Vad händer i sverige?

Då jag kan titta på sverige från ett utlandsperspektiv ställer jag mig frågan;

Vad händer i landet egentligen? 

Jag läser med förfäran hur 3 män ifrån afghanistan våldtar och misshandlar en kvinna i en trappuppgång i stockholmsförorten fittja alltmedan 20 stycken, säkert också de afghaner, står och tittar på!

De 3 som våldför sig och misshandlar gör det så brutalt att jag undrar om den kvinnan någonsin blir normal igen?

De för samtidigt in sina organ i kvinnans 3 öppningar under det att de dunkar hennes huvud i stentrappan och ger henne knytnävsslag i ansiktet. 

Som om det inte räcker kommer en granne, också man, ut för att slänga soporna hälsar på killarna som våldtar och misshandlar för att sedan gå in till sig!?!

Jag läser att den svenska polisen inte har resurser att utreda den här typen av brott, jag läser att rättsväsendet har kapitulerat inför den här typen av brott, jag läser att inget politiskt parti tar ställning för den här typen av brott, jag läser.....

Det tar aldrig slut varför jag nu slutat att läsa svenska tidningar och det jag undrar, som jag gjort så länge nu, varför gör ingen något?

Vad är det som gör att araber, negrer, afghaner, syrier, irakier, albaner, bulgarer, rumäner, kan komma till sverige och våldföra sig på gästfriheten å det grövsta och inget händer?   

Jag har läst krönikor om eländet där de flesta skribenter förfasar sig vilket i sig är bra men de gör inget annat än just skriver.

Varför går inte alla man ur huse och protesterar?

Varför, detta är vad jag läst mig till, hjälper ingen de förtvivlade kvinnor som utsatts på ett så skändligt sätt?

Hur kan det vara möjligt att ett land låter det fasansfulla som sker få fortgå?

Jag har tidigare skrivit att jag är emot dödsstraff men i fallet våldtäkt kan jag tänka mig ett undantag! 

Jag bor i Spanien ett land med plus och minus men det som händer i sverige är ljusår ifrån att hända här.

Jag beslutatde mig i 30-års åldern att inte bli gammal i sverige det beslutet vilade på helt andra grunder än mitt beslut idag att aldrig återvända till sverige.

Idag är det min stora oro för att råka ut för oprovocerat våld som håller mig borta från landet resten av min levnad.

sverige har blivit ett skammens och omänsklighetens land där en kampanj i sociala medier som, iochförsig belyser ett förkastligt beteende,tar upp flera år gamla försyndelser ibland rätt ibland rena falsarier och det blir viktigare än idag våldtagna och misshandlade kvinnor.

Det svenska kvinnokollektivet ger sig på svenska män men vågar inte ge sig på de invandrade männen som uppför sig likt varelser, att kalla dem djur är en förolämpning mot just djuren.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur detta kan fortgå alltmedan en kompakt tystnad iakttas från media och det politiska kollektivet, ja förutom clownen schyman som rapar sina vinosande svamliga litanior emot svenska män så fort hon får en chans, de invandrade männen vågar hon inte uttala sig om än mindre ge sig på.

Jag är glad att jag inte bor i det land som tillåter den skamligt höga nivå av våld som idag härskar att få finnas, kvinnor i sverige vågar inte längre gå ut efter mörkrets inbrott.

Nu höjs pensionsåldern så att politikerpacket skall kunna fortsätta och även utöka sin plundring av hederligt arbetande människor allt för att få mer pengar så att fler invandrare skall beredas möjlighet att komma in i landet till en försörjning där inga krav ställs.

Allt under det att di gamle som en gång byggt landet sverige buntas ihop i fattigstugor och sängliggandes får dö i sin egen träck därför att ingen personal finns på plats beroende på att företagen som äger stugorna slussar ut vinsterna till skatteparadis.

Bra, jobbat!      

Dessa borde minst piskas!

De varelser som ägnar sig åt att skända och trampa på en medmänniskas innersta integritet med ett fullständigt förakt borde minst få slita spö offentligt.

Jag är inte för dödsstraff men i fallet våldtäkt är jag mer än villig och säga att det är befogat!!

Det kan inte vara på det viset att kvinnor, för det är mest kvinnor och flickor som råkar illa ut, är rädda att gå ut efter mörkrets inbrott i sverige idag därför att det finns bl. a. araber, afghaner, somalier som tar sig rätten att våldföra sig på helt oskyldiga medmänniskor, när de sedan skändat dem kallar de dem för horor.

Dessa mörkrets män skall hamna i galgen!

Var finns det gapiga Fi??

Skäms era fega djävlar!!

Ni står inte upp en sekund för era systrar i nöd!

Gudrun Schyman borde även hon få slita spö för sin falska feghet!!

//https://katerinamagasin.se/ny-sexbrottsstudie-90-av-gruppvaldtakter-i-sverige-begas-av-man-med-utomeuropeisk-harkomst/    

Träsket har bytt skepnad!

Träsket har bytt skepnad till kalifatet! grattis svenska folket ni har med er passivitet lyckats vad som t.o.m. är svårt i mellanöstern!!

Från gruppen En öppen och sansad migrationsdebatt;

"Intressant läsning! Borde väl inte ens finnas på kartan att svensk lag inte ska gälla för alla som bor här!

"Det pratas om rätten till burka eller niqab, men nästan aldrig om varför enbart kvinnor ska bära den. Eller varför de bär den. Kvinnor räknas som mäns egendom och ska inte attrahera någon annan än sin man. Därför ska hon täckas när hon är utomhus eller i ett rum bland andra män. Men inte någonstans i Koranen nämns niqab eller burka. Det är en personlig tolkning som vissa väljer att göra. De flesta muslimska kvinnor nöjer sig med ett plagg som går ner till knäna och en slöja.
I Sverige är det olagligt att ingå månggifte. Ändå finns nästan 300 fall av bigami och polygami registrerade hos Skatteverket. Om en man inte haft någon anknytning till Sverige när han ingått månggifte, så är det fritt fram för honom att bosätta sig i Sverige med alla sina fruar.

Det problematiska i detta är att dessa personer inte är här på semester. De är här för att stanna. Hur kan då något annat än svensk lag gälla? Vi kan inte leva på olika villkor i Sverige beroende på härkomst eller religionstillhörighet. 
I Koranen står det att om en man inte litar på att han kan behandla en änka eller faderlös tjej med respekt så är det bättre att han gifter sig med henne. Det uppkom för länge sedan när fler män än kvinnor dog i krig, vilket resulterade i en stor del av befolkning var ensamstående kvinnor.
Men Mellanöstern har inte alltid sett ut som det gör nu. När jag kollar på mina föräldrars gamla skolfoton ser jag min mamma och hennes väninnor i likadana kläder som jag bär i dag. Min pappa fick en chock första gången han hälsade på i Irak efter mer än tio år i Sverige. Plötsligt var alla kvinnor beslöjade och allt var uppdelat mellan könen. Politisk islam hade tagit makten och lagarna kom att styras av religion.

Även om kvinnorna själva säger att de inte vill bli hjälpta så borde Sverige som land inte sända ut signaler om att vi accepterar en sådan kvinnosyn.
Därför blir jag ledsen när jag ser vissa i Sverige ta så lätt på frågor som handlar om jämställdhet mellan könen när det kommer till religion. Majoriteten av oss har flytt hit för att slippa förtrycket – och här ska det tolereras?"

//https://www.expressen.se/kronikorer/elaf-ali/vi-maste-sluta-tro-att-alla-muslimer-ar-extremister/ 

Det stalinistiska sverige!

I det stalinistiska sverige skall folket lyda och tvingas titta på propagandistisk kommunist-tv.


http://johanoberg.se/tv-licensen-konverteras-till-skatt/

1:a oktober skammens dag i Spanien!

Den 1:a oktober skulle katalanerna fredligt gå till valurnorna för att rösta om självständighet.

Det som centralmakten i Madrid gjorde är oförlåtligt och regeringschefen Mariano Rajoy, vice regeringschefen Soraya Sáez de Santamaria och inrikesministern Juan Ignacio Zoido skall ställas vid skampålen och få slita spö.

Att släppa loss guardia civil och policia national är en kränkning av den sköra spanska demokratin.

Jag kopierar tidningen Sydkustens krönika skriven av chefredaktör Mats Björkman, som jag hyser stor respekt för och som jag har träffat ett antal gånger, då den mycket väl beskriver hur det känns idag den 2:a oktober.


"Medelmåttor håller katalanska konflikten vid liv

Publicerad 2017-10-02 10:39

BLOGG: SPANIEN IDAG 

När regional-presidenten Carles Puigdemont på söndagskvällen 1 oktober annonserade att han går vidare med självständighetsprocessen, innan resultatet i omröstningen ens var klar, kände jag att det var dags att gå och lägga mig. Jag var vid det laget fullständigt mosig i huvudet, efter att hela dagen ha hårdbevakat en process som totalt gått ur styr och som åtminstone hos mig orsakat avsmak. Tyvärr låg den känslan kvar när väckarklockan ringde tidigt på måndagsmorgonen och ytterst motvilligt steg jag upp för att finna ut vad som skett i Katalonien och övriga Spanien under natten.

Min personliga utmattning har nog sin förklaring i att jag ägnade hela söndagen åt att skriva om händelserna i Katalonien och svara på läsarnas frågor. Det är tillräckligt krävande att skriva ett 25-tal notiser och göra ett 50-tal publiceringar på Twitter på bara en dag, men blir mångdubbelt jobbigt när jag för länge sedan blivit less på allt som har med den katalanska självständighetsprocessen att göra. 

Det som stör mig mest är att konflikten göds av en stor mängd medelmåttor, både på den statliga och den katalanska sidan. Varken Mariano Rajoy eller Carles Puigdemont är guds mest begåvade barn och det är tragiskt att de går i täten för de två läger som i dagsläget drar Spanien och Katalonien allt längre från varandra. 

Puigdemont blev fullständigt avklädd av journalisten Jordi Évole i en tv-intervju en vecka före omröstningen i Katalonien. De katalaner som såg den intervjun med öppna ögon borde först ha tagit sig för huvudet och sedan gjort allt för att hålla sig på behörigt avstånd från regionalregeringen och deras självständighetsdille. 

Men på en motsatta sidan har vi desvärre en lika enfaldig aktör, i regeringschefen Mariano Rajoy. Det är ingen överdrift att säga att han och Partido Popular till minst 90 procent bär skulden för att situationen i Katalonien är som den är idag. Rikspolisens nedslag 1 oktober på fredliga demonstranter var lika idiotisk som onödig och bara den senaste i en lång lista av klantiga ageranden från Partido Populars sida. 

Pseudo-omröstningen i Katalonien var redan ogitigförklarad och hade obefintligt stöd både i övriga Spanien och internationellt. Precis som 9 november 2014 kunde regeringen ha låtit separatisterna ha sin lekstuga och sedan i lugn och ro i efterhand låta rättsväsendet agera mot dem som trotsat lagen. 

Av en för mig outgrundlig anledning beordrades dock kravallpoliser gå lös i olika vallokaler och bilderna var inte sena att visas runt hela jordklotet. PP-regeringen spelade separatisterna i händerna och Rajoy hade på kvällen inte ens vett att ta avstånd från våldet. Precis som de spanska riksmedierna låtsades han som att ingenting hänt. 

Det största misstaget Rajoy och Partido Popular begått är att bespara de katalanska separatisterna en konkret debatt kring vad det verkligen innebär om Katalonien bryter sig ur Spanien. Genom att konsekvent säga nej till en dialog har Rajoy bäddat för separatisterna, som kunnat åberopa ”rätten till självbestämmande” utan att behöva gå in på några som helst detaljer om vad det i praktiken innebär. 

En övervägande majoritet av de katalaner som 1 oktober drog ut på gatorna för att rösta gjorde det av ren magkänsla. De gjorde det för att ge Rajoy och hans kumpaner en knäpp på näsan, men jag är övertygad om att ytterst få verkligen begrundat vad deras ja till självständighet innebär. Anledningen till det är den totala avsaknaden av en debatt, där idéer ställs mot varandra. Den enda diskussion som förekommit är om katalanerna har rätt att rösta i ärendet eller ej. 

Skulden ligger naturligtvis också hos den katalanska regionalregeringen, som utger sig för att agera i demokratins namn samtidigt som den arrangerar en omröstning där bara den ena sidan fört kampanj och där samma sida skött genomförandet och sammanräkningen. Är det demokrati? 

Det som gör mig extra trött är vissheten om att omröstningen igår inte markerar slutet på konflikten, utan snarare förvärrar den ytterligare. Och det innebär i sin tur att vi kommer att behöva följa det tjatiga temat länge till."


Heja sverige!

Jag hade bestämt mig för att strunta i sverige och dess politik men det går inte!

Varför?

Därför att de politiska trollen i träsket låter is-terrorister återvända och inte nog med det trollen ger också mördarna en mängd förmåner som ingen svensk får ta del av.

Iochmed det tar träsk-trollen en aktiv ställning för IS och dess terrorister där andra länder lägger ned ett enormt arbete för att minska och på sikt få slut på IS och dess terrorism, ja även annan terrorism också.

Träsket borde uteslutas ur EU!!

Jag skäms att behöva kalla mig svensk medborgare och jag funderar allvarligt på att söka spanskt medborgarskap.

Hur kan en chef för svenska säkerhetspolisen kalla vidriga varelser för "våra IS-krigare", de är förbanne mig inte våra de är inte svenskar en svensk skulle aldrig göra som dessa, mörda, halshugga, våldta och stycka levande människor.

Den chefen borde brännas på bål.

Jag är så förbannat trött på det svenska folket som finner sig den totala sinnessjukdom som härjar i träsket.

Jag hoppas att löfven, andersson, sahlin, lööf, schyman, sjösted, wallström blir brända på bål de har inte förtjänat något annat.

Att Spanien har fördjupat sitt samarbete med Marocko i akt och mening att sätta dit terrorister är något som fullständigt passerat träsket ingen däruppe tar längre del av omvärlden.

Jag är urless på alla som förfasar sig över det som händer i träsket, gå ut på gator och torg och ta tillbaks det som är förlorat men det är det ingen som vågar, svensken är feg och falsk.

När nu träsket tar emot terrorister är måttet rågat jag skäms och skäms igen.

Jag läste om en busschaufför som bad 2 killar att minska musiken i sin spelare därför att de störde de övriga passagerarna, vad händer?

Killarna går då fram till chauffören utan att minska volymen och mordhotar, klappar till, spottar på honom och på vägen ut slår de sönder fönster, så gör inte svenska killar.

Vad gör de övriga passagerarna för att hjälpa till?

Inte ett skit!!! 

Fy fan för träsket och dess passiva fega träskpaddor!!

Med den här attityden kommer ni inte att, inom en generation, ha kvar ett land som heter sverige.

P.S.

Iövrigt anser jag att monarkin ska avskaffas med omedelbar verkan. "Familjen" får som alla andra arbetslösa gå ned till AF ta en nummerlapp och ställa sig i kön.

D.S.      

???

Jag har varit borta ifrån min blogg ett bra tag nu jag tänkte att jag skulle skriva på min bok och fortsätta att lägga ut den på bloggen här, nu har det inte blivit så. Jag kommer säkert att fortsätta skriva på boken men just nu är det andra saker/tankar som upptager och påkallar min uppmärksamhet.

Jag läser till min förfäran att universitetssjukhuset i Malmö regelmässigt utsätts för väpnade attacker!?!?

Va?!?!

Att det är ett utomordentligt allvarligt läge i Sverige idag råder det ingen som helst tvekan om landet har en fullständigt handlingsförlamad regering och en poliskår som inte längre är brottsfientlig i akt och mening att inte framstå som främlingsfientlig och med en chef som borde sitta på mentalsjukhus. 

Alltså, hur har det blivit på detta sätt hur kan det vara möjligt att en folkvald regering visar sig vara landsförrädare och inte vågar ta tag i situationen och hur är det möjligt att en regering låter det gå så långt att det hela nu har tippat över och är för sent att göra något åt.

Tillbaks till Malmö;

Jag läser alltså med förfäran hur horder, likt gräshoppor, av människor tränger sig in på akuten när en skadad familjemedlem kommer in dit de uppträder hotfullt och går till direkt angrepp om de inte får följa med den skadade nu skall alla veta att det är inte få som vill följa med, nej det är som regel 40 personer eller fler.

Får alla inte följa med hotar de akutpersonalen med stryk eller att de helt enkelt skall taga dem av daga!!

Det har gått så långt att sjuksyrrorna inte längre vågar ha sina namnskyltar på sig i rädsla av repressalier!

Dessutom är det inte ovanligt längre, får jag tillägga, att de skadade som kommer in är uppgörelser kriminella gäng emellan och då inträffar något ännu mer skrämmande nämligen att det rivaliserande gänget till den skadade skickar en torped för att göra slut på vederbörande.

Väl maskerad och utklädd till någon sorts hantverkare eller tekniker tar sig torpeden in i sjukhuset för fullgöra sitt uppdrag även detta ofta ackompanjerat med hot emot den verkliga sjukhuspersonalen.

Gängkriminaliteten och den helt förkastliga familjeattityden bland invandrare i Malmö lamslår ett universitetssjukhus så att de som verkligen behöver vård får stå tillbaks därför att erforderliga resurser saknas.

Vad fan är detta?

Var är polisen? 

Hur är detta ens möjligt att inträffa?

Varför gör det svenska folket ingenting?

Jag anser att det sedan länge är dags att sätta ned foten och ryta i att;

"Nu är det nog!"

Låt gängen som beskjuter varandra ta hand om de skadade själva stäng porten till sjukhuset med solida järnportar omöjliga att forcera och se till att de som verkligen är sjuka får den vård de har betalt sin skatt för.

Om gängen/familjerna fortfarande hotar med våld ställ då upp kulsprutor och hota tillbaka, det är inte mer än rätt att få försvara sig emot ett rakt uttalat våld det är tydligen det enda språk som dessa lågt stående varelser förstår.

Just det, varelser! 

Det är inte människor som bär sig åt på detta sätt och att kalla dem djur är en förolämpning emot djuren.

Det finns ingen som helst anledning att svensk välfärd längre skall bli utnyttjad av de som fullständig struntar i sitt nya hemland och som på alla sätt bär sig svinaktigt åt.

Det som är extra märkligt och obegripligt är att de skulle aldrig våga bära sig åt som de gör i Sverige i sina hemländer för där vet de att varesig politiker eller polis lägger fingrarna mellan där är det ingen nåd som visas något som borde vara en självklarhet även i Sverige.

Det skall inte visas någon nåd eller förståelse för denna typ av agerande. 

Se till att slänga ut de som inte kan uppföra sig och framförallt se till att återkalla de svenska medborgarskap som delats ut till dem som spottar Sverige rakt i ansiktet.

Det borde vara möjligt att ställa regering/riksdagsledamöter som skapat detta helvete inför riksrätt anklagade för lands-/högförräderi.

----------------

Om du har en bjudning och det efter ett tag visar sig att några av dina gäster är i färd med att plocka åt sig av dina tillhörigheter när du påtalar detta slår de dig på käften vidare passar de på att misshandla några andra dessutom våldtar det en av dina tjejkompisar och innan de avlägsnar sig slår de sönder saker...

Skulle du någonsin bjuda dem igen?

Tänk denna tanke nästa gång du ser ett fegt råttgäng ge sig på någon eller något.

P.S.

Ja, jag vet att jag har haft detta exempel tidigare men det förtjänar att upprepas.

D.S.

          

Uppehåll...

Kära läsare,

Jag kommer att göra ett uppehåll i berättelsen "Frisören i Los Boliches" då jag

har en stökig tid framför mig med renovering etc.

Jag har inte ro att slå mig ned och koncentrera mig som jag behöver för att

skriva klart historien.

Jag hoppas att ni förstår och jag lovar att återkomma så fort jag bara kan.

Tack, för ert tålamod!


MVH//Einar 

Frisören.....del 10

    Leonardo som saknade sin Giralda svårt hade begivit sig till Fuengirola och Las Lagunas. De hade träffats nere på sta'n och fikat och eftersom mostrarna hade en stor lägenhet bestämdes det att han skulle bo där, inte honom emot. Han var precis som de mycket intresserad av kultur av alla de slag, konserter, operor, teater, konstutställningar för att nämna något. Han var väldigt ivrig att de skulle ta sig in till Málaga och Picassomuséet, han hade länge drömt om att få se huset där den store var född. Den här kvällen var det dock en föreställning ifrån Argentina som stod på menyn i teatern i Las Lagunas. Det var en ensemble under ledning av den legendariske bandoneonisten Astor Piazzolla argentinsk tango var något som alla tre uppskattade. De gick och åt middag på en tapaskrog som var känd för sina varma delikatesser och sitt rödvin.

    De tre vännerna njöt av måltiden och var mycket involverade i vad som egentligen var skillnad mellan den argentinska och finska tangon, de märkte inte två män som kom in i lokalen och som hade identifierat mostrarna, dessa tänkte inte bli ivägskickade som något kolli. De två männen slog sig ned strategiskt längst in i lokalen och hade därmed full uppsikt över vad som hände och när folk kom och gick. Efter en timme var det dags att bege sig till teatern de var fortfarande mycket upptagna i sin diskussion om tango att de inte upptäckte männen som reste sig och följde efter dem. Teatern var sedan länge utsåld, Giralda hade bokat biljetter sedan en tid och hade haft turen att få en återköp till Leonardo, de två skuggorna väntade tålmodigt i en bil utanför. Föreställningen varade i två timmar och det var stående ovationer när mycket varma sångare, dansare och musiker fick ta emot blommor och publikens hyllningar.

    Leonardo var helt uppe i varv och ville köpa en skiva med den fantastiska musiken mostrarna var inte sena att hänga på och till slut hade alla varsin skiva med hem att spela och återuppleva föreställningen. När de kom ut i den svala kvällsluften smög en man upp jämsides med dem och presenterade sig med något ohörbart namn och talade om för mostrarna att han och hans kollega önskade en pratstund med dem i bilen som stod ett stycke längre bort. Antonia vädrade omedelbart och instinktivt fara och började snabbt prata med Giralda som informerade sin syster att dessa var nog de som ville åt det som Alfonso hade.

    - Vi spelar med ett tag så ser vi varåt det lutar, tyckte hon

    Leonardo som inte visste något om vad som hänt hittills var väldigt frågande och ville tillkalla polis och blev mycket aggressiv men Giralda lugnade honom och bad att han skulle vara lite i bakgrunden då hon och Antonia hade koll på vad som hände och hade lite känsla på hur de skulle göra. När de kom fram till bilen bad mannen dem stiga in till den andre som väntade då Giralda fick en av sina snilleblixtar, hon föreslog att istället för att sitta i en trång bil kunde de väl gå hem till dem och ostört i lugn och ro diskutera vad som behövdes avhandlas.

    De två männen hade en parlör och efter en stund gick de med på att följa med till lägenheten.

    När de kommit fram och kommit in i bostaden så frågade Antonia, som nu var helt med på noterna, om de ville ha något att dricka, jo det kunde vara gott med en öl, efter att ha serverat männen varsin öl och sig själva vin frågade Giralda,

    - Vad är det ni egentligen vill?

    - Vi vill ha tillbaks det som är vårt och vi kommer att ta till våld för att få det, svarade de

    - Vad är det då som är ert? retades Antonia, hon var inte det minsta rädd eller hyste någon större respekt för de ganska luggslitna männen hon såg framför sig

    - En svart koffert, var svaret.

    - Men den har inte vi den finns på ett annat ställe, svarade mostrarna.

    - Bra, sade männen då beger vi oss dit nu

    - Går inte, han som bor där är inte hemma och vi har inga nycklar vi får vänta här till han kommer hem, funderade Antonia.

    - När är det han kommer hem då?

    - Om några timmar skulle jag tro, svarade Giralda

    - Vi kan inte sitta här och vänta i några timmar, replikerade den ene av männen.

    - Ah, det finns väl alltid något vi kan göra för att fördriva tiden, Antonia mös nu de hade dessa typer precis där de ville.

    - Vad skulle det vara?

    Mostrarna tittade på varandra i trumf och sedan log de emot Leonardo som förvånat tagit del av diskussionen,

    - Vi kan spela bridge, sade de med en mun

    - Vaa? vadå för något svarade männen

    - Bridge, har ni aldrig hört talas om detta spel? frågade Giralde.

    - Aldrig, vet inte vad det är, fick mostrarna till svar.

    - Ok, men poker då kan ni spela poker?

    Männen sken upp och kände att nu var de med i spelet igen var det något de var bra på så var det poker i alla former efter att ha tillbringat ändlöst antal timmar i bilen hade de utvecklat ett gott pokerspel.

    - Poker, det kan vi triumferade de.

    Bra, svarade Antonia slet fram ett spelbord med grön filt satte på sig en skärm drog upp ärmarna och fäste upp dem med resårband drog ned lampan ifrån taket tog fram marker och två kortlekar.

    - Männen tittade på henne med öppna munnar och började säga något.

    - Sätt er tillrätta tag av er kavajerna så börjar vi, här skulle spelas.

    De båda männen tittade på varandra och var nog inte säkra på vad de givit sig in i, Leonardo som varit med i mostrarnas spelhus visste precis vad som väntade.

    Han njöt i fulla drag efter att ha varit en fena i bridge hade han mödosamt men ändock lärt sig pokerspelets väsen, själen i pokerspelet är att ljuga så trovärdigt att motståndaren till slut anser att du talar sanning. Han hade blivit hyfsad men var långt ifrån Giraldas och Antonias klass. 

    Han hade varit med när det brakat loss i spelhuset och andra tanter blivit förbannade och ville göra upp då de ansåg sig lurade, något som alltid slutade på samma sätt nämligen att de flög ut genom dörren med hjälp av något av Antonias brottarknep, det blev alltid mer bråk dagen efter då gubbarna till de förfördelade tanterna skulle komma och göra upp, något som inte heller hade någon framgång utan gubbarna låg mest i en hög och såg ynkliga ut medan deras hustrur strödde beröm över dem. 

    Leonardo tänkte att det skall bli roligt att se vad som kommer att hända med dessa som inte verkade alltför bemedlade varesig i huvudet eller i armen. Antonia lade ut reglerna och förklarade vad de olika markerna var värda vilket inte var småpotatis då dessa damer hade en betydande kassa med sig ifrån byn. 

    Spelet böljade fram och åter beroende på det att damerna ville få igång männen att bli obetänksamma och oförsiktiga när så dessa män vunnit några hyfsat stora potter var det dags att tråla lite och de följande fem potterna tog mostrarna hand om. Leonardo brydde sig egentligen inte om om han skulle få del av Giraldas vinstpengar eller inte, han mer stödspelade till henne och backade upp hennes satsningar så att de andra gubbarna skulle åka dit, vilket de gjorde. När de spelat tre timmar ville männen avbryta och åka till Alfonsos hus för att hämta det de kommit för.

    - Men vi har ju just börjat, invände Giralda och Leonardo fyllde i att det var nu det började bli spännande.

    - Vi kör några händer till sedan ger vi oss av.

    Gubbarna drack mer pilsner och blev till slut lite lulliga, en dödssynd i poker, mostrarna hade svartvinbärssaft i sina glas och Leonardo drack öl utan alkohol. Nu började potterna bli riktigt höga och det är då det gäller att lägga i handbromsen och rimlighetskalkylera, något som dessa män inte hade hört talas om, efter fyra stora potter var de panka, precis som damerna hade hoppats och planerat.

    - Jaha mina vänner, sade Antonia myndigt hur gör vi nu då?

    Eftersom dessa män inte kunde ta en förlust emot kvinnor var de bara alltför villiga och ivriga att skriva skuldkvitton i tron att de skulle vinna tillbaka allt.

    - Visst kan vi gå med på det, svarade Giralda lent.

    Gubbarna var nu fast och kofferten var sedan nu länge glömd, timmarna rullade på reversernas hög växte, till slut sade Antonia,

    - Nu går det inte längre nu får vi göra kvitt eller dubbelt

    - Vaddå kvitt eller dubbelt? sade de nu ganska så berusade männen som skulle föreställa farliga gangsters, men som i lampans sken var ganska patetiska.

    Mostrarna var rätt förbannade på att deras skyddsling hade blivit hotad så de utbytte nu blick med varandra och förstod på pricken vad som nu skulle hända.

    - Ja, vi gör så här att ni lägger in era kläder i potten och vinner ni så får ni tillbaks dem och vi river reverserna förlorar ni får ni gå härifrån i hatt och kalsonger. Männen som nu var synnerligen stärkta till kropp och skäl av stark öl flinade glatt och en smula föraktfullt och meddelade att,

    - Klart vi kör en sista hand sedan är det ni som följer med oss och visar var vi kan hämta kofferten.

    - Bra, sade Leonadro som nu skulle spela skjortan av gubbarna, vilket var strategin att det var lättare att lura dem om han satsade stort.

    Sista handen delades ut och öppnades långsamt långsamt, det hölls mask och tittades inte åt något håll det byttes kort och spelet började. Kort efter kort lades ut på bordet och när så det femte kortet skulle ut såg det ut som om gubbarna skulle ta hem rundan.

    Giralda kom hem med bra hand Antonia med en hyfsad gubbarna hade mycket bra händer men den som tog hem spelet var Leonardo allt enligt plan. 

    Männen blev rasande och en av dem slet fram en pistol och hotade med den han sade att han minsann inte tänkte lämna några kläder än mindre acceptera att han förlorat pengar här hos dessa råttor, som han uttryckte saken. 

    Nu skulle de åka iväg och uträtta ärendet och sedan skulle han se till att alla tre skulle få syna havets botten. Han var riktigt otrevlig, så otrevlig att Antonia härsknade till, som den brotterska hon var hade hon utvecklat en betydande snabbhet och kom runt mannen med pistol och fick in en halvnelson, hennes favoritgrepp, med den följd att mannen seglade genom rummet och landad med ett brak rakt in i vitrinskåpet så att träflisor glasskärvor yrde.

    Den andre mannen stod förstummad och tittade på.

    - För helvete hjälp mig då, kved gubben i vitrinskåpet.

    - Du rör dig inte ur fläcken, Leonardo hade varit framme och snappat upp pistolen som han riktade mot den förstenade mannen.

    - Nu skall ni klä av er och det omedelbart, Leonardo använde sin myndiga stämma.

    De två männen hade inte mycket annat att göra annat än att klä av sig.

    När de stod där i sina kalsonger fick de veta av mostrarna vad som mer precist skulle hända dem om de inte lät Alfonso vara ifred. Inte för att mostrarna fick något särskilt medhåll från männen men det var inte viktigt i detta läge nu var det viktigt att göra sig av med dessa sopor till män.

    De pekade på dörren men återigen började vitrinskåpsgubben att bråka och ställa till väsen nu blev Antonia ordentligt förbannad hon vräkte ut mannen på gatan genom porten och samma väg fick den andre gå det fanns inte tålamod till annat, där låg de två männen i sina kalsonger i en rörig hög svärandes och förbannades men de kom inte så långt.

    Grannfrun kikade försiktigt ut genom dörren och undrade vad som hände?

    - Jag har slängt ut ett par dumma gubbar, svarade Antonia.

    Grannfrun plirade på Antonia och frågade om hon inte kunde slänga ut hennes gubbe också?

    - Nä, svarade Antonia skrattande, det får du klara själv.

    Giralda slängde ut ett par hattar till dem ett par orangea hattar som skolbarnen i första klass har på sig för att synas i trafiken.

    - Amatörer, var hennes enda kommentar.

    Leonardo ringde polisen och mycket upprört berättade att det minsann låg två blottare på gatan här och det var synnerligen störande och stötande för att inte säga skamligt uppförande, här bor det oskyldiga barn skall de behöva se detta skamliga jag tycker det är motbjudande, han förstärkte så mycket han kunde. Efter två minuter kom piképatrullen och plockade upp det som var beskrivet som blottare för dem.

    Männen fick inte en behaglig resa till häktet och framförallt inte en behaglig eller lugn natt i häktet. På andra sidan gatan stod en mörk bil och de som satt i blev vittne till allt som hände, mannen i framsätet kramade ratten så knogar och fingrar vitnade.

    Han tänkte, varför har jag hamnat i denna soppa med amatörer?

    forts följer.....

Frisören.....del 9

När polischef Rodriques kom tillbaks ifrån racingbanan var klockan sent på natten det hade varit ett mycket omständligt tillbud med transporter i helikopter med bilar som fort skulle till sjukhuset och då eskorteras fort med hjälp av polisen, föraren hade skadat sig allvarligt och behövde omedelbar vård så det "brann" på flera ställen han var trött och hade inte någon annan tanke än att åka hem och slänga sig i sängen för att få några timmars sömn. 

Väl framme vid sitt hus tog han fram nycklarna men det var fler nycklar än vad som det borde vara, så kom han ihåg, Klara, oj ja nu är det för sent det går inte jag orkar inte hon får vänta, förresten hon skall lagföras för sin framfart, ja det där får jag ta itu med imorgon. 

 Han öppnade dörren och klev in slängde av sig kläderna och tog med sig ett badlakan för att ta ett dopp i sin pool som han låtit bygga för några år sedan. Det var en investering han var nöjd med då han inte alltid hade tid att bege sig till havet för att svalka av sig efter en lång varm dag. Han tassade ut till sin pool och upptäckte inte personen som behagfullt låg utsträckt på en av solbäddarna. När han efter att ha dykt i vattnet och simmat ett par längder hörde en lågmäld röst,

- Stilig karl som badar i månskenet......Han vände sig frustande mot rösten,

- Vad gör du här? Och hur har du kommit in? Och du skall lagfö..,längre kom han inte för den lågmälda rösten gled ned i vattnet till honom och omfamnade honom med orden;

- Som sagt det är en fantastisk motor du har.......

När Ernesto vaknade nästa morgon såg han i det dunkla ljuset Klara ligga vid sidan om honom, han hade aldrig varit med om att en kvinna jagat honom än mindre hade han blivit förförd i sin egen pool. Han smög upp duschade och kokade kaffe gick ut i sin lilla men prunkande trädgård plockade apelsiner, kiwi fikon och persikor för att göra en god morgonjuice.

- Godmorgon, Klara stod i dörren tittade på honom och njöt

- Godmorgon, svarade han, hur kom du in i mitt hus?

- Men jag har inte gått in i ditt hus jag lade mig att vänta vid poolen, jag tänkte att om du inte kommer till mig får jag åka till dig.

- Åkte du hit på din sparkcykel?

- Klart att jag gjorde, varför skulle jag inte?

- Jag har ju sagt att den inte är regelrätt och att du kan råka illa ut.

Mmm, vad tycker du att jag skall ha för fordon då?

- En bil, föreslog han försiktigt.

- Gud vad tråkig du är, har du inget mer fantasifullt att komma med?

Han tittade lite förläget på henne, du, nu får du faktiskt berätta vem du är jag har ingen aning.

- Vilken tur att jag tog med mig ett par flaskor Garnacha Tintorera så skall jag berätta, öppnar du en av dem?

- Jag skall till mitt arbete jag har verkligen inte tid att sitta och supa här med en lagbryterska som skall in till stationen och vederbörligen förhöras lagföras....

- Hörru grabben, Klaras röst var stålhård, nu får du sluta upp med ditt trams och tjat jag har inte gjort mig till för dig för att få en massa sand i öronen, nu är det du som ringer till stationen och säger att du arbetar på fältet idag, begrips! Du är ju chefen någon fördel måste du väl ha. Ernesto som inte var van vid att få mothugg i allmänhet och i synnerhet inte av kvinnor satt och frustade i sin mustasch,

- Jaja, den är fin den också, se nu till att ring stationen och så kammar du till din läpplugg lite snyggt så kan du komma med glaset och få lite av världens godaste vin, det blir hur bra som helst.

- Alltså...började Ernesto

Klara tittade på honom med sina djupgröna ögon, han slog numret och förklarade hur det förhöll sig och att han kunde nås på sin mobil om det uppstod ett krisläge annars fick vakthavande ta befälet idag. Klara hade hällt upp var sitt glas de varvade med vin, kaffe och färskpressad juice,

- Jaha, nu får du berätta vem du är började Ernesto.

Klara berättade sin historia såsom den hittills hade utvecklat sig;

Hon berättade om sin uppväxt i San Sebastian och hur hon kom att bli lärling i ett verkstadsgarage under ledning av en av de bästa mekanikerna och hur hon hade klarat sitt mästarprov på en mycket lurig motor och hur hon arbetat där i några år innan den stora chansen uppenbarade sig i form av en stallchef som hade fått problem med sin bil som hon lagade åt honom på ett sådant sätt att han lade märke till henne.

När jag började i racingstallet, fortsatte Klara, så fanns där en ung man vid namn Alfonso och honom blev jag mycket god vän med. Han arbetade som mekaniker då men hans stora dröm var att bli förare. Han hade talang för båda delarna och jag undrar om han inte skulle blivit kvar som mekaniker istället för att flytta till ett annat stall där han fick chansen som förare.

Vad sade du att han heter? frågade Ernesto

- Jag tror att han heter Alfonso Luna.

- Det var den killen som hade den svåra olyckan i Alhauríns GP, svarade Ernesto 

- Vad säger du! Klara lät blicken löpa längs poolen,var ligger han?

- På Costa del Sol

- Jag måste åka och hälsa på honom.

- Det skulle han säkert uppskatta, han har en mycket kär familj och speciellt två mostrar som pysslar om och månar om honom.

- Just det, mindes Klara, dessa mostrar har jag hört talas om

- Ja, för att fortsätta, jag blev anställd hos det japanska stallet och det tog inte lång tid förrän jag åkte i luven på en av förarna

- Kan jag tänka mig, tänkte Ernesto

Han var så otroligt bortskämd och fånig precis som en liten pojke han satt och knappade på sin telefon vid genomgång efter träning och brydde sig inte det minsta om vad som sades eller vilken strategi som lades upp han var helt enkelt en odåga. Jag tog mig ett snack med honom och frågade varför han inte brydde sig det minsta om det arbete som mekanikerna gjorde för hans skull eller det arbete som stallet iövrigt gjorde för hans skull, vet du vad jag fick för svar?

- Jo, att det skulle jag skita i och absolut inte besvära honom igen.

- Ja, det gick som det gick och killen fick uppsöka sjukhuset med knäckt näsben.

För första gången fick Ernesto ljuva tankar i sitt huvud när han tittade på Klara, visst hade de haft mysigt och så men hon kändes som så mycket mer än bara en tjej från San Sebastian. Han var nog tvungen att bege sig till hennes hemstad för att insupa lite atmosfär och gå lite på gatorna där hon vandrat som liten tjej, Ernesto höll på att bli förälskad.

Klara fortsatte sin berättelse;

När det stod klart att hon nitat en förare som varit oförskämd fick hon nästintill en kultstatus bland de övriga mekanikerna men hos stallets ledning gick diskussionens vågor höga huruvida hon var lämplig att ha kvar i ett team eller om hon skulle få gå. 

Efter mycket palaver bestämdes det att hon fick stanna, då hon otvetydigt var en av stallets vassaste mekaniker, men stallchefen gav henne en skrap reprimand och skulle hon företa sig något liknande igen så åkte hon ut på sin ändalykt. 

Hon lovade att hålla sig i skinnet vilket hon gjorde och arbetade hårt långa dagar och mycket resande. Föraren som hade fått näsryggen knäckt talade aldrig till Klara igen utan valde att via sin stallchef berätta om det som skulle göras. Klara fick en ovärderlig rutin och lärde sig att arbeta snabbt vilket är ett måste, hon var vad man skulle säga absolut lojal till sitt stall.

Zandornin som på håll höll sig informerad hur allt fortlöpte flinade glatt när han hörde om incidenten men ringde upp Klara och var förmanande i tonen och fick henne att lova att inte förstöra den här möjligheten hon fått. Klara kände sig lite dum efter samtalet så hon sökte upp Alfonso för att få prata av sig och det var där och då som grunden till deras vänskap lades. Hon berättad för honom vad som hänt, jo det visste han redan, och sedan om samtalet hon haft med sin läromästare vilket fick henne att skämmas och känna att hon hade en för kort stubin,

- Äh, strunt i det den lille skiten fick vad han förtjänade hade inte du nitat honom så hade jag gjort det svarade Alfonso från den stunden hade han en alldeles speciell plats i hennes vänskapskammare.

Ja, fortsatte Klara sin berättelse, det blev mycket resor och jag träffade många olika människor från världens alla hörn och det var både lärorikt och intressant. Efter några år och ungefär ett år efter det att Alfonso slutat var stallet på träning vid en mycket speciell bana i USA en som närmare bestämt låg i saltöknen. Varför stall åkte dit var för att testa sina maskiner under mycket krävande förhållanden och det var nu inte endast motorcykelstallen som låg där utan också vissa F1-stall åkte dit för att få utslaget om bilarna höll måttet eller inte. Vid ett sådant tillfället hände det sig att Klaras stall låg samtidigt vid banan samtidigt som Ferrari var där och testade under stort hemlighetsmakeri. Detta noterade Klara omedelbart och hennes funderingar började ta konkret form.

- Var det något jag ville så var det att hamna i ett F1-stall och då helst Ferrari, fortsatte Klara.

Ernesto tänkte en kvinna i denna absolut mansdominerade världen, jo det ville nog till att hon hade både vassa armbågar och knytnävar, han log.

- Jag lade upp en plan hur jag skulle kunna komma i kontakt med dem, fortsatte Klara då det var helt åtskilda världar mellan oss, vad jag inte visst men som gav mig chansen att komma i kontakt var att banägaren brukade bjuda in till en informell amerikansk ”barbecue”. 

De stall som var samlade vid banan eller banorna var alla välkomna och det var ett avbrott i det intensiva testandet som välkomnades av alla. Beroende på hur länge stallen låg och testade kunde det bli flera fester de var en samlingspunkt i öknen och det var mest mekanikerna som festade loss och kunde under informella former utbyta historier om än den ena och än det andra. 

Man kan säga att mekaniker älskar att ljuga och ju bättre en osanning var desto mer uppskattades den. Klara var den enda tjejen bland ett hav av killar men hon hade inga problem med det, hon var van och eftersom hon var bra på att halsa öl så var det inget mer med det och att äta det kunde hon sedan barnsben, hon älskade grillat men då helst fisk och skaldjur dessa gigantiska T-bone hade hon lite svårt för så hon gick lös på revbenen istället tillsammans med coleslaw och färsk sallad och fick sitt lystmäte. 

 Längre bort i salen noterade hon att Ferrarigubbarna höll till hon tänkte strosa över dit när hon socialiserat klart med sitt eget folk. Klara hade en trevlig kväll och en av förarna i stallet som kom fram till henne och förklarade hur saker och ting stod till, när det gällde de två förarna verkade det som om 2:an var på väg bort han hade inte presterat de resultat som teamet förväntade sig och han hade en ganska så oförskämd attityd även emot andra i stallet så, 

- Ja vi får väl se vad som händer som 1:an uttryckte saken. 

De stod och pratade båda länge och väl mest om hur cyklarna skulle kalibreras för att ge maximal utväxling på banan men det är en hel vetenskap då det är förarens attityd och psyke och våghalsighet som måste återspeglas i hur motorcykeln uppför sig på banan. Klara ursäktade sig med att hon måste pudra näsan och strosade iväg mot toaletten när hon uppfattade en försiktig vinkning från en i Ferrariteamet, hon gick dit.

- Vill du ha en öl?

- Jatack, svarade hon

Klara skickade över flaska nummer 2 till Ernesto att öppna, hon mindes tydligt den där kvällen när hon för första gången på nära håll fick uppleva en Ferrari F1.

- Fortsätt,   nu det börjar bli spännande, Ernesto var helt inne i Klaras berättelse.

- Ja, där stod vi då jag och en ifrån Ferrariteamet, fortsatte Klara sin berättelse. 

Det var som om jag inte existerade för de övriga och Giovanni, som han heter och som vinkat över mig, förklarade att det var inte av oförskämdhet utan av artighet då det var vanligt att mekaniker bytte stall för att dels få bättre betalt dels komma till ett mer berömt stall och av det skälet var man diskret tills bytet hade genomförts. 

Jag berättade hur mycket jag beundrade Enzo Ferrari och hans förmåga att komma med innovationer, vilka bilar han hade utvecklat de var enligt min mening de bästa racerbilarna.

- Själv föredrar jag Lamborghini, inflikade Ernesto

- Jo, de är också fina men mitt hjärta klappar för de röda bilarna, om du nu inte avbryter mig så skall du också få veta hur de blev röda, alltså den röda färg de har idag.

- Där stod jag och samtalade med den trevlige Giovanni, jag frågade hur svårt det var att bli mekaniker hos dem och han svarade att det var mycket svårt, antingen kommer du in genom ditt eget goda rykte eller att du mutar dig in eller att du känner någon i stallets topp som kan hjälpa dig in.

- Hur svårt skulle det vara för mig att bli mekaniker hos er?

Han tittade på mig som om jag inte var riktigt navlad och svarade;

- En kvinna i Ferraristallet är inte möjligt en kvinna som mekaniker är helt uteslutet.

I det ögonblicket bestämde jag mig för att jag skulle bli just det, mekaniker hos Ferrari. Kvällen gick mot sitt slut och jag frågade om jag inte kunde få komma med och iallafall titta på en av bilarna.

- Skall se vad jag kan göra, efter en stunds diskuterande med sin chef som kom tillbaks med Giovanni och undrade varför jag ville titta på deras bilar?

Jag förklarade att jag tyckte de verkade vara mycket för tekniska innovationer och att jag arbetade som mekaniker hos det japanska MotoGP-stallet därför vore det roligt att få se dem och något spionage kunde det ju inte vara tal om, eller hur? Det höll Giovannis chef med om och bjöd mig att komma med.

De hade enorma tält uppspända då de hade 2 fulla verkstäder och 4 bilar i delar som måste få plats.

Klara hade aldrig sett något liknande det var en militärisk ordning och alla saker låg i ordning. Det var annat än det hon var van vid, visserligen var japanerna kända för sin renlighet men någon direkt ordning hade de inte vilket Klara hade klagat på och fått till en liten förbättring, här var det en fröjd att titta ut i verkstaden. De gick runt tillsammans och Klara gjorde stora ögon när hon fick se all grannlåt. 

I en avdelning var chassit och hon tittade noga kanske lite för noga för de förmanade henne vänligt och retades lite med henne och sade att hon kanske var en spion trots allt. Klara kunde nu inte hålla sig utan vände sig till chefen för mekanikerna och frågade om det skulle bli någon vakans bland mekanikerna och om hon då kunde söka. Han tittade forskande på henne och sade att det kanske det skulle bli och att visst kunde hon söka men att en kvinna skulle anställas som mekaniker, nej det ansåg han som uteslutet.

Efter rundturen gick Klara tillbaks till sitt stall och hade nu tankarna riktade åt endast ett håll hon fick inte detta ur sitt huvud.

- Tjena, vill du ha en öl? Alfonso uppenbarade sig med varsin öl.

- Absolut svarade hon men hennes tankar var långt borta

- Så, du har varit och hälsat på hos Ferrari? Alfonso plirade på henne.

- Ja,  det har jag och vet du vad jag vill dit jag vill så gärna dit att det gör ont i kroppen

- Då tycker jag du skall tala om det för dem så kanske det händer något vad du än gör tala inte med någon annan än mig här då sparkar de ut dig direkt.

- Jag har redan frågat och de var ganska bestämda på att de aldrig, eller i vart fall inte på lång tid, kommer att anställa en kvinna.

- Det skulle jag inte vara så säker på gubben Ferrari är en lurifax och har en räv bakom varje öra så vänta och se.

- Vad skulle han ha med min eventuella anställning att göra?

- Jamen, du sade det ju själv, en kvinna! 

Gubben är sjukligt beroende på att få publicitet och uppmärksamhet han tar varje chans till det och du kan ju tänka dig vilken uppståndelse det skulle bli om ett av F1-världens förnämsta stall anställde en kvinnlig mekaniker.

Klara funderade ett tag så frågade hon Alfonso,

- Ser du mig som kvinnlig mekaniker?

- Nej, jag ser dig som en förbannat bra mekaniker.

Följande morgon fick Klara ett kuvert och det innehöll ett meddelande som talade om att hon skulle infinna sig i Fiorano om 2 dagar, det var allt.

Klara visste inte vad hon skulle ta sig till, hur skulle hon kunna ta sig ifrån saltöknen i Utah till Italien på 2 dagar? Dessutom förstod hon inte riktigt hur detta hade gått till, hur hade det kunnat gå så fort ifrån igår kväll?

Hon måste chansa det fick bära eller brista hon sprang över till Ferraritälten och fann en kader med småleende mekaniker och en glatt flinande chef som välvilligt tjoade till henne,

- Nu får du allt sätta fart Klara, du skall träffa gubben själv.

Klara kände hur det svajade till och hon förstod inte riktigt hur hon skulle göra,

- Alltså, hur skall jag ta mig härifrån till Italien på 2 dagar?

- Det är det som är din test, Giovanni blinkade till henne, bäst du sätter fart nu.

Hos det japanska stallet hade hennes flykt till Ferrari inte gått obemärkt förbi och när hon kom tillbaks för att samla ihop sina tillhörigheter fick hon veta att hon skulle infinna sig hos stallchefen. Hon stegade dit och eftersom han alltid varit juste emot henne ville hon vara det mot honom så hon förklarade situationen och bad att omedelbart få avsluta sin tjänst så hon fick ge detta en riktig chans. Stallet hade haft mycken nytta av Klara och de ville egentligen inte bli av med henne men han såg i hennes ögon att det brann en låga för något annat och då var han vis nog att önska henne lycka till. Klara tog kontakt med banägaren och frågade om det fanns något snabbt sätt för henne att ta sig till Salt Lake City? Tag  80:an den är rak och fin och det tar dig ungefär 2 timmar att köra.

- Bra, svarade Klara har du någon bil jag kan låna

- Ähh, varför frågar du inte Ferrari de har ett gäng bilar de lånar säkert ut en

- Snälla, jag har superbråttom....

- Ok, låna min parkera den i p-hus A7 så hämtar jag den vid tillfälle.

- Tack, Klara langade in sina saker i bilen och trampade på gasen hon var på flygplatsen 50 minuter senare ivrigt sökande efter en flygbiljett som skulle ta henne till Italien hon hade tagit reda på att det helst skulle vara till Milano eller Bologna.

- Hon sprang från disk till disk och till slut hittade hon ett bolag, Vueling, som hade en biljett till Milano och som skulle avgå om 5 timmar. Hon tackade sin lyckliga stjärna och bad en stilla bön att flyget inte var försenat.

I sitt stora kontor med utsikt över den egna tränings banan satt en vithårig gentleman och mös han såg fram emot att få träffa denna person som fått en så fin beskrivning, en tjej som mekaniker, varför inte?

- Du nu är vinet slut och jag antar att vi inte kommit halvvägs ännu i din berättelse, Ernesto avbröt den intensivt berättande Klara.

- Jamen du har väl en vinkällare här?

- Visst men inte med det vin som du bjudit på

- Överraska mig

Varför inte tänkte Ernesto bar ned den nätta Klara i poolen, 

- Du kan fortsätta att berätta lite senare.

Klara sträckte ut sig lättjefullt i vattnet som var tempererat, då vintern i Fuengirola är kall och Ernesto vill bada året runt hade han låtit installera värme till poolen när den byggdes. De simmade ett tag nojsade och umgicks på ett sätt som var nytt för dem båda, kärleksfullt.

Han svepte in henne i en stort mjukt badlakan begav sig efter mer vin vilket skulle behövas då Klara var ordentligt i berättartagen.


forts följer.....

Frisören.....del 8

    Alfonso gick igenom dagen som varit eller rättare sagt det senaste dygnet.

    Det hade varit ett mycket händelserikt sådant och han visste nu att han hade något i sin ägo som andra var bestämda att ta tillbaka och han undrade om de inte skulle ta till våld om så behövdes, han måste vara försiktig. Nu var det dags att noga undersöka vad som fanns i kofferten det gick inte an att ha något under sitt tak som han inte riktigt visste vad det var och som innebar att flera av människorna i hans omgivning kunde vara utsatta för hot. Därför beslöt han sig nu att ta fram och noga undersöka innehållet och om han inte kunde komma fram till vad det var så skulle han ta med några stycken papper till Fuengirolas mesta och bästa förfalskare som helt säkert kunde hjälpa honom.

    Pedro som förfalskaren kallade sig, ja han gick naturligtvis inte under rätt namn han ville ha ett artistnamn som förfalskare hade, alla visste ändå att han var kristnad till Juan men ingen kallade honom annat än Pedro. Han hade en litet hål i väggen på en mycket ljusskygg liten gatstump Calle Colibri, ljusskygg i så motto att det saknade gatlyktor något som passade Pedro perfekt.

    Polisen hade koll på sin förfalskare och när det blev alltför intensiv trafik så visade de sig i dörröppning med ett myndigt,

    - Hur var det här då?

    Pedro var mycket skicklig i att förfalska men usel på affärer och att ljuga kunde han aldrig, därför kom det sig att han mest fick hederliga uppdrag till de stora butikskedjorna något han inte var så särskilt glad över, men hade en pragmatisk syn på mat och tak över huvudet. Det var fler gånger än han kunde räkna som han blivit blåst av den alltid lika närvarande maffian och det spelade ingen roll vilket land den kom ifrån han blev lika blåst iallafall, som ensam hade han inget att sätta emot. Han började tröttna på att ständigt vara i tjänst hos än den ena än den andra av smågangsters som egentligen inte hade så mycket att komma med. Han satt en kväll och funderade på hur han skulle få bättre snurr på sina affärer när en kille han hört talas om gled in i sin rullstol och presenterade sig som Alfonso. Pedro funderade så kom han nog på det och frågade,

    - Du är motorcykelkillen som hade den svåra olyckan i Alhaurín, va?

    - Jo, det stämmer jag sitter  numer i det här fordonet istället.

    - Känns det inte för trist att inte kunna flyga runt banorna längre?

    - Nja, jag har ju vant mig av med det nu men visst svider det ibland och visst skulle jag vilja ge mig av på en av de där cyklarna, det var en häftig känsla att dra rakan i 300km.

    - 300km, Pedro himlade med ögonen, det är fort det...

    - Jo, visst är det så, svarade Alfonso

    - Började inte du som meck i stallet innan du blev förare? Pedro var nyfiken

    - Jo det stämmer jag var meck några år innan jag fick chansen på allvar.

    - Då vet du vem Klara är? fortsatte Pedro

    - Jag träffade henne men det var inte så länge då jag gick vidare till ett annat stall som förare

    - Hon bor här i Fuengirola nu, forsatte Pedro

    - Gör hon det då kanske jag skall söka upp henne, vore trevligt att pratas vid lite

    - Hon har ett rykte här i sta'n, du vet hon glider runt på en motordriven sparkcykel, hon har trimmat den där lille motorn så det går djävligt fort när hon kommer.

    Alfonso skrattade gott, han kunde väl föreställa sig den eldfängda Klara på sin sparkcykel.

    - Du Pedro jag har något som jag behöver hjälp med jag vill att du tar dig en titt på dessa papper. Jag vet inte vad det är och jag vet inte riktigt vad jag skall göra med dem det jag vet är att en eller flera är väldigt angelägna om att få tag i dem.

    - Jag skall titta på dem det kommer att ta lite tid för jag vill göra detta noggrant.

    - Bra, svarade Alfonso, hur mycket vill du ha?

    - Jag kollar av först och sedan säger jag ett pris

    - Ok, du får 200 nu så ser vi vad som händer

    Pedro var mer än nöjd med den utvecklingen och lovade att skrida till verket omedelbart.

    Sent den här kvällen fick Pedro besök av en allt annat än trevlig person som mycket tydligt och mycket hotfullt förklarade för Pedro vad han skulle hjälpa till med och vad som skulle hända honom om han inte gjorde som han blivit tillsagd att göra och om resultatet inte blev till belåtenhet för beställaren.

    Pedro dristade sig att fråga,

    - Vad får jag i ersättning?

    - Du får behålla ditt liv om vi är nöjda, överenskommet?

    Den otäcke stirrade stint på Pedro som inte vågade annat än att svara jakande. Det som krävdes av Pedro var att när den otrevlige kom tillbaks med sina varor skulle Pedro hjälpa till att mångfaldiga dem och som vanligt var det bråttom. Pedro var nu ganska säker på att det handlade om de papper han fått av Alfonso vilka han nu skulle undersöka noga.

    Efter besöket hos Pedro gav sig denna mörka skugga iväg till Alfonsos hus och efter att ha konstaterat att den mörka bilen stod parkerad där den skulle gled han över Alfonsos mur.

    Alfonso var i full färd med att baxa kofferten ur sitt gömsle när han hörde ett svagt ljud ifrån ytterdörren han rullade snabbt fram och släckte ljuset i rummet han förstod att han nu hade ovälkommet besök i sitt hus. Eftersom Alfonso hade levt ett antal år i sin rullstol och på inget vis tänkte ha ett annorlunda liv än vad en fullt rörlig människa hade så var han vältränad, smidig och mycket snabb med sin rullstol. Alfonso gled ljudlöst fram till en mycket stort glasakvarium och öppnade en lucka. Sedan gled han lika ljudlöst vidare in i ett angränsande rum för att bakom en halv stängd dörr ha uppsikt över besökaren när denna kom in i vardagsrummet. En mörk skugga gled över golvet och när den var nästan framme vid dörren till köket gav sig Alfonso tillkänna och tände ljuset. Den person han tittade på var klädd i svarta smidiga gymnastikkläder, trikå en svart luva som gjorde att man endast såg ögonen, det var inga snälla ögon som tittade på Alfonso. Nu är det så att han har varit med om mycket här i livet så lika lättskrämd som Pedro är han långt ifrån.

    - Vad fan gör du här och vad vill du? frågade Alfonso

    - Jag skall ha tillbaks vad som är mitt som du tagit, fick han till svar.

    - Jaha, och vad är det som du påstår att jag har tagit?

    - En svart resväska!

    - Det finns många svarta resväskor, hur vet du att den jag har är din?

    - Inget trams, ge mig väskan annars kommer det att gå dig illa!

    - Den står bakom dig det är bara att ta den då, jag kan inte slåss med dig även om jag skulle vilja, Alfonso var nu uppe i varv.

     Sanningen är den att antagligen kunde Alfonso inte matcha mannen han hade framför sig men han hade ingen som helst lust att ge sig längre in i vardagsrummet, det fanns någon annan där som hade fått span på den svarta trikån. Den svart kroppsstrumpan böjde sig ned för att ta tag i väskan och lyfta upp den när han fann att hans hand satt fast som i ett skruvstäd.

    - Vad fan! utropade han, ta bort ormen

    - Varför? frågade Alfonso

    Sedan följde en lustiger dans där ormen gjorde allt för att kramas med en vilt dansande, skrikande, svärande och minst sagt flyktbenägen svart trikå. Alfonso såg roat på och tände sig en cigarett som han alltid höll med hjälp av en klädnypa i trä.

    - Vad fan, gör något då för i helvete, svor den svarte alltmedan ormen tyckte alltmer om sin nyfunna kompis.

    Det började nu bli desperation i den mörka trikåns röst, han slogs alltså emot en 5-meter nätpyton eller skall vi säga försökte slåss, denna orm hade Alfonso räddat ifrån ett terrarium som var så vanvårdat att samtliga reptiler i övrigt fick flyttas till Fuengirola Zoo. Men Rufus som han hade döpt sin kompis till, hade han förbarmat sig över utan att någon egentligen visste om det, ja utom mostrarna som visste allt.

    - Du skall nog ta det lite lugnt, informerade Alfonso skuggan annars kan han lätt bli vresig och det vill du nog inte.

    - Du är fan inte klok ta bort ormen!

    - Nix, tänker jag inte förrän du berättat det jag vill.

    - Ta bort ormen! vrålade mannen

    Alfonso tog ingen som helst notis om detta utan började att konversera och ställa en massa frågor alltmedan ormen ömsint slingrade sig om inkräktaren. Till slut var mannen i ett sådant grepp att han började få svårt att andas han mer väste än någonting annat. Alfonso,  som den pedagog han är, informerade den omkramade att det fungerar så att ormen kramar inte ur luften ur din kropp men den detekterar varje gång du försöker att dra efter luft, för som du vet filosoferade Alfonso, när du skall dra efter ny luft måste du släppa ur den gamla och det är då som du får en starkare kram och till slut har du fått en sådan kram att du inte alls kan dra efter mer luft då svimmar du och sedan inträder döden, mja, ungefär 10 minuter senare och när du väl är livlös kommer Rufus att börja sin sena middag.

    - Du är fan inte klok, väste mannen ta för fan bort ormen, jag dör ju....

    - Ja, så är det nog tänkt

    Mannen stirrade desperat på Alfonso,

    - Din djävul, nu började hans väsande bli mycket ansträngt

    Alfonso rökte klart sin cigarett och rullade fram till askfatet, han hade absolut koll på när han skulle fria mannen ifrån ormens famntag han hade lärt sig hur man skall handskas med en 5 meter lång nät-pyton. Den svartklädde började nu att få en lätt blålila ton i sitt ansikte och hans väsande övergick mer till ett rosslande och ögonen rullade runt i huvudet. Då ingrep Alfonso tog fram en elpistol som han satte mot ormens kropp en svag elektrisk signal gick genom ormen som gjorde den passiv och Alfonso kunde befria mannen och stoppa tillbaks Rufus i sitt mycket stora terrarium.

    Där låg en man som skulle föreställa en farlig bov med tungan hängandes ur munnen iförd en svart kroppsstrumpa fullständigt utslagen.

    - Ja, djävlars, suckade Alfonso.

    Han hade ett lager med fina mattor som han fått av sin mormor Lovisa och i en av dem rullade han nu in den svarta trikån varefter han ringde till Pedro som kom farandes på sin scouter och undrade vad som stod på?

    - Jag har en kille i svart balettrikå inlindad i mattan här han har gått en match mot Rufus men han förlorade....

    - Åh, fan utbrast Pedro, skall vi sänka döingen i havet?

    Nej, han är inte död och här skall ingen sänkas i havet Pedro tittade missmodigt på Alfonso,

    - Skall vi inte sänka döingen i havet? upprepade han besviket.

    Sedan tittade han lite mer noggrant på killen i mattan och insåg att det var samma som varit hos honom tidigare och varit hotfull och otrevlig.

    Du Alfonso kan vi inte åtminstone ge honom som mat till ormen?

    Sluta nu, har du hunnit titta på pappren jag gav dig?

    Du skall nu hjälpa mig nu med att identifiera vad det här är för papper jag har här i kofferten,

    - Då skall vi se jag har gjort en preliminär granskning och har en idé om vad det kan vara men vi har ju nu tid att i lugn och ro titta närmre på dem.

    Sedan satt de två vännerna och studerade papper i ett par timmar under ett intensivt diskuterande, trikånisse var väl förpackad i sin matta och bortom all möjlighet till vettig kommunikation.

    - Vet du vad jag tror att det är? utbrast Pedro till slut

    - Inte en aning, svarade Alfonso

    - Jag tror att detta är ryska statspapper vilket innebär att någon har för avsikt att skapa sig en stor förmögenhet på helt falska grunder, Pedro såg rätt nöjd ut.

    - Mhmmm, Alfonso tänkte.....kanske att den här killen vi har i mattan är ryss

    - Kanske, svarade Pedro

    - Ja, men då vet jag hur vi skall göra med honom, Alfonso log ett brett leende

    Han ringde sin favoritpostiljon och bad henne en mycket sömndrucken röst svarade 

    - Yvette....

    - Hej, det Alfonso jag skulle behöva din hjälp jag sitter i klistret

    - Jaha, vadå för klister?

    - Jag har en kille här som vill stjäla något jag har och sedan döda mig

    - Vaa! Yvette blev klarvaken

    - Kan du komma? frågade Alfonso

    - Snart nog kom det en bil farandes i hög fart och parkerade som vanligt med bredsladd.

    - Tänk att ända sedan jag lärde henne hur man använder handbromsen så gör detta varje gång, filosoferade Alfonso.

    In genom dörren stormade en Yvette med håret på ända, vidöppna ögon och i övrigt mycket orolig. Yvette var en postiljon som Alfonso spanat in sedan ganska länge nu, han var ofta på postkontoret då han prenumererade på böcker och musik cds. Han åkte ned till sitt postkontor och hämtade sina varor. Jovisst, ringde posten på för att leverera hans paket men han gillade att ta sig ned till sta'n och då särskilt till posten för att slänga lite käft med snyggingen i postkassan. Nu behövde han hennes och Pedros hjälp då han hade en absolut klar plan vad de skulle göra med den här misslyckade typen

    - Är du orolig för mig? retades Alfonso

    Absolut fel kommentar mitt i natten, Yvettes ögon blixtrade till farligt.

    - Lugn, jag sätter på lite kaffe och så tar vi en liten knaber till så blir det lite bättre.

    - Yvette, jag vill att du hjälper mig att posta den här killen....

    Yvette tittade på Alfonso som om han kom från en annan galax.

    - Vad sade du att du ville att jag skulle hjälpa dig med sade du?!?

    Yvette, som hade en spansk mamma och en fransk pappa var döpt efter sin farmor som hon älskade mycket. Hon tillbringade en stor del av sina sommarlov hos farmor som har ett hus i den lilla bergsbyn Saint Paul, där hon inte bara hjälpt sin farmor utan också förkovrat sig i franska, i vilken hon nu var flytande. 

    En sak hon gjorde som liten tös var att smyga ned till till den lilla grusplanen under det stora fikusträdet och titta på när gubbarna spelade Pétanque, detta spel kom att bli hennes stora glädje och passion. Så småningom när hon visat sig värdig fick hon deltaga om än i liten skala, men ändock. Som hon njöt av detta spel vilket bygger på ordning och reda. Yvette var en tjej som alltid hade den pragmatiska fanan hissad, hon hade redan i skolan visat talang för ordning och reda hon gillade också att leka kontor som liten och många var de timmar hon tillsammans med sin mor, far och båda bröder hade lekt en ändlös teater som kallades, ”Mitt Kontor”.

     Det var med öppningstid, siesta och sedan stängning, hon hade manuskriptet i sitt huvud vad alla skulle göra hur de skulle göra det och när, ibland var det rusning ibland var det lugnare ibland skulle papper sorteras. Eftersom hon var en naturbegåvning när det gällde ordning och reda kom hon att bli klassens elevrådsrepresentant och väl i elevrådet organiserade hon om alltihop så att hon enhälligt kunde väljas till ordförande i sagda råd, det var ingen som liksom kunde argumentera emot hennes ordning. När hon väl gått ut sitt gymnasium var det solklart att hon skulle söka sig till postens utbildning och bli postiljon. Hon höll på att organisera om hela postskolan när rektor i sista stund fick hejd på henne och med uppbjudande av hela sin list generösa löften fick stopp på det som annars skulle ha blivit en milstolpe i Spanskt Postväsende.

    Yvette kom att bli den först kvinnliga generaldirektör för posten i Spanien där hon hade och tog sig ett fritt mandat att organisera. Men nu arbetade hon på postkontoret Av Ramón y Cajal.

    - Jag vill att du hjälper mig att posta den här killen i mattan, upprepade Alfonso. Nu slog ordning och reda till,

    - Man kan inte posta en människa, började Yvette förklara.....

    - Nu skall vi iallafall åka ned till ditt postkontor slå in honom i papper och adressera, frankera och skicka iväg, fortsatte Alfonso.

    - Jaha, och om jag får lov att fråga var vi skall skicka ”den här killen” då? Yvettes röst dröp av syra.

    - Jag hade tänkt till Svalbard, svarade Alfosno

    - ????, Svalbard svarade Yvette klentroget.

    - Jo, han behöver kylas av och då är väl det en bra adress dessutom ligger det långt bort.

    - Yvette tittade på Pedro som tittade på Alfonso som tittade på Yvette

    - Frågar du mig, sade Pedro så tycker jag det låter som en bra idé

    - Alltså, ni är inte kloka, Yvette svepte sin brandy gick ut till bilen och backade in den på gården.

    De lastade in mattan med den svarta trikån som nu hade börjat att ge ljud ifrån sig, vilket inte kunde tolereras så en elchock modell kraftig fick honom att bli tyst igen. Väl lastad i bilen gav de sig av emot postkontoret eftersom Yvette var den ordningsmänniska hon var hade hon självklart anförtrotts tillgång till kontoret dygnet runt med alla nycklar och koder.

     När de kommit fram bar de in in mattan med sitt innehåll och såg till att försegla mannens mun ordentligt med tejp så att han inte skulle höras särskilt väl. De rullade in mattan i ett antal lager bubbelplast de tänkte att han skall på en lång resa och vi behöver inte vara lika utstuderat elaka som han själv är det kan vara skönt med lite stötdämpning sedan ett antal varv i wellpapp därefter en tydlig markering vad som var upp och en klisterlapp med ordet; Fragile.

    - Han ser ut som en wrap skojade Pedro, han kanske kommer att bli ett mellanmål till en isbjörn fortsatte han att filosofera.

    - Tyst nu och jobba på, de andra ville att det skulle ta så lite tid som möjlig,t vilken adress skall vi skicka honom till? frågade Yvette

    - Polisstationen, dit skickar vi honom det passar bra kan du ta reda på vad den har för adress?

    - Skall jag ta reda på vilken adress en polisstation har på Svalbard?

    - Yvette var nu rätt irriterad på Alfonso.

    - Ja, du har ju alltid en sådan ordning och reda, borde väl inte vara något problem för dig retades Alfonso

    - Den blick han fick kunde smälta all is på Svalbard.

    - Kan undra om det är dyrt att skicka en gubbe med posten? Pedro började tycka att detta blev alltmer intressant och roligt

    - Vi får väga, det finns en paketvåg vid burarna där bak, informerade Yvette de övriga

    - Tung kille det här, Pedro släpade paketet till vågen, vägde och konstaterade att det vägde 110 kilo med matta och allt 110 pannor blir ett bra porto eller hur? han vände sig mot Yvette som nu stod med frankeringsstämpeln i högsta hugg.

    Hon gick lös på paketet och klämde till lite extra här och där hon tyckte att så borde hon var lite förbannad på Alfonso som trikån fick en beskärd del av.

    Paketerad, frankerad, adresserad och i ett absolut medvetslöst tillstånd ställdes en av den ryska maffians ”farligaste” torpeder i en bur för vidare transport till ett avlägset land en tripp till en annan bur långt norröver på en plats i norra Svalbard. Yvette hade dock ordningsamt tagit fel på den södra och norra ön och också lika ordningsamt tagit fel på polisstation och poststation hon tyckte ju självklart att ett paket skall skickas till postkontor inte poliskontor, ordning och reda.

    När paketet långt om länge öppnades i ett lokalt postkontor längst norröver och en mycket omtumlad och förvånad man i svart åtsittande trikå uppenbarade sig för de församlade brast de ut i en stor munterhet och den mycket farlige torpeden från ryska maffian tittade sig förvirrat omkring, vinglade ut ur kontoret och såg sig omkring på polarnaturen och frågade var han befann sig?

    Du är på Svalbard, Nordaustlandet löd svaret, då sjönk han ned på sina knän tittade långt bort i ingenting. Han visste att han aldrig skulle komma därifrån eftersom ett misslyckande aldrig accepteras av uppdragsgivarna de skulle se till att han blev en gruvdräng hos det ryska bolaget som var på plats och för evigt bortglömd och begravd i gruvan.

    Lovisas matta prydde det avlägsna postkontoret i många år.

    forts följer.....

Frisören.....del 7

    Ambrosio hade fått ledigt den här dagen då mäster ansåg att han inte ville pressa sin lojale servitör utan han fick koppla av idag.

    När han kom fram till restauranten och gick in såg han till sin fasa att mostrarna satt vid Alfonsos bord i hörnan och mumsade på skaldjur under stor belåtenhet, de hade också beställ fram ett mycket ovanligt vitt vin som mäster var ensam om att ha i sin vinkällare, hans eget.

    Ambrosio var mycket orolig att de skulle berätta för den som ville lyssna om gårdagskvällens bravad och mycket riktigt det var precis vad mostrarna hade gjort de älskade att berätta och gärna skarva så att historien blev en kryddig anrättning för som Antonia hade myntat, varför förstöra en god historia med fakta, Ambrosio beställde en mycket stor brandy. Till sin förvåning var det ingen som pikade eller gjorde sig lustig på hans bekostnad utan han mötte mer glada ansikten, ja kanske för glada. Mäster själv gick omkring och skrockade och såg nöjd ut, sprids den här historien kan det bli bra reklam, han visste inte hur rätt han skulle få.

    När Alfonso så småningom kom fram möttes han av ett par mycket nöjda och lyckliga mostrar som när de fick se honom med munnarna fulla av kräftstjärtar, krabbkött och hummerklo tjoade så att det stod som en sky av sagda blandning omkring deras munnar.

    Kom, ropade de så skall du få smaka på dessa utsökta havets frukter som serverats på brickan. Nu var det så att Alfonso hade länge haft klart för sig vilken guldgruva det här var när det gällde färska frukter ifrån havet. Han anslöt sig till sina mostrar som serverade honom av allt och han fick för första gången smaka mästers egenhändigt gjord vita vin.

    Alfonso sniffade, sörplade smackade och kunde konstatera att det var riktigt bra,

    - Hur fick ni tag i det? frågade han

    Du vet hur Giralda är hur snokar upp vad som helst och hon gav sig inte förrän hon hade denna flaska i handen, hon tillochmed gick in i köket och rotade och hamnade omedelbart i gurgel med kokerskan blev utslängd gick till mäster och grät en tår och fick som hon vill, ja du vet den vanliga gamla valsen.

    Mmm, Alfonso tänkte, så fick han se Ambrosio sitta för sig själv inne i restauranten det tyckte han inte var ok så han rullade in till honom och sträckte fram sin hand

    Ambrosio,  jag är ledsen och ber om ursäkt det var inte meningen att sätta dig i klistret, kan du inte göra oss sällskap och äta lite?

    Efter en stunds fjäskande och muntligt bugande så var saken nästan glömd och ur världen, så satt då de fyras gäng vid Alfonsos favoritbord i hörnan mumsade, drack och ljög som man gör vid en måltid. På gatan smög en svart bil förbi och de som satt i bilen noterade att det nu var fyra personer som kommit in i affärer där de absolut inte skulle vara.

Sällskapet tillbringade hela eftermiddagen och kvällen hos mäster vilket inte var något problem för dem när de gjort slut på ett par brickor med havets frukter ett ansenligt antal vinflaskor och så att säga rundat av med en flaska Carlos Primera så var de alla du, bror och syster med varandra.

Den sammetssvarta himlen välvde sig över staden, kvällen var varm och fuktig det var en kväll som många andra, folk flanerade fram och åter på paseon en del motionerade en del var ute för att spatsera en del satt på bänkarna och lät blicken svepa ut över ett mörkt hav några var på stranden allt i en vänlig och avspänd atmosfär samtidigt som månen steg ur havet som en blodapelsin när den kommit tillräckligt högt skulle den svepa likt en strålkastare med sin silverstrimma över havet. Alfonso beställde en taxi för att ta sig hem, Ambrosio tänkte ta sin vespa men blev förbjuden då han ansågs vara för onykter,

Vi vill inte att du åker fast igen, manade mästers hustru som anslutit sig under kvällen, nu tar du en taxi vi betalar den åt dig.

De skildes åt mostrarna åt sitt håll de hyrde en stor lägenhet i Las Lagunas, då de tyckte mycket om att gå på olika föreställningar ville de vara nära den fina teatern som finns där och som ståtar med ett rikt och intressant utbud, det kramades och pussades och så åkte de åt var sitt håll.

Omedelbart Alfonso kom innanför dörren kände han att det var något som inte stämde han tände ljuset och fick se sitt hem i en total oordning allt var utslängt och genomsökt, han tänkte att det var inbrottstjuvar som letat efter något värdefullt när hans telefon ringde, det var en mycket upprörd Antonia i andra änden som skrek att de hade haft inbrott och allt var i en stor oreda i lägenheten, Alfonso berättade att han också hade fått påhälsning med samma resultat de talades vid ett tag och ringde sedan polisen.

Ambrosio som bor i ett nybyggt område i Carvaljal hade också fått sin lägenhet genomsökt han ringde mäster som absolut rådde honom att ringa polisen.

Så kom det sig att det inkom 3 identiska anmälningar på lägenhetsinbrott ungefär samtidigt sent på kvällen och polisen åkte till tre helt olika delar av staden och när de kom till brottsplatserna kunde de efter undersökning konstatera att det nog rörde sig om inbrottstjuvar som var ute efter värdeföremål.

Det de inte tog någon notis om var att vid varochen av dessa adresser stod en svart bil med svart-tonade rutor parkerad.

Alfonso anade ugglor i mossen och undersökte om han hade kofferten kvar i det gömställe han så fyndigt hittat åt den, den var kvar.

Han undrade om inbrotten inte hade ett samband och satte sig att fundera,  imorgon tänkte han ta reda på om Ambrosio också hade haft inbrott i sin lägenhet om så var fallet måste han ta reda på vad det var i väskan de hittat det måste vara något som någon eller några under alla omständigheter ville få tillbaks. Han drog för gardinerna släkte ljuset månen kastade en spöklik strimmar över hans hus det var alldeles tyst när en mörk skugga gled över muren till hans hus.


                                        *************************


    Klara låg i sin takpool och tittade upp in i den Andalusiska stjärnhimlen och njöt av livet. Hon hade ett tempo nu som hon var helt tillfreds med och så skulle ju 1600-kubiks mustaschen göra henne sällskap något hon var säker på. Hon tänkte tillbaks på det liv hon haft och fick nog konstatera att hon haft det vansinnigt kul först som mekaniker hos Zandornin sedan MotoGP därefter Ferrari först mekaniker och avslutningsvis chef för mekanikerna.

    Klara hade en mycket bra tid hos Zandornin i hans verkstad, hon fick gå som lärling hos honom och tog till sig meckandets ABC med stor entusiasm och iver. Hon utvecklades snabbt och det rådde ingen tvekan om att det var här bland motordelar verktyg, oljetråg och mustigt språk som hon hörde hemma.

    Hon fick lära sig inte bara att plocka isär och sätta ihop motorer av de mest skiftande slag utan också hur man lyssnar på en motor och hur man kan avgöra vad som är fel genom att lyssna.

    Det är viktigt att kunna skruva rätt och skickligt men enligt Zandornin än viktigare att kunna lyssna.

    Därför tog han med Klara ut på sta'n nu och då så hon fick lyssna på bilarna som färdades på gatorna och berätta vad det var hon hörde. Denna kunskap skulle hon ha nytta och glädje av hela sitt yrkesverksamma som mekaniker inom racing.

    Denna kunskap var hon mån om att i sin tur lära ut till ungtupparna i de racingstall hon gjorde karriär i. Klara fick också lära sig att lukta på motorerna på brända bromsar på utslitna kamremmar ja i stort sett på allt i en bil som gav en lukt ifrån sig, fast för henne var det underbara dofter.

    På det sättet fick hon en utpräglad känsla för bilar och betraktade dem inte som plåthögar utan mer som ett levande väsen hon tyckte att hon kunde skönja en själ någonstans, det var precis så som Zandornin ville att hon skulle närma sig en bil som behövde lagas. Lite samma filosofi som när en människa kommer in till sjukhusakuten, en noggrann undersökning och därefter en precis bestämning vad som skulle göras, operationen skulle sedan vara absolut klanderfri. Klara trivdes i garaget och hon gjorde stora framsteg ibland åkte hon ned till fiskhandlaren för att hälsa på och då också titta till hans gamla pickup behövdes det fixas något gjorde hon det utan betalning, handlaren propsade på att betala med det ville hon inte veta av han hade varit juste emot henne därför kände hon att hon inte ville eller kunde ta betalt. Istället fick hon alltid med sig en korg med fisk och skaldjur hem något som hennes föräldrar uppskattade mycket.

    När så Klara hade gått 3 år i lära hos Zandornin var det dags för mästarprovet som bestod i att på en bestämd tid med förbundna ögon ta isär och plocka ihop en bilmotor. För att detta test inte skulle bli hopplöst var det så att en motor hade valts som Klara hade haft som provmotor under läroperioden, hon hade haft 5 motorer att lära sig på så hon visste alltså inte vilken av dem som skulle bli hennes test. Zandornin ville att Klara skulle gå ur läran med en spets varför han hade valt en av de svåraste motorerna som hon hade haft i sin verkstadsbänk vilket var en Ford Zephyr 6 årgång 1967 med en v-motor på 2,5 liter.

    Det tricksiga med denna motor var att den endast hade en förgasare.

    Dagen då Klara skulle erlägga sitt mästarprov var hennes föräldrar och fiskhandlaren på plats de ville självklart se på och var nyfikna på den kunskap hon nu hade inhämtat.

    Tiden var satt till 5 timmar vilket var tufft men fullt möjligt. Det Klara mycket snabbt måste klara ut och muntligt ge besked om var vilken motor det var frågan om. Det tog henne 10 minuter att komma fram till vad det var hon skulle plocka isär och ihop. Hennes prov gick absolut som på räls hon använde sig, smart som hon var, av all tid vilken hon löpande fick info om. När motorn väl var prydligt ihopskruvad igen tog hon triumferande av sig bindeln och fick massor av kramar och pussar.

    Den kvällen var det fest hos familjen Haritza och det var en fest att minnas.

    När basker bjuder till fest gör de det gärna i sina hem, till skillnad från spanjorer som gärna går ut på lokal, och nu hade mor och far Haritzas' älskade dotter klarat sin examen med spets och då skulle det firas. Det var inte bara mat och dryck utan ett fyrverkeri som hette duga och när folk fick se det så var det en hel del som vallfärdade till Haritza och som de gästfria värdpar de är var alla välkomna fiskhandlaren fick åka ett par vändor till sitt lager för att fylla på med råvaror till den stora grill som var igång i trädgården. Festen pågick hela natten och i tidig skymning fick de som skulle ge sig av till sitt arbetet lämna huset.

    Klara sov gott och var inne i drömmens värld där hon var mekaniker i ett F1-stall.

    Hon arbetade under några år i verkstaden och fick ett ryckte om sig att var mycket duglig, noggrann och snabb vilket gjorde att garaget ökade sin omsättning ganska avsevärt tack vare Klaras yrkesskicklighet detta var Zandornin inte var sen att uppmärksamma, hur det nu än var så kände Klara att hon ville utvecklas mer och att få andas ny luft, hon funderade som bäst på hur hon skulle gå till väga när det kom ett samtal till henne ifrån ett japansk MotoGP-stall som undrade om hon ville träffa dem för att resonera kring möjligheten att börja en tjänst hos dem som mekaniker. Klara blev eld och lågor berättade det för Zandornin som förstod att han skulle bli av med sin bästa mekaniker men han hade självklart inget att invända.

    Varför de ringt till Klara berodde på att stallchefen, som alltid var ute och scoutade nya potentiella banor dels för träning dels för tävling, hade kommit Donostia, på en rekommendation, och fått trassel med sin bil en Mitsubishi som är kända för sin dåliga elektronik, och hade fått tips av sin baskiske kollega i MotoGP att Zandornins verkstad var en av stadens bästa.

    Stallchefen hade mycket väl kunnat be någon av sina egna mekaniker laga bilen men eftersom de var strängt upptagna med test av motorcyklar ville han inte störa dem. 

    Han hade begivit sig dit och lämnat in bilen och det han omedelbart lade märke till var att det arbetade en tjej i garaget vilket i hans värld var mycket ovanligt.

    Bilen hade blivit lagad på rekordfart och han var mer än förvånad och när han skulle betala kunde han inte hålla sig utan frågade, 

    - Om det var tjej-mekanikern som fixat has bil? 

    Jo, det hade det varit och när han åkte därifrån märkte han att bilen spann som en katt vilket den aldrig gjort förut, han var imponerad.

    När en japansk stallchef blir imponerad över det arbete du gjort kan din lycka vara gjord.

    Han ringde senare upp Zandornin och beställde en tid när han och hans chefmekaniker kunde komma på besök för att diskutera en eventuell anställning för Klara. Zandornin som vid det här laget känner sin adept väl gav henne luren för tidsbokning med de två japanska potentaterna.

    Klara är som hon är och lade fram sina krav för att hon skulle skriva på.

    Japanerna som inte var vana vid att förhandla med en kvinna hade trott att de skulle ta den affärsmässiga delen med Zandornin men han bara skrattade och hänvisade till sin adept, och som sagt hon visst vad hon ville.

    I verkstaden var det två högt uppsatta japanska män inom MotoGP, inte så lite generade, och en mycket taggad Klara som minsann inte tänkte låta sin kunskap vara till salu för ett spottstyver. Hon var fullständig klar över att hon hade en åtråvärd kunskap som ett rikt stall kunde betala bra för.

    Så blev det till slut och efter en tid skulle stallet komma till San Sebastian för att testa de nya motorcyklarna och då skulle det passa alldeles utmärkt om Klara ville vara så vänlig att ansluta, det ville hon.

    Stallet kom med allt vad det innebär av hemlighetsmakeri och mycket fordon var på plats 3 långtradare med mobil verkstad motorcyklarna som skulle testas därtill en uppsjö av människor alla med olika funktioner, Klara var inte riktigt van vid så mycket folk det hade bara varit hon och Zandornin i hans garage ibland någon till som hjälpt vid toppar men här var det säker ett hundratal människor inalles och på toppen av detta berg av människor flöt förarna runt som primadonnor.

    Det som direkt slog Klara var hur bortskämda dessa var och hur alla svassade för dem, visst de var ju de som tog hem titlar och berömmelse till stallet men utan markservicen skulle de inte komma en meter.

    Klara var fullständigt klar över att om någon av dem skulle djävlas så var det hon som skulle ta fram skolgårdstakterna sedan struntade hon fullständigt i om hon åkte ut från stallet på rumpan.

    En av de första mekanikerna hon blev bekant med var en trevlig kille ifrån en liten bergsby i Andalusien som heter Fahala han presenterade sig som Alfonso Luna.

    Trevligt namn du har sade Klara, månen sprider ett fint ljus omkring sig tack, svarade Alfonso

    De språkades vid några minuter innan det var dags för dagens första test och de griniga förarna höll låda som vanligt med stallchefen bugandes.

    Cyklarna gjordes iordning och det fanns alltid 2 stycken per förare och en ytterligare i reserv varochen av dessa maskiner kostar runt en miljon, leksakerna som Klara uttryckte det var inte för klåpare utan för proffs.

    Testen/träningen pågick hela dagen utan att någon incident inträffade, efter dagens träning var det samling i en av de åtföljande bussarna där markpersonalen bodde för genomgång. När det gäller stallets toppar och förarna och de som av en eller annan anledning tror att de tillhör stallets topp färdades de med flyg från plats till plats de andra åkte buss. Det Klara omedelbart noterade var att en av förarna under genomgång satt och pratade i sin mobiltelefon, den killen skall jag prata med tänkte Klara.

    forts följer.....

Frisören.....del 6

Alfonso hade nu fått ordentlig span på kappsäcken och han visste att han inte kunde ta sig ner till piren själv utan hjälp och påkallade därför mästers uppmärksamhet.

Det flyter en kappsäck där ute jag tror det vore bra om vi fiskar upp den och kollar vad det är kan vara någon som tappat den eller någon som medvetet slängt den i havet.

Mäster skickade ut en av sina servitörer, Ambrosio, en lång gänglig kille som sedan 5 år tillbaks arbetade hos mäster och var nöjd med det. Att fiska upp en kappsäck ur havet var dock något som han inte speciellt tyckte hörde till hans sysslor men om han nu blev ombedd så fick han väl ställa upp. Sagt och gjort så gick han utpå piren och ned i vattnet och fick tag i kappsäcken som mer var en koffert än något annat.

Han släpade iväg den till restauranten där en mycket nyfiken Alfonso väntade. Han lade väskan på bordet framför Alfonso som försökte få upp den men det visde sig att den var låst.

Inga problem, tjoade mästers bror, jag har en verktygslåda så den skall vi få upp.

Efter diverse bändande och brytande fick de så upp låsen och öppnade den svarta kofferten bara för att hitta en stor plastsäck som var väl försluten. De öppnade den försiktigt och tittade på innehållet men var inte säkra på vad det var de såg. Det var en massa papper så långt var de med men sedan visste de inte. Det uppstod en enorm palaver och den ena gissning var så god som någon annan. Alfonso började att examinera innehållet och undrade om det inte var statsobligationer som det hade framför sig. Nu var ingen av dem expert på denna typ av värdepapper, de var alla endast experter på de värdepapper som heter euro, så packade de ihop säcken och Alfonso informerade de övriga att han skulle åka till polisen med den.

På gatan utanför mästers krog smög en svart bil med svart-tonade rutor och de som satt i bilen följde noga vad som hände på verandan. De hade inte för en sekund trott att en servitör skulle plocka upp deras sändning som av strömmar hade hamnat på villovägar och vilket hade givit dem en hel del bryderier att lokalisera försändelsen igen, de visst mycket väl vad det var för innehåll i kofferten.

De cirkulerade runt på paseon utan att någon lade märke till dem det var så de arbetade de ville inte väcka någon som helst uppmärksamhet då deras affärer hörde hemma i skymningslandet.

Alfonso lastade upp kofferten på sina knän och skulle just ge sig av när han såg den mörka skuggan som sakta gled förbi på gatan han kände ett omedelbart obehag och frågade om någon hade en bil som han kunde få skjuts i. Nu var det ingen som hade få skjuts. Alfonso trodde att de drev med honom,

Hur skulle det gå till hade de tänkt?

Ja, du kan väl ”henka”, föreslog mäster, det måste väl gå bra.

Ambrosio,  tjoade mäster du får se till att Alfonso kommer hem du får bogsera honom i hans rullstol.

Skall jag bogsera honom när han sitter i sin rullstol? Ambrosio himlade med ögonen.

- Ja, det får du göra.

Alltså, började han, jag är anställd som servitör här inte som någon bogserare.

Jaja, mäster viftade undan hans knotande, som servitör hos mig får man vara beredd på det mesta.

Jo, det skall gudarna veta suckade Ambrosio

Ambrosio tänkte i sitt stilla sinne att nu räcker det, nu är det för bra, först skall jag bärga en kappsäck ur vattnet sedan skall jag bogsera en kille i rullstol genom sta'n men snäll som han är så ställde han upp. Alfonso blev mycket glad och tacksam över erbjudandet och rullade ut på gatan. De fäste upp rullstolen i vespans bygel bak och iväg bar det, det var nu detta ekipage som polischef Rodrigues fick rapport om av en förvirrade polispatrull sent på kvällen. Han tänkte;

- Har alla i denna stad blivit galna?

Eftersom Alfonso var före detta roadracingförare och Ambrosio gillade att köra fort så kom ekipaget näst intill flygande på Avenida Torreblanca när polispatrullen fick syn på dem.

Det var inte helt lätt för polispatrullen att få stopp på detta ekipage Alfonso, likt en travkusk, manade på sin kompis på vespan och Ambrosio var inte svårövertalad att vrida på gasen så där kom dessa båda män vilt tjoandes till varandra och efter en piképatrull med fullt ställ på blåljus och sirener, det börjar kännas igen det här med att Fuengirolapolisen ”eskorterar” sina original i staden. Även den gången tog färden slut och det skulle förklaras och diskuteras, nu var de yngre officerarna inte så pratsamma då de hade ett långt nattpass framför sig varför Alfonso och Ambrosio fick tillbringa natten i kurran, kofferten i godsfinkan vespan inlåst på polisgården, ja det var nog hela ekipaget som var inlåst. Ambrosio blev alldeles till sig han skulle tillbaks till mäster för att avsluta sitt pass, han började att diskutera igen och gestikulera vilt till ingen nytta. Poliserna tittade medlidsamt på honom och såg till att dörren var väl låst. Där satt han och kunde inte annat han tittade på Alfonso som log sitt bredaste leende i ett försök att lätta upp stämningen, vilket inte lyckades. Ambrosio satt i sin hörna av cellen och tjurade som bara en förfördelad servitör kan göra han tänkte minsann inte vara social och visade med all önskvärd tydlighet att han inte tänkte prata med Alfonso, om en servitör inte vill prata, ja då har du bort dig ordentligt.

Servitörer i allmänhet och Ambrosio i synnerhet var veritabla pratmaskiner och hade alltid ett ord till övers för sina gäster och de var en självklar trevlig medelpunkt i restauranten. Nu sänkte sig tystnaden kompakt i cellen och Alfonso som också gillade att kommunicera med sin omvärld började bli lite rastlös, de hade ju så mycket att resonera om, tystnade sänkte sig som dimman gör när den kommer in från havet. Ambrosio funderade på sin situation och tänkte ett varv till och insåg att mäster fick nog skylla sig själv då det var han som sagt att ”som servitör får man vara beredd på det mesta” tydligen även att spendera en natt i buren.

- Nu får du sluta att tjura, Alfonso började tappa tålamodet.

Ambrosio vände sig demonstrativt bort från Alfonso, där var de i cellen som två småbarn vilka träter fram och åter. Bäst de satt i cellen och tjurade varochen på sitt håll blev de varse ett förfärligt buller och väsen, det verkade som om det kom utifrån polisstationen. Det inte helt lätt att lista ut var det var som hände då cellerna låg en bit in i stationen. Alfonso spetsade sina öron för att försöka lista ut vad det var som hände.

Med ett brak svängde dörren upp och i densamma stod en rödblossande Giralda,

- Vad har du gjort pojk?, gormade hon

- Moster, utropade Alfonso vad händer?

Skall du fråga mig det, osade mostern, du har lekt travbana med den här stackars servitören mitt på Avenida Torreblanca, ni har kört i 80km där det är 40,

- Hur fan tänker ni?

Mostern var nu uppe i falsett och som om det inte var nog stormade nu Antonia in, Alfonso suckade tungt och Ambrosio som aldrig tidigare stiftat bekantskap med dessa mycket stridbara och handlingskraftiga damer tittade storögt på dem och stammade fram,

- Var kommer ni ifrån?

- Vi är Alfonsos pappas mostrar svarade Antonia som nu vände sig till Alfonso,

Vi har talat med jourhavande befäl här på stationen och vi har betalt lösen för er så ni kan nu ta era saker och gå hem, men ni skall båda infinna er här kl 09.00 för att lämna en redogörelse till polischef Rodrigues då han har fått rapport om er framfart och är måttligt imponerad av det ni lyckats klara av.

Alfonso tänkte roat att detta var bara början vänta bara, Fuengirola skulle nog aldrig bli vad det har varit, men han hade vett att inget säga till sina mostrar, ja han kallade dem mostrar för enkelhetens skull annars hade det blivit farmors systrar, alldeles för långt och krångligt tyckte han. Så blev då de slokörade männen, som bara för några timmar sedan hade haft staden i sin hand, utsläppta ifrån häktet Ambrosio fortfarande tjurande och vägrade att säga något till Alfonso som i sin tur försökte släta över och fjäska men till ingen nytta.

- Jag åker iväg till restauranten, informerade Ambrosio mostrarna ni får ta hand om Alfonso.

- Det gör vi svarade Giralda, vänta lite restauranten sade du, 

- Vilken är det?

- Paella Su Rincon Marinero, svarade Ambrosio, jag kan utan att skryta säga att vi har den bästa fisken och skaldjuren av alla på paseon.

- Mostrarna tittade på varandra de, vet vi nu, var fenomenala på att utvärdera krogar och denna hade undsluppit dem så ett besök var på sin plats.

- Det är mitt favorithäng, sade Alfonso jag sitter ofta där.

- Jaha, och varför har du inte sagt något till oss om den saken?

- Ni är ju alltid ute och flänger och letar efter vattenhål så jag tänkte att nämna det för er vid tillfälle.

- Och du tycker att rätt tillfälle var nu när jag och Giralda hjälpt dig ur fängelse? frågade Antonia syrligt.

- Jag vet inte, får jag åka hem nu, Alfonso kände sig plötsligt mycket trött.

Efter diverse pappersexercis fick Alfonso tillbaks kofferten, som han nästan glömt, Ambrosio sin vespa och sällskapet tågade ut ifrån polisstationen där ett polisbefäl följde dem med en mycket granskande blick. Ambrosio åkte sin väg utan ett ljud och Alfonso fick skjuts av sina mostrar hem.

Han hade köpt ett litet hus i Torreblanca-platån han tyckte mycket om utsikten och så var han van att befinna sig på högre höjd, ja nu var inte denna platå så högt belägen men den gav honom ändå en hemkänsla det han också tyckte så mycket om var den grönska som finns här den skänker svalka när det blir som hetast under sommaren. Sedan det inte minst viktiga han fick god träning av att ta sig upp-/ och nedför med rullstolen när han skulle till staden.

Än så länge gick det bra men han förstod att det blir till att köpa en specialbyggd bil faktum var att han hade redan varit och diskuterat med några bilhandlare hur den skulle utformas och pris. 

 Väl hemma somnade Alfonso omedelbart efter att mostrarna pysslat om honom, när de satt i hans soffa och smakade av hans barskåp något de alltid gjorde, Alfonso själv var en finsmakare vilket innebar att han alltid hade ett välsmakande barskåp vilket i sin tur gjorde att de kära mostrarna aldrig var nödbedda, ringde Antonia upp två mycket oroliga föräldrar som fick senaste statusrapport.

- Bogseras i sin rullstol efter en vespa i 80km på en Avenida!?!, Andres suckade tungt och undrade vad den gossen skulle hitta på härnäst.

Ambrosio som tänkt åka till restauraten insåg att klockan hade blivit för mycket och begav sig direkt hem istället men var noga med att denna gång hålla hastighetsbestämmelsen, ett stycke efter smög en svart bil med tyst spinnande motor.


                                             **************


Följande dag infann sig de båda fartdårarna exakt kl 09.00, vilket i sig är något mycket ovanligt i deras värld att komma någon eller ett par timmar sent till ett möte var inget konstigt alls, nu satt de där som två nystrukna första-gluttare och väntade nervöst på att bli inkallade till polischefen. De hade en vag aning om hur han var då de ibland sett honom intervjuas på TV.

Polischefen tittade på de två som kom in på hans kontor den ene i en rullstol och den andre på darriga ben, han var absolut rutinerad att snabbt bedöma den eller de personer som han hade framför sig. Dessa två var inget annat än busgrabbar, ja grabbar förresten nog var de i 25-30 års ålder fast med sitt barnasinne kvar.

- Jaha, började Rodrigues myndigt ur sin för dagen vaxade mustasch,vad har herrarna att säga egentligen?

Ambrosio,  som fortfarande hade ett horn i sidan till Alfonso, började berätta med en kraft som en vårflod;

- Ja, det är så att jag arbetar som servitör hos mäster som äger Paella Marinero på paseon han pratade oavbrutet i 15-20 minuter, då och då muttrade polischefen något och frustade i sin mustasch tittade med sina kritiska ögon på den berättande Ambrosio. 

När så han fått första delen av berättelsen vände han sig till Alfonso och bad om dennes redogörelse, Alfonso tog till orda,

- Jag satt hos mäster som jag brukar göra vid mitt stambord och tittade ut över havet när jag plötsligt fick se något som kom flytande.........han berättade och broderade.

Efter en stund knäppte polischefen sina händer uppgivet tittade i bordskivan och tänkte i sitt stilla sinne, jag borde byta arbete, ständigt dessa rövarhistorier!

- Hur många har jag inte hört dem genom åren, gode gud giv mig styrka. 

Till slut orkade han inte mer av detta i hans öron svammel en svart koffert med falska statsobligationer eller statsväxlar, maffiabilar som skuggar,

- Var tror de här gossarna att de befinner sig? på en filminspelning? tänkte han.

 Han slog handflatorna i skrivbordsskivan reste sig och avslutade mötet med att de kunde räkna med dryga böter som skulle skickas på posten till dem, klart slut.

Alfonso och Ambrosio avlägsnade sig från polishuset och väl på gatan kunde Alfonso inte låta bli;

- Skulle du kunna tänka dig att jag får ”henka” med till mäster? frågade Alfonso Ambrosio. Han var inte riktigt beredd på den orala störtflod som dränkte honom,

- Jag skojade, försökte han säga för att få stopp på den utskällning han nu bestods i, men förgäves. 

Alfonso rullade iväg på sitt håll och Ambrosio på sitt men båda hade mäster som mål då båda kände att de behövde en stor stärkande Carlos I.

Forts följer....... 

Frisören.....del 5

Klara hade sedan hon slutat som chefmekaniker hos Ferrari bosatt sig i Fuengirola i ett område som heter Miramar där hade hon köpt sig en stor takvåning med altan för hon älskade att ligga och sola. Hon hade också låtit bygga en pool på altanen så hon kunde ha ordentliga partyn hos sig. Är det något som Klara är suveränt bäst på så är det att festa och naturligtvis att mecka med motorer. Hon gillar inte att gå eller färdas kommunalt hon färdas alltid med ett av sina egenhändigt ihop knåpade fordon, det behöver nog inte tilläggas att hon var en fena att hitta på alternativa lösningar.

Klara var mycket förtjust i ett vin som gjordes av druvan Garnacha Tintorera och hon hade järnkoll på årets skörd av denna, som hon kallade det, livets dryck.

Det var en sedan länge en sluten överenskommelse att när Pedro, kvarterskrögaren, hade fått in sin första laddning ringde han till Klara som omedelbart gav sig iväg på sin motordrivna sparkcykel. Som sagt var Klara var inte den som i onödan utsatte sig för kroppsliga påfrestningar. Men det skall tilläggas att då hon var spänstigt byggd hade hon alltid haft en stark kropp som hade klara av påfrestningarna som F1-mekaniker. Hon hade, när hon köpte sin lägenhet, undersökt om det fanns en liten verkstad eller garage med infart ifrån gatan och hon hade hitta ett som låg ett par kvarter bort. Där hade hon inrättat en fullständig verkstad och omedelbart blivit grannskapets kändis och ungtupparna hade utsett Klaras verkstad till sin samlingsplats. Där fick de råd hur de skulle mecka med sina bilar, motorcyklar och moppar det gick så långt att Klara höll kortare kvällskurser i ”Hur du trimmar din bil” samt lite annat pyssel som kan vara av intresse. Det är så att när du avsevärt ökar bilens motorstyrka måste du komplettera med kraftigare bromsar kanske styvare fjädrar ett annat avgassystem och en del annat. Allt detta gjorde Klara gratis därför att hon hade ett brinnande intresse och att hon fick killarna att göra något meningsfullt istället för att slå varandra på käften i ändlösa gänguppgörelser.

Klara föddes en regnig vinter i San Sebastian eller Donostia som den heter på Baskiska och som bask var hon mycket självständig, modig och aldrig rädd för att anta utmaningar.

Hon fostrades i ett hem och som de flesta hem i Baskien var familjen passiva i sitt stöd till den separatistiska rörelsen dock var de absoluta motståndare till allt våld som förekom.

Ibland var denna balansgång mycket svår och ibland var Klaras far mycket nära att gå med i ETA men efter ett samtal med sin hustru, som blodet också kokade i nu och då, beslöt de att inte bli aktiva.

Detta beslut fick dem att utstå en hel del men Klaras far var en rakryggad bask som inte tänkte låta någon trampa på hans eller familjens heder och integritet efter ett tag lade sig det hela.

Det var en tuff värld som Klara alltså växte upp och fostrades in i.

Hon tyckte att skolan var så tråkig och hon längtade efter att dagen skulle ta slut så hon fick gå iväg till den lokale fiskhandlaren, där hon var handräckning, och få använda sina händer. Klara var mycket praktiskt lagd och var hon fått det ifrån var det ingen som visste hon hade helt enkelt fallenhet för att göra saker med händerna.

Hon och fiskhandlaren brukade tidiga mornar åka till fiskauktionen och inhandla det som skulle säljas under dagen. Klara älskade fiskauktionen hon blev helt uppslukad av gubbarna som handlade det budades kors och tvärs och hon snappade upp hur det gick till. En fiskauktion är som den bästa pjäs av Shakespeare, det budades i en rasande fart på ett alldeles eget språk det förfasades och det åktes i luven det tillochmed gräts en tår när det inte blev som man ville eller så utbrast någon synnerligen teatraliskt;

- Jag kommer att gå i konkurs om jag inte får med mig.....

Klara njöt i fulla drag och mycket av det dramatiska ådra och sin väl omvittnade envishet fick hon här av gubbarna på fiskauktionen i San Sebastian.

När så auktionen var slut hjälpte Klara fiskgubben med det som skulle till affären sedan var det dags för ännu en dag i skolan. Hon luktade naturligtvis fisk då hon dök upp på skolgården och fick omedelbart andra ungar på sig och det blev ett förfärligt tjafs så att till slut var en lärare tvungen att gå emellan då Klara höll på att strypa en särskilt förarglig jänta som hade tagit sig rätten att utnämna sig själv till överste driftkucku och därmed också hade de andra barnens tysta medgivande att mobba Klara.

Nu var Klara inte den som stillatigande tog emot utan ställde till ett rejält rabalder och med munnen skrek hon för fulla lungor och med sin hårda nypor nitade hon den som gav sig på henne och eftersom hon bar för sin ålder ganska tungt när hon hjälpte fiskhandlaren så brottade hon lätt ned sina motståndare med starka armar.

När läraren kom fram och skulle bringa ordning i kalabaliken kunde hon konstatera att det var säkert 2 som blödde näsblod någon hade skrubbsår på knä och driftkuckun själv låg i en hög och grät och mitt i alltihopa stod en mycket stridslysten och förbannad Klara, hon var sin fars dotter.

- Men vad har du gjort? utbrast lärarinnan

- Vadå, vad jag har gjort? gormade Klara, jag har försvarat mig de flög på mig när jag kom in på skolgården och de tyckte att jag skulle gå hem för jag luktade fisk.

Luktade fisk gjorde Klara men att gå hem för att tvätta sig hade hon inte en tanke på.

Lärarinnan ringde efter Klaras mor som var tvungen att infinna sig på skolan och efter ett långt samtal med lärare och rektor fick Klara lova att inte slå eller brotta ned sina klasskamrater och de fick lova att inte reta Klara, den överenskommelsen höll i ungefär 3 dagar sedan var det dags igen.

Klara började få ett rykte om sig och det var fler av pojkarna som hade fått upp ögonen för den tuffa, hårda och som de tyckte vildsinta tjejen.

Klara fortsatte sitt knog hos fiskhandlaren, en morgon när de lastat hans pickup med fisk och skaldjurslådorna och som vanligt skulle åka till affären ville bilen inte starta. Klara som den nyfikna och händiga hon är hoppade snabbt ur och öppnade motorhuven och när hon tittade ned i motorrummet för första gången i sitt liv fick hon en uppenbarelse detta var det vackraste hon sett.

- Va, utropade fiskhandlaren, vackert?!? nu tror jag att unga fröken har fått fiskar på loftet!

Klara struntade i vad han sade och började systematiskt att leta efter felet och det tog sin tid då inte var kunnig och fortfarande kort i rocken. Men hon letade upp vad som var fel vilket var en kabel som hopat loss hon tryckte dit den och bilen startade.

Nu var det så att handlaren såg ingen uppenbarelse ivaresig sin bil och alldeles särskilt inte under motorhuven vilket medförde att motorutrymmet var något otroligt smutsigt och då Klara hade kasat omkring där var hon också otroligt smutsig, hon tyckte att det doftade så gott i motorrummet.

- Va?!? utbrast handlaren igen, nu får hon allt stilla sig, fisk kan jag tänka mig men skitig motor, olja, lager av damm och annan smuts, nä nu går det för långt, tyckte han, samtidigt som han var glad att hon fått igång motorn åt honom annars hade det varit svårt att få fisken till affären vilket hade blivit mycket kostsamt.

Smutsig ifrån hårfäste till fotknölar och luktande av fisk gjorde Klara entré på skolgården. Driftkuckun och flera av de andra flickorna formligen flög på henne,nu skulle hon få så det räckte.

Vad de inte hade räknat med var att en del av pojkarna hade fattat tycke för Klara och hade absolut inte för avsikt att stå och se på när hon åkte på stryk av de andra tjejerna. Det slutade med blödande näsor och skrubbade knän, precis som vanligt kan man säga.

Nu var det inte så att killarna gav sig på tjejerna utan mer höll dem avskilda ifrån Klara så att hon kunde på sitt sätt tala om för dem en och en vad hon tyckte om deras feghet.

Efterföljande förklaring i skolan gav vid handen att Klara nog måste byta och söka sig till en annan läroanstalt. Detta tyckte Klaras föräldrar var mycket orättvist och klagade högljutt hos skoladministrationen över på vilket sätt deras dotter blivit behandlad. De fick inget gehör och Klara var tvungen att sluta i den skola som hon visserligen inte trivdes i men som hade fostrat henne till en hård diamant, hon fick smeknamnet diamante av sina killkompisar då de tyckte att hon inte bara var cool utan också rolig att vara med. Hon upptäckte att hon trivdes mycket bättre med killkompisar än med tjejer. Detta hade en avgörande betydelse för hennes fortsatta utveckling och den kurs hon skulle anlägga i livet.

Motorrummet blev hennes klassrum för en tid framåt då hon inte över en natt kunde byta skola, man kan bli utslängd omedelbart men inte inskriven omedelbart i en annan skola, och hon fick vänta på att den alltid lika närvarande byråkratin skulle mala sin kvarnar med stämplar.

Klara klagade inte, hon hade fiskhandlarens bil som skola och hon såg till att hans motor blev noga genomgången, vid ett tillfälle hittade han Klara med en nedmonterad motor på gården varvid han klagade högt och svor en hel del också. Klara förklarade för honom att allt var under kontroll, om han sålde sin fisk och skaldjur så skulle hon nog få snits på motor för att inte tala om hur rent motorrummet skulle bli. Han skakade på sitt huvud och gick in i affären ett flertal timmar passerade och med jämna mellanrum tittade han ut och till sin stora förvåning minskade antalet delar på gården och det verkade som om hon skulle få ihop motor och allt.

Klara njöt av att plocka med motordelar och att få olja och smuts på sina händer var inget hon ens tänkte på hon var helt i sin värld.

När så motorn var på plats igen provade hon att starta den, den var stendöd.

Hon blev förskräckt och visste inte vad hon skulle göra då hon inte hade erfarenhet av att plocka isär och sätta ihop en motor. Hon försökte ett antal gånger efter lite fipplande i motorrummet, men det var resultatlöst. Hon tänkte vad hon skulle göra det gick inte an att gå in till handlaren och tala om att hon plockat ned hans motor som visserligen nu var i rengjort skick men inte fungerade. Hon funderade så det knakade och så kom hon på att hennes far brukade lämna in sin bil hos Zandornin som hade sin verkstad och garage på Pescadore de Terranova hon gav sig iväg efter att ropat till handlaren att hon skulle hämta något som hon behövde till motorn.

På snabba ben gav hon sig iväg och kom flämtande fram till Zandornins garage och med en svada á la lavaström försökte hon förklara vad som hade hänt och att hon behövde hjälp.

- Lugn i stormen, avbröt mekanikern henne, ta det lugnt hämta andan så tar vi det från början.

Han lyssnade på henne och sprack upp i ett leende, han visste vad som var felet och att det var lätt åtgärdat. De åkte tillbaks till fiskhandlaren som nu stod och svor på gården då han inte fick igång sin bil.

Vad i helvete har du gjort, gormade han.

Lugn nu, Zandornin avbröt den svavelosande fiskhandlaren gick fram till bilen öppnade motorhuven och lutade sig in och fixade något lite,

- Prova nu, sade han

Fiskhandlarens vred om nyckeln och bilen spann igång som en katt,

- Ahh, sade han det skall vara en man till att få ordning på saker

Vänta lite, Zandornin blev mörk i ögonen, hon har gjort ett kalasjobb med din motor för att vara novis hon har en absolut fallenhet för det här med motorer så i istället för att du hackar på henne, tacka, den här motorn kommer att gå många mil till.

Fiskhandlaren blev röd i ansiktet och harklade sig och bad Klara om ursäkt och sade att det var inte meningen att bli så arg men han var i verkligt behov av sin bil för att transportera sina varor till affären.

- Det var därför jag gjorde i ordning den åt dig svarade Klara och gav handlaren ett sturskt ögonkast.

Sedan vände hon sig mot Zandornin och frågade vad hon hade missat, 

- Du hade i all hast glömt att trycka dit en tändkabel ordentligt och sådant slarv går inte för sig min unga fröken svarade den rutinerade mekanikern.

Klara kände sig förlägen men alla barn i början handlaren sken som en sol nu när hans bil fungerade igen.

Zandornin funderade en hel del på väg tillbaks till sin verkstad.

Den kvällen fick Klaras föräldrar ett besök av en mekaniker som var mäkta imponerad av det han sett tidigare på dagen, han förklarade för föräldrarna vad han ansåg borde göras och att föräldrarna skulle ha ett samtal med sin dotter.

Morgonen därpå var det en mycket lycklig Klara som pinnade på snabbt för att komma till Zandornins verkstad där hon, istället för att tröska till ingen nytta i den vanliga skolan, nu skulle få gå en praktisk utbildning i att bli mekaniker hos en av Donostias säkraste mekaniker.

                                    *********************

Polischef Rodrigues hade med nöd och näppe klarat av att styra upp den kalabalik som följde i släptåg av MotoGPcirkusen det skall sägas att det var inte enbart hans fel utan det som komplicerade det hela var att antal större och mindre bränder som bröt ut i området. Han och brandchefen hade det riktigt hett om öronen ett tag och regionpolismästaren låg på och ville ha rapporter hur allt förhöll sig och hur det skulle förhålla sig och om det inte förhöll sig hur skulle då Rodrigues förhålla sig och hur skulle då Málaga i så fall förhålla sig till det sätt som Fuengirola förhöll sig, detta skulle avrapporteras skriftligen och gärna med ett personligt besök där Rodrigues fick lämna en redogörelse.

Han frustade i sin valrossmustasch och gick av och an på stationen så frenetiskt att de övriga polismännen fick vika undan. Denna förbannade byråkrati och vansinniga rapportering varför kan man inte helt enkelt få uträtta det man är anställd för, att vara polis. Han svor och vankade på till slut var den någon som dristade sig att förslå att polischefen skulle åka upp till stallet och rida ut i bergen en timme eller så för att lunga ned sig.

Polischef Rodrigues var en mycket skicklig ryttare och hade en gång i tiden varit med i det spanska hästpololandslaget han tyckte fortfarande mycket om att rida och när den stora Ferian gick av stapeln i Fuengirola satt han alltid till häst i sin paraduniform, ett uppskattat inslag. Han gav sig iväg ut till polisbilen för att ta rådet ad notam och få en liten andningspaus i ett arbetspass som hittills varat i 38 timmar.

Just som han skulle öppna bildörren ven något förbi honom på nära håll. Han tittade upp och fick se en äldre kvinna på en motordriven sparkcykel som mycket snabbt flyktade sin väg neråt gatan, han undrade vad det var han såg,

- Vad fan är detta??

Och begav sig iväg efter kvinnan som färdades med betydande hastighet han gav en kort signal med sirenen för att påkalla uppmärksamhet från den närmast skenande sparkcykeln, ingen reaktion han gav en kort signal igen men med samma resultat.

Klara som gillade att känna fartvinden hade ingen som helst tanke på att stanna,

- Varför skall jag? tänkte hon

Nu började polischefen härskna till och påkallade uppmärksamhet via komradion till en närbelägen polispatrull som han behövde assistans av. När patrullen såg Klara komma svepande på Av Jesús Santos Rein på sin sparkcykel trodde det först inte sina ögon och efter mycket tricksande fick de hejd på detta det hittills mest färgstarka ekipage de sett. Klara som var van att strida för sin rätt var uppe med sin muntliga gard och började käfta med poliserna. De stod och tittade förundrade på henne när polischefen kom fram och frustade i sin mustasch. 

Klara tittade med stora ögon på honom, det var den stiligaste mustasch hon någonsin skådat hon var som förtrollad och hade nästan en dejá vu med när hon slog upp motorhuven hos fiskhandlaren.

- Det var en väloljad maskin du har där! utbrast hon förtjust och pekade på mustaschen.

- Va??, polischefen kunde inte förstå hur hon kunde veta att han kanske inte oljade in sin mustasch men väl bakade in den i gelé.

- Vilken maskin! hur många kubik är den på? fortsatte Klara att klucka.

- ??, polischefen stod fullständigt tyst och hans klotrunda ögon rörde sig icke en millimeter i huvudet.

- Alltså, började han brummande du kör väldig fort på din, hmm ehh, sparkcykel.

- Åhh den, ja jag har inte ork, tid eller lust att ta mig fram med kommunalt färdmedel och absolut inte gå, jag hatar att gå.

- Jaha, började polischefen som nu anade att han hade en mycket speciell person framför sig.

- Ja, du förstår sade Klara att jag tänkte att en liten sparkcykel tar man sig fram kvickt och lätt med inga problem med köer och annat tjafs, men så var det det här med att sparka sig fram, som sagt inget för mig så jag byggde mig en liten "hängpung" som jag provade och jag får nog säga att den fungerar väldigt bra, eller hur?

- Polischefens ögon stod om möjligt än mer stilla i huvudet, han vände sig till sin förstärkning som var på plats och sade åt dem att de kunde återgå, han tog hand om detta.

De övriga poliserna, när de väl kommit in i sin piké,  brast ut i gapskratt de hade aldrig aldrig sett sin chef så absolut nollställd som nu.

- Alltså du, började polischefen....

- Äsch, jag har ett förslag, vi åker upp till min kvarterskrog som ligger på Calle Jabéga och tar oss ett glas av den nyskördade druvan Garnacha Tintorera, du kommer att älska den.

- Min goda fru, nu hade polischef Rodrigues hämtat sig något lite, för det första är jag i tjänst för det andra tänker jag inte åka och dricka vin med er och för det tredje har jag ett stort motorspektakel att ta hand om och styra upp för att inte tala om bränderna som rasar dessutom måste jag dela ut en bot till er då ni framför ett icke registrerat icke besiktigat motorfordon för fort på allmän väg.

- Klara tittade på honom och tänkte, den här killen vill jag ha i min pool.

- Med tanke på allt du nu nämnde så tror jag det vore bra om vi sätter oss ned någonstans och gör upp alla papper för det blir väl en faslig massa, fortsatte Klara.

- Vi skall inte alls sätta oss ned någonstans utan detta görs upp här och nu, replikerade polischefen myndigt.

Det polischefen inte visste var att Klaras envishet,som var berömd, nu började slå till. Hon hade byggt in en liten start-trampa till sin motor och hon trampade nu igång den hon tänkte då inte stå här mitt i gatan och gagga med en polischef som hon ville supa under bordet och förföra i sin pool, ville han stå här och tjata fick han göra det ensam.

Med en svepande rörelse satte hon av i full fart mot sin krog med en polischef efter sig nu ordentligt uppretad som med blåljus sirener jagande den bortflyende kvinnan på sin motordrivna sparkcykel. Man kan säga att Klara fick poliseskort till sin kvarterskrog, något hon njöt av, väl framme sjönk hon ned i en fåtölj och med en blick beställde fram två glas och en flaska av det fantastiska vinet.

Ernesto Rodrigues tycket inte om att inte klara av de situationer han hamnade i men den här gången hade han hamnat på riktigt djupt vatten. Han hoppade ur bilen som fortfarande hade blåljus och sirener på sprang fram till Klara och förklarade att hon nu absolut var under arrest och att han, om han behövde, skulle sätta handfängsel på henne.

Du har inte berättat vad du heter svarade Klara behagfullt, jag heter Klara

- Det har ingen betydelse vad jag heter du skall med till polisstationen, nu, röt han.

Nää, inte så, du har glömt stänga av bilen det ekar så mellan husen stäng av den så skall vi reda ut detta.

- Jo , han kunde hålla med om att sirenen skulle stängas men inte bilen iövrigt.

Han gick tillbaka till Klara för att plocka med henne till stationen som emellertid härsknat till ordentligt och gick med bestämda steg till bilen öppnade motorhuven och tog ut en detalj som gjorde att den slocknade fullständigt.

- Vad gör du?!? utbrast han förtvivlat,  sätt igång bilen omedelbart!

Hon gick tillbaks till sitt bord och höll fram ett glas under näsan på polischefen,

- Skall vi smaka nu, frågade hon med sin lenaste röst, förresten du har fortfarande inte berättat vad du heter.

- Ernesto, mumlade han

- Ernesto! kvittrade Klara, nu smakar vi på detta fantastiska vin, skål.

Efter ett par timmar ringde det i polischefens mobiltelefon och han fick reda på den allvarliga olyckan som inträffat på MotoGP-tävlingen han måste bege sig dit illa kvickt.

- Jag kommer tillbaka och då skall jag se till att du lagförs.

- Absolut Ernesto, svarade Klara men du glömmer att du får inte igång din bil om inte jag fixar den. Klara satte dit elkabeln igen, den som hon hade missat i fiskhandlarens motor men som hon sedan dess själv aldrig glömt.

Polischefen vände sig om till Klara och meddelade att han skulle komma samma kväll hade hon ett telefonnummer så kunde han ringa för de måste sortera ut det som hänt det gick inte an på annat sätt.

- Mitt telefonnummer kuttrade Klara, så romantiskt, men nej det får du inte käre Ernesto du får dessa istället, hon slängde över en nyckelknippa till honom,

- Jag väntar i poolen med en flaska vin.


forts följer.....

Frisören.....del 4

 Sofia modern i huset Luna kom ifrån byn Monte la Sierra en mycket anspråkslös liten by också den uppe i bergen.

Hon var enda dottern till José och Lovisa Ojeda och hon var mycket välkommen eftersom de var ganska till åren då Sofia föddes. Hon blev deras enda barn och därför mycket omhuldad, något som Sofia tog med sig in i sin egen familj.

Monte la Sierra är en liten by känd för sin mat sitt vin och inte minst sin fantastiska marknad.

Denna marknad är en angelägenhet för hela Spanien folk vallfärdar dit för att få uppleva denna explosion i färg, form, mat och dryck. I en så liten by kan uppåt 25 000 besökare vara ansträngande men samtidigt var det byns chans till överlevnad då det under dessa 3 dagar såldes mer av det hemgjorda och hemlagade än under resten av året, därför rustade byn mangrant inför detta årliga spektakel.

Själva marknaden erbjöd det bästa som byn kunde erbjuda och det som är utmärkande för byn är dess väverier. Då fåren får gå ute året om producerar de en ull som är nästintill vattentät och som endast färgas med växter blir de tröjor, mössor, vantar och ponchos varmare och mer vattenavvisande än en regnkappa.

Det var just sådana som Sofias mor Lovisa gjorde och hon var extremt duktig i att kombinera färger och former så pass att de chica boutiquerna i Málaga hade fått upp ögonen för hennes hemslöjd.

Sofia ärvde nog inte så mycket av detta från sin mor men desto mer av sin far som var en suverän snickare och allmänt bra på att reparera saker.

José var självlärd när det gäller snickeri och det var han som hade byggt det hus de bodde i han hade också gjort alla möbler i huset vilket tillsammans med Lovisas textilier blev ett mycket varmt och ombonat hem så ombonat och trivsamt att flera inredningstidningar hade varit på besök.

Lovisa var alltid lika förundrad när de fick besök och kunde inte riktigt förstå hur de hittat fram till just deras hus.

I den här miljön växte Sofia upp och hon hade en känsla att vara privilegierad många av hennes kamrater hade mer eller mindre stampat jordgolv då denna del är mycket fattig. I dessa trakter fostras människor som är tvungna att ta hand om sig själva och sin vardag det finns ingen annan som gör det. Sofia fick redan från början lära sig att vårda och värdesätta, något som hon skulle ta med sig hela livet och något som skulle skänka en trygghet i familjen Lunas hem.

Vid en av dessa marknader, där Ojedas som vanligt deltog, hade en yngling från byn Fahala tagit sig den långa vägen till den marknad han hade hört så mycket om.

Han, Andres, ville med egna ögon se vad det var som var så märkvärdigt och fantastiskt. Han hade varit på en hel mängd olika marknader i bergen men inte till den här.

När han kom fram möttes han av ett stort antal stånd med allsköns varor alltifrån rotfrukter, skor, vin, snickerier, textilier, där var stånd med kryddor, kött, och stånd där det serverades mat, bröd ja, han insåg att denna marknad var alldeles speciell.

Han stannade för att ta en kopp kaffe med ett glas sött vin och en brödbit.

Sedan vandrade han sakta mellan marknadsstånden för att noga se om det var något att köpa med sig hem. Som han strosade kom han att stanna till vid Ojedas stånd, naturligtvis ihop snickrat av José och med Lovisas textilier draperade över ställningen blev han tvungen att stanna upp och titta inte bara på det vävda utan också på de trägubbar som José snidar på lediga stunder.

Han blev mycket fascinerad av dess gubbar och hade bestämt sig för en som han ville köpa och tänkte pruta lite, det hör till och är ett trevligt sätt att lära känna nya människor och få prata bort en stund.

När han valt sin trägubbe och räcker fram den för att börja köpslå tittar han in i de mest underbara ögon han någonsin sett, han kan helt enkelt inte slita sin blick ifrån dessa brunnar.

José och Lovisa som står och ser på noterar att ynglingen har fastnat i Sofias ögon, hon blir förlägen och på unga kvinnors vis börjar hon retas med honom och förebrå honom att han inte har mål i munnen, vad vill han egentligen? 

- Skall han köpa något eller bara stå där och glo kanske?

Medan Sofia "näbbade" som en goja kom José fram och frågade om ynglingen möjligen var intresserad av trägubben?

- Jo, det var han ju men ändå mer intresserad av Sofia fast det sade han inte högt utan tänkte.

Sofias föräldrar hade naturligtvis uppmärksammat ynglingens intresse för dottern och de utbytte blick med varandra som sade att vi får se vad detta tar vägen.

Efter en del diskuterande blev så trägubben i Andres ägo, den står förresten på lilla hyllan vid vitrinskåpet i stora rummet ja vitrinskåpet har José gjort till sin dotter i bröllopsgåva, och han var nöjd.

Sofia själv hade tyckt att, jo vars det var nog en stilig karl vi får väl se, hon tittade på honom i smyg och följde honom med blicken när han gick vidare in bland stånden.

Nu snurrade tankarna i Andrés huvud han bor långt bort härifrån och han var nu tvungen att se till att han skaffade sig ett härbärge så han kunde vara alla 3 dagar på denna marknad där han träffat sin blivande hustru.

I dessa byar är det mycket vanligt att man gifter sig med varandra därför var det lite märkvärdigt att det kom en man utifrån och, som man vänskapligt sade, ”snöt en jänta ifrån byn”.

Andrés gick vidare och tittade på vad mer marknaden hade att erbjuda han bestämde sig efter ett tag att gå tillbaks och väl framme frågade han efter Sofia men fick beskedet att hon hade givit sig av.

- Åh, svarade han, jag hade tänkt att få bjuda henne på en bit att äta och ett glas vin.

Lovisa sade att han kunde få bjuda henne och gubben sin på ett glas vin, om han går till Manuel, tre stånd neråt och hälsar från oss så får han med sig ett gott vin.

Andres gjorde som Lovisa sagt och väl framme hos Manuel påkallade han uppmärksamheten hos den som stod med ryggen emot honom och när hon vände sig om tittade Andrés in i brunnarna igen, han blev knäsvag.

Jaha, vad får det lov att vara? frågade Sofia med en okynnig blick.

- Nja, alltså jag skulle, började Andrés och för förstagången i sitt liv kände han att han blev röd om öron och kinder.

- Ja, vad skulle du svarade Sofia och satte händerna i sidan.

- Jag skulle hämta lite vin till dina föräldrar, ja egentligen tänkte jag fråga om du ville gå med mig och äta en bit och ta ett glas vin dina föräldrar sade att du givit dig av så de föreslog att jag skulle gå hit och hämta lite vin.

- Jag brukar hjälpa Manuel eftersom han är ensam och har en hel del att göra nu när det är marknad.

Jag förstår, svarade Andrés, ja men då får jag ta med mig en karaff till dina föräldrar så kanske vi kan träffas lite senare.

- Såå, Sofia fortsatte att retas med honom, sedan brast hon ut i skratt, kom nu så går vi och hämtar lite mat och sedan tar vi med en karaff vin härifrån jag säger till Manuel att han får klara sig en stund utan mig.

Så blev det att Andrés och Sofia gick tillsammans genom den marknad som kom att bli den plats där de inte bara blev ett par utan där de blev vänner för livet. De som kände Sofia, vilket var merparten av byn ,iakttog hummande och brummande men det var inget som vårt par märkte.

Så träffades Alfonsos föräldrar varandra.

Nedanför dessa bergsbyar finns det en stad som heter Fuengirola, den gyllene staden, den har en storlek på  c:a 78 000 invånare och som den spanska stad den är sjuder av liv. Den ligger alldeles vid randen av Medelhavet vilket gör att den är ett eftertraktat turistmål och under säsongen är här ett otroligt väsen och myller av människor. 

Denna del av Spanien har varit arabiskt i flera hundra år och det har satt sin prägel för att vara en relativt liten stad har den ett synnerligen sjudande gatuliv och sjudande liv överhuvudtaget där finns ett överflöd av restauranger, kaféer, boutiquer, livsmedelsaffärer och inte minst ett stort utbud av grönsakshandlare en liten fin saluhall i Boliches med en grönsakstant, kött-/fiskfarbror som alltid är lika vänliga och som har förstklassiga produkter. 

Här finns större postkontor som alltid är lika välbesökta här finns, om du går in på de små gatorna, massor av hantverkare, specialaffärer för inredning och ytterdörrar, fisk och kötthandlare här finns glasmästarna, elektronikaffärer och även skomakare och så finns det det som kallas ”kinesen”.

Kinesen är en affär där du kan hitta det mesta till en billig peng och de är många som slagit upp portarna här.

När du flanerar i denna stad känner du ett välbehag, ett lugn även om det för att vara en liten stad har högt tempo men det är inget stressigt tempo utan typiskt spanskt tempo som du inte behöver bry dig om om du inte vill.

Polisen patrullerar i sakta mak och är oftast synliga tillochmed på kvällen ser du om det är en polisbil då det har sitt blåljus på med fast sken vilket ger en trygghet för alla.

Det var till denna stad och sjukhuset Costa del Sol i Marbella som Alfonso kom när han hade haft sin svåra olycka på tävlingsbanan i Alhaurín el Grande.

Alfonso bestämde sig ganska snart för att att lämna byn och söka lyckan på banan och med startkapitalet som han fått av sin pappas mostrar kunde han ge sig i kast med det han trodde skulle bli sin framtid.

Ja, framtid blev det men inte som han hade tänkt sig den.

Eftersom han var duktig på att meka så började han med att söka arbete som mekaniker och ganska snart hade han fått kontakt med ett japansk stall som var i behov av ett par flinka händer. Det var när han arbetade som mekaniker som han kom i kontakt med Klara hon var stallets chefmekaniker och det var hon som anställde Alfonso.

Alfonso fick ganska snart en ställning ibland de övriga då han var snabb, noggrann och kunde föra samtal med förarna så att de fick motorcyklarna som de ville han förstod vad de menade och vad de önskade, han var nu igång och hade börja skapa sig ett rykte, ett mycket gott sådant.

Klara själv skulle snart gå vidare till ett ännu större äventyr och Alfonso tog över hennes plats som chefmekaniker.

Efter en tid stod det klart för stallchefen att Alfonsos ambition inte var att bli kvar på golvet utan det var banan som hägrade.

Vid ett tillfälle fick han så prova på att köra en av de maskiner han så väl kände som bult och skruv att sitta på en maskin som väger 130kg utan förare och som har 300 hästkrafter är dock något helt annat.

När Alfonso kände vibrationerna när motorn gick igång fylldes han av ett glädjerus.

Han svängde ut från stallet och provade med försiktigt gas på av-/påfartsrakan som passerar stallen. Väl ute på banan var det som om alla ord med att ta det försiktigt blåste bort. Visserligen hade han testat sina egna mc hemma och tyckte nog att han hade hyfsad koll men det här var något annat.

Innan han visste ordet av hade han växlat upp sig till minst 180 km eftersom han var en oerfaren förare så fick stallet igång gult ljus som han visserligen såg men berusad av friheten och fartvinden så struntade han i varningen och fortsatte sin vådliga färd. Han blev fartblind och tyckte att han behärskade sin mc och banan han gjorde det som nybörjare och okunniga gör han tappade respekten. Den som färdats i hög hastighet vet att om hastigheten blandad med respektlöshet ger en kombination kan vara förödande för att inte säga förstörande.

Den här gången gick det bra med stallchefen var inte glad dock lättad att han toppmekaniker klarade sig helskinnad förarna tyckte nog att det fanns något hos Alfonso som var värt att undersöka vidare och berättade så för stallchefen som såg fundersam ut.

Stallet turnerade världen över och hade framgångar såväl som motgångar och vissa veckor blev det långa dagar och nätter för Alfonso.

Efter 2 år vid stallet blev det en förarplats ledig hos ett konkurrentstall och då bestämde sig Alfonso för att tala med dem.

Det gick så att han provkörde och han hade lärt sig av sina tidigare provkörningar, det följde ett antal efter den första, och körde till sig ett kontrakt något som en mycket stolt son rapporterade hem till familjen.

Nyheten togs inte emot odelat positivt men mostrarna som lovat att de skulle komma och titta på sin skyddsling och förberedde sig på att åka till Alhuarín el Grande där Alfonso skulle köra ett GP-lopp.

Spanien har en lång och framgångsrik historia när det gäller GP för motorcykel och har haft ett antal världsmästare och är egentligen alltid med i resonemanget när det spekuleras om vem som skall ta hem slutsegern. Att Alfonso ville bli en del av detta var alltså ingenting märkvärdigt i sig det var sättet han blev förare som skilde sig ifrån de övriga förarna. Han gick vägen från mekaniker till förare det brukar vara vanligt att det är tvärtom eller att förare blir stallchef är inte heller ovanligt.

                                 *******************************

 Som vanligt när en motorcirkus kom till staden var det ett fasligt hallå denna gång var inte undantagen bortsett ifrån det faktum att Alhaurín är en liten stad med en stor motorbana det gör att folk vallfärdar från när och fjärran för att de när tävlingarna hålls.

Normalt stannar en cirkus av detta format i 3-4 dagar, det skall testas däck banan skall inspekteras, provköras och sedan skall förarna kvala in till själva huvudtävlingen.

För Alfonso som inte varit i sina hemtrakter på länge var detta välkommet och särskilt välkommet var att hans pappas mostrar skulle komma och titta.

Det han inte visste var att även resten av familjen skulle komma och titta på honom under själva tävlingen. Det kunde få bli en överraskning tyckte alla så därför blev det så att Antonia och Giralda bokade hotellrum för sig under hela tiden och rum för de övriga till tävlingen. De vill naturligtvis alla gå ut med sin systersonson, son och bror för att festa lite och göra som man på spanskt vis gör träffas på restaurant och äter en brakmiddag. 

Mostrarna fick i uppdrag att ordna allt och de var fenomenala på att både tugga och dricka sig igenom det utbud av lokala förmågor i restaurantbranschen som fanns varhelst de kom och Alhaurín bjöd dem inget motstånd de hade avverkat den lilla byn på en kväll.

Fenomenalt vad dessa två kan sätta i sig mycket sade en förundrad Andres när han pratat med dem och fått information om hur det skulle se ut och vad som skulle hända.

Mostrarna som snabbt blev ett begrepp i byn var alla krögares älsklingar de hade en stor plånbok när det gällde att gå på krogen det var så att de konsumerade mer på en kväll än vad en normalstor familj gjorde på söndagslunchen, då skall ni veta att en normalstor familj på söndagslunch i Spanien innebär i stort hela den närvarande släkten.

Detta är något underbart som sker på söndag att man går ut och äter lunch, då skall ni veta att lunchen i Spanien startar mellan 14-15 och det är för att mor i huset som alltid annars strävar i hemmets kök skall få en andningspaus, trevlig tradition.

Nu hade mostrarna siktat in sig på en speciell krog som de tyckte kunde passa när familjen kom på besök för att se när Alfonso tävlade.

Krögaren Paco var överförtjust i att ha fått dessa goda gäster till sitt hus och när de berättade för honom vad som skulle komma så visste han inte till sig av glädje.

Han lovade att förbereda allt tills dess att hela sällskapet skulle komma och att han specialitet skulle stå på bordet. Det är så att Paco var mästare i att tillaga den Andalusiska köttgrytan vilken hade inte mindre än 55 ingredienser och tog 5 dagar att laga till. När mostrarna fick smaka den, de frågade om huset hade någon speialitet, så var det ingen tvekan och tillsammans med det härodlade röda vinet ifrån bodegan El Puerto de Alhaurín som hade sin specialitet att göra rött mustigt vin av plommon detta var något de var absolut ensamma om. 

De hade en enorm plommongård med mycket gamla väl kultiverade träd som hade den fördelen att de var resistenta emot vinlusen som hade härjat svårt i området för ett 30-tal år sedan.

Dock var getingarna ett bekymmer de var mycket intresserade av de söta saftiga plommonen. Nu hade Duardo som tillsammans med sin hustru Quinta hittat ett botemedel emot alltför närgångna getingar, myror.

Av en slump när de var på en av sina många turer i bergen hade de i små vindpinade träd sett en armé av myror som vandrade längs trädets stam och grenar det de förundrades över var med vilket frenesi de försvarade trädet emot varje form av inkräktare. 

Duardo gjorde en liten test och retade myrorna med en gren och höll på en stund och till slut blev de så aggressiva att han var tvungen att släppa grenen då de gick till anfall mot hans hand.

De diskuterade hur de skulle få hem en koloni av dessa myror att testa i deras plommongård och till slut efter en hel del letande och en hel del stingande bett ifrån sina nya vakter fick de tag i drottningen nere i en håla i trädet och väl de försiktigt placerat henne i den plastkorg de hade med sig och placerat den under trädet tog det inte lång tid innan kolonin hade accepterat det nya hemmet. När den var samlad lade de på locket och begav sig hemåt för att testa och se om detta kunde vara lösningen på getingproblemet.

Det visade sig vara ett lyckokast och inte bara getingarna hölls i schack utan också diverse andra typer som gillade plommon. Myrorna bildade fler och fler kolonier så att till stut var i stort sett hela gården i säkert förvar.

Problemet som Duardo och Quinta nog inte hade förutsett var att myrorna tillät ingen att komma nära deras träd vilket även innebär de som skulle plocka årets skörd. De hade som vanligt hyrt i dagavlönande att hjälpa dem med att plocka plommonen och det skall sägas att det blev ett sådant förfärligt svärande och diskuterande att de till slut var tvungna att stoppa allt och tänka till hur de skulle lösa problemet.

Till slut efter mycket funderande kom de på att de kunde använda samma ofarliga med sömngivande pulver som biodlarna använder för att göra bina slöa de testade på ett träd och det visade sig fungera bra mindre aggressiva myror som snarare lullade omkring i träden än gick till attack var något som plockarna kunde acceptera.

Precis som med en vinskörd skall ”skräpet” rensas bort och Duardo hade haft en idé om att kan man göra grappa på druvrester borde det gå att göra grappa på plommonrester. Nu hade Duardo klart för sig att ”Grappa” betyder druvstjälk vilket han då måste översätt till ett bra spanskt namn han funderade medan han lärde sig och förfinade processen med att ta han om stora kärnor och diverse annat slagg.

Rätt som det var när han var långt inne i sitt processande kom namnet till honom han skulle döpa den nya drycken till:

”Cracia”.

Duardo var mycket nöjd med sitt namnval lite fritt översatt kan man säga att namnet appellerar till aristokratiskt. Han tyckte att hans skapelse han något upphöjt över sig.

Så kom det sig att Plommonbonden Duardo med sin hustru Quinta skapade och gav världen en alldeles ny dryck.

Mostrarna som var alldeles ointresserade av skapande brydde sig inte en sekund om historien hur vad hade kommit till, de var endast intresserade i konsumtionens historia och speciellt sin egen.

De hade naturligtvis hört talas om Cracia och var nu på väg till Duardos bodega för att smaka och bilda sig en uppfattning om detta var något att ha. Tilläggas kan att mostrarnas kinkighet som var vida berömd var dock inget man hade hört talas om på bodegan, än.

Alltmedan bodegan fick besök hade Paco startat med sin berömda gryta några av de ingredienser han hade var örter som växte vilda i bergen och de skulle vara färska fick inte vara torkade då de förlorade mycket av sin smak.

Paco gav sig iväg på sin skoter för att plocka det han behövde och på vägen tillbaka hämtade han ett ansenligt stycke kött hos den lokale slaktaren. Sedan började en omständlig process i köket som vi låter vara en väl bevarad hemlighet men det kan sägas att det tar 12 timmar att blanda ihop allt och när den 55 ingrediensen adderades till grytan vilket var en knivsudd med enormt stark chili så fick ingen vara i köket det krävdes extra koncentration för att inte över-/eller underdosera.

Om Paco missade det minsta vid denna detalj kunde hela grytan spolieras vilket hade varit en katastrof men som det superproffs han är gick allt perfekt. Nu skulle grytan svalna sakta stå och dra i 3 dagar och sedan sakta värmas upp. Att värma den här grytan till lagom temperatur att ätas tar 2 dagar och det är ett absolut krav att när den når rätt temperatur skall den bäras i på bordet till middagssällskapet.

Nu pratar vi absolut precision något som mostrarna gillade starkt.

Duardo, såg ett dammoln närma sig snabbt och undrade varför denna brådska, det var Antonia som körde och hon, sin vana trogen var bra på att hitta gaspedalen men mindre bra på att hitta kopplingen och därmed växla, vilket gjorde att hon körde i ungefär 130 km på 3:ans växel att det lät som när ett lågsniffande flygplan kom farandes.

Med en bred-sladd, hon älskade att göra bred-sladdar hon älskade uppmärksamhet, på gårdsplanen rörande upp ett ännu större dammoln klev så de två mostrarna ur bilen.

Giralda som vanlig klagande över körsättet men Antonia bara viftade undan och bad Giralda att reva gomseglet. 

Duardo stod och tittade förundrad på de två uppenbarelserna när de tog till orda;

- Är det här som det berömda Cracia tillverkas?

- Jo, så är det, svarade Duardo.

- Får vi komma in och titta och smaka på den ädla drycken?

- Det går nog för sig, men ni kan inte ställa bilen mitt på gården utan får som övriga parkera där borta han pekade på besöksparkeringen.

- Detta var ingenting som Antonia tog någon notis om utan fortsatte förbi en mycket förvånad Duardo.

- Men för guds skulle utbrast Giralda ge mig bilnycklarna så flyttar jag bilen då.

Antonia kastade nycklarna över axeln med en svepande gest, nu bar det sig inte bättre än att nycklarna for iväg och landade i ett plommonträd.

Om det var väsen på plockarna innan man lugnade myrorna var det ingenting emot det Giralda kunde prestera och hon for iväg våldsamt viftande och svärande.

Det blev tvungna att ställa henne i duschen för att hon skulle bli helt kvitt väktarna. Om hon svor när hon for i dyngstacken var det som en sommarbris jämfört det som bodegans anställda fick sig till livs en rejäl lektion i spanska, och för dem nya, svordomar.

Nu hade Duardo och Quinta träffat mostrarna.

De tittade förskräckt på varandra och undrade vad det var för varelser som hade kommit till deras vingård. Efter ett tag lugnande allt ner sig och mostrarna kom till ro med att börja prova den berömda drycken.

                                   **************************

Polischef Rodriques i Fuengirola var en myndig man med en enorm mustasch som han var mycket stolt över och som han vårdade ömt. Det var ett kammande, borstande och lite vax eller numer hade han frisyrgelé i sin mustasch då han var mycket noga med denna sin apparition. Han hade en mycket stark övertygelse att han var ämnad till att bli polischef.

Ernesto Rodrigues föddes i Fuengirola när det var en sömnig lite byhåla med inte stort mer är kostigar och någon enstaka grusväg. Han växte upp i ett mycket religiöst hem som hade en stark tro på rätt och fel samt att hans föräldrar var trogna Franco-anhängare och ansåg att det skall råda ordning och reda.

När Franco så dog och den tillträdande kung Juan-Carlos med ett penseldrag gjorde Spanien till en demokrati kände den unge Ernesto att han kunde börja andas.

Han hade sedan länge tänkt att bli polis och nu var tiden mogen att ta steget och söka in till polisakademien.

Som polischef i Fuengirola var han underställd regionpolismästaren i Málaga, Pedro Maria de Olachabal en inte obetydlig spelare i regionen. Polismästaren var högsta ansvarig för lag och ordning och han hade varit polis i många år och hade sett många bli kallade men få utvalda. 

Att vara polis enligt honom innebar ett absolut otadligt förhållande till allmänheten och till kollegorna vilket hade tagit sig uttryck i att han kallades för ”senor paragraf” det fanns absolut inget utrymme för eget manöverutrymme.

När det nu blev känt att GP-cirkusen skulle göra ett nedslag i Alhaurín el Grande gav han polischefen i Fuengirola i uppdrag att se till att ordningen upprätthölls.

Den ordern skulle sätta Rodrigues' kapacitet som polischef på prov.

En motorcirkus av världsklass drar till sig en stor mängd människor där det finns en del som tänker sig att ordna extra inkomster på det sätt som var möjligt vilket alltså innebär att det var allsköns typer som var på plats.

Arenan tar 35 000 människor vilket är 1,5 gånger mer folk än vad byn har i bofasta.

Det säger sig självt att det blir en enorm sak och eftersom byborna är smarta handelsmän så gnuggade de händerna det var första gången som ett evenemang av den här kalibern skulle gå av stapeln hos dem. Nu var det inte bara av godo utan det som blev besvärligt och det som ställde till det för polisen var alla bilar som kom ifrån när och fjärran. 

Polischef Rodrigues hade varit tvungen att begära förstärkning ifrån närliggande polisdistrikt vilket han också beviljats så nu var det en hel mängd polisbilar också på vägarna. Själv satt polischefen tryggt i en helikopter som svävade likt en trollslända över spektaklet. Han var nöjd att sitta där högt över alltihopa och kunna dela ut sina order via kommandocentralen till enheterna på backen.

Det hela löpte på förhållandevis bra med mindre krockar, bortforsling av bilar som blockerade men egentligen inget större bekymmer.

Polischefen själv hade nu en hel del bekymmer med sitt headset där den lilla mikrofonen hade obehagligheten att snärja in sig i polischefens geléartade mustasch.

Det blev till slut så att han fick en större handmikrofon att prata i.

Dagarna förflöt och till slut var det dags för själva tävlingen.

Alfonso hade lyckats hyfsat och hade nya däck som efter ett febrilt testande visat sig vara överlägsna i grepp och stod i tredje startled.

Något han kände sig komfortabel med eftersom han var snabb i starten och räknade kallt med att avancera och skaffa sig ett bra läge att ta täten.

Medan förberedelserna inför MotoGP gjordes förberedde mostrarna festen som skulle hållas till Alfonsos ära. Och nu var de hos Duardo där de skulle smaka sig genom vin och Cracia även Duardo och hans hustru kunde konstatera att dessa två äldre damer hade en otrolig förmåga att smaka av. Antonia som mer var lagd åt det praktiska hållet ville istället se fabriken och hur kärnorna maldes ned och användes till att göra den berömda drycken.

Giralda hade inga som helst planer på att överge den plats hon nu hade vilket var i provsmakningsrummet, där tänkte hon stanna.

Medan Quinta hade fullt sjå med att servera den långa mostern tog Duardo med sig den korta ut till fabriken och förklarade för henne hur det gick till dock utan att avslöja för mycket av hemligheterna han hade skapa för att få processen att fungera.

Han visade Antonia den stora krossen där kärnorna maldes,

- Den liknar en jättestor nötknäppare skojade Antonia.

- Jo, det kunde han hålla med om.

Det var en stor tank där kärnorna tömdes och sedan trycktes sidorna ihop med hjälp av tryckluftskompressor. Det som blev kvar fungerade utmärkt som gödsel och en del tog myrorna hand om till sina bon.

Efter rundturen kom Antonia tillbaka till sin syster och kunde då märka att hon var ganska påstruken och hade testat en stor mängd av det gården hade att erbjuda. Antonia blev förargad och bannade sin syster som ännu inte kommit till det de hade åkt för att undersöka.

- Jamen, försvarade sig Giralda jag måste ju se till alla produkters kvalité, eller hur?

- Icke alls, replikerade Antonia, du är väl ingen inköpare eller hur? bara ett törstigt fyrtorn.

- Nu tände Giralda till och började gorma som hon brukade,

- Snälla ni!

Quinta höjde rösten och då fick den en mycket myndig klang såpass att mostrarna tystnade vilket inte var vanligt.

- Snälla ni om ni inte kan sluta upp att kivas får vi ber er att komma tillbaks en och en.

- En och en! kontrade mostrarna med en mun

Nu följde ett kinkande och knotande och på mostrarnas vis förklarade de ungefär som de brukar göra sina bortförklaringar när de lurat skjortan av de andra pokerdamerna. 

- Visst kan vi vara lite högljudda och visst kan vi bli temperamentsfulla och ja, jo det kan gå lite över styr ibland men aldrig att vi har blivit utslängda!

Oh nej då, det brukar alltid lösa sig till det bästa och vi som har ett så gott ryckte så, och.....

Duardo tog sig för huvudet han höll på att få tokspel, så därför avbröt han de båda damerna och serverade dem ett smakprov av Cracia från en mycket lyckad årgång. Nu var det så att just denna årgång hade fått ett fint pris varför flaskorna hade gått åt och priset skjutit i höjden. Någon hade köpt ett stort antal för att lagra vilket inte var mostrarna då de mera sällan lagrade någonting, om inte annat så gick deras eventuella lager åt på de berömda pokerkvällarna.

Nu satt de i den berömda bodegans smakprovningsrum och var mycket osäkra på vad de hade fått in i sin mun. Ena sekunden var det en mycket oljig smak den andra en sötma och den tredje en kärv sträv smak, de tittade på varandra och kunde inte riktigt förstå hur denna dryck nått världsklass och hade ett ryckte om sig att vara finsmakarnas favorit. 

De testade en klunk till jaha, mnja, alltså, mhmm, mumlade de och var högst osäkra. Duardo uppmärksammade deras reaktion och förklarade de olika faser som den som dricker Cracia går igenom;

Först kommer det en välkryddad olja som lägger grunden i gommen därefter den segerrika sötmans smak och till sist läggs den kärva ärligheten till som ett slutackord i en symfoni av Brahms.

- Tänk att få uppleva allt detta, filosoferade Duardo.

Mostrarna tittade på varandra och var som en thailändsk långbåt i sina ansikten;

- Va! utbrast de

- Vaddå va, svarade Duardo

- Ja, vad menar du? frågade de honom.

- Förmodligen precis det jag sade, Duardo kikade på mostrarna.

- Slutackord i en symfoni av Brahms?!? sade Antonia mycket svävande.

- Just så, sade Duardo som var mycket nöjd med sin filosofiska utläggning.

- Tänk, tänkte han att jag äntligen fick tyst på dessa fenomenala pratkvarnar.

Av pur förvåning och häpnad köpte de flera lådor vin och en låda Cracia med sig vilket de inte alls tänkt göra utan endast smaka av vad de sedan skulle beställa hos Paco. Nu blev det så att de langade in sina lådor hos Paco och sade åt honom att detta skulle användas till middagen ett par dagar senare.

- Jag har allt vin som behövs förklarade Paco så ni behöver inte bidraga med detta.

- Har du Cracia också? frågade Giralda

- Javisst, svarade Paco

- Har du ett slutackord från en av Brahms symfonier också? frågade hon

Paco stod förstummad,

- Vad då? sade han

- Just precis, svarade Antonia nu använder vi de flaskor vi har kommit med, eller hur? Paco nickade.

  • Den dagen förändrande mostrarna för alltid.

    *********************

    Alfonsos familj hade samlats för att nu äntligen bevittna sonens, broderns medverkan i MotoGPcirkusen. De satt samlade på hedersläktaren där alla anhöriga fick sitta och nu skulle de förhoppningsvis vara med om en framgång och kanske en seger vilket inte var omöjligt då Alfonso hade blivit bättre och bättre för varje lopp som avverkats i säsongen.

Motorerna vrålade förarna var på högspänningsnivå adrenalinet pumpade i kropparna solen flödade, starten gick.

Motorcyklarna flög fram över startrakan och sin vana trogen var Alfonso snabbt iväg och kunde efter sin egen kalkyl ta tre placeringar och låg femma vid ingången till första kurvan, helt enligt plan, stallet var mycket engagerat och stämningen var på topp speciellt stallchefen var nöjd med att se sin adept göra precis det de hade kommit överens om. Nu hade Alfonso ett utmärkt slagläge, stämningen var också på topp på läktaren hos familjen som jublade och hejade.

Jag ligger perfekt i draget och skall slå på rakan eller den långa kurvan så får jag en upp till, tänkte Alfonso när de låg och tampades det hade nu gått 25 av 50 varv och det var mitt i loppet. Alfonso hade upptäckt att hans nya däck gav honom en liten fartökning i kurvorna beroende på däckens förmåga att greppa i asfalten.

Han gjorde en första framstöt i den långa kurvan men den andre täppte till, han lade sig precis bakom och gick ut precis i slutet av den lilla tvära kurvan innan den stora raksträckan han kände motorn vibrera och hörde vrålet när han gav full gas och kastade sig ut för att köra om han hade fullt ställ på allting och hastigheten när han växlade till 6:ans växel var nästan 300 km/tim.

Den andre föraren gjorde en manöver som innebar att Alfonso var tvungen att gira undan och hade det inte varit för de nya däcken hade det gått illa.

Alfonso låg och avvaktade ett par varv hans puls hade rusat vid den andre förarens illa genomförda manöver han skrek inne i sin hjälm hans stallchef skrek mekanikerna skrek för att inte tala om hans familj som var i upplösningstillstånd och kokade av ilska. 

På det 43:e varvet kom så Alfonso förbi och när han gjorde det kastade han en gest av ilska mot den andra föraren. Nu låg han på 4:e plats och hade sniffet uppe på en pallplats, stallet var på kokningspunkten en pallplats var inget de var bortskämda med en 4:e plats hade det blivit som bäst hittills i år.

Han tänjde sin gräns sin förmåga till det yttersta han plågade maskinen till det yttersta och på 47:e varvet såg det ut som om han skulle lyckas ta sig förbi den framförvarande i hårnålskurvan.

Smällen som kom när däcket exploderade var enorm den värme som upparbetats i gummit och inne i däcket hade bildata ett tryck som var fullständigt ohållbart. Det nya däcket hade en gummiblandning som gjorde att det blev extremt varmt därmed extremt mjukt så mjukt att det till slut inte fanns möjlighet att det skulle hålla.

I Alfonsos kropp kom en blixtsnabb reaktion som han hade lärt sig att lägga motorcykeln ned och själv glida på rygg där dräkten var som starkast och tjockast sydd att klara det.

Allt gick för fort och istället för att få ned motorcykeln gjorde den en vurpa och studsade högt upp i luften fortfarande med Alfonso som förtvivlat försökte få styr på ekipaget. När maskinen gjorde en tvist i luften orkade Alfonso inte hålla kvar utan seglade ut i tomma intet, det blev alldeles tyst.

Familjen som sett vad som hände skrek ut sin förtvivlan Sofia rusade nedför läktarens gång och ville ta sig ut till sin son, hon lotsades snabbt till stallet där en förtvivlad stallchef tog emot henne och informerade att ambulans och räddningspersonal redan var på väg ut till olycksplatsen.

Den övriga familjen stannade kvar på läktaren för att se vad som hände.

När motorcykeln gjorde sin tvist i luften fick Alfonso en smäll över ryggen när han landade var det så olyckligt att han kom ned på sin höft varvid ryggen fick ytterligare en kraftig fraktur.

Denna olycka var en av de svåraste på länge inom MotoGP och den kom att hamna på kvällsnyheterna i tidningarna.

Tävlingen avblåstes i 30 minuter för att sanering av banan skulle städas.

Sedan gick tävlingen igång igen som om ingenting hade hänt, så cynisk är en sport där endast pengar är styrande.

Ambulanstransporten med Alfonso skulle snabbt in till den väntande helikoptern då jourläkaren bedömde detta som mycket allvarligt.

Alfonso transporterades till sjukhuset Costa del Sol där akuten stod bereda att ta emot honom.

Familjen transporterades under stallets försorg till sjukhuset Sofia följde med sin son i helikoptern.

En bland de saker som är förnämligt i Spanien är sjukvården, de tar dig på allvar och de ser människan i dig de ger sig inte förrän de klarat ut och behandlat dig efter all sin förmåga det gjorde att Alfonso fick den bästa av vård som tänkas kan.

Nu var hans skada så allvarlig att han aldrig igen skulle tävla på en bana han skulle aldrig igen kunna sitta på en motorcykel hans framtid var i en rullstol.

Den skada han ådragit sig var att flera kotor i ryggraden krossats vilket gjorde att han blev förlamad från midjan och nedåt.

Efter en serie operationer stod det klart att hans rörelseförmåga inte gick att rädda. Under denna tid turades familjen om att vaka och vara där för sin skyddsling.

När så sjukhusvistelsen gick in på sitt 30:e dygn och det började pratas om en försiktig start av sjukgymnastiken fick Giralda ett av sina ljuvliga infall.

Hon begav sig till Paco i Alhaurín el Grande och samspråkade en god stund med honom, jodå visst hade han kartongerna kvar och visst kunde han tänka sig att göra en ny gryta och att trasportera ned den till sjukhuset jo det gick nog för sig.

Giralda åkte tillbaks till Costa del Sol och tog ett intensivt samtal med sjukhusledningen.

- Vaa!?! sade sjukhusdirektören, det har vi aldrig vare sig gjort eller tillåtit här på sjukhuset så det kan vi inte tänka oss.

Hur skulle det se ut om varje patient skulle ha en fest på rummet med en gaseldad spis att värma mat på kartonger med vin? kommer aldrig på fråga! avslutade sjukhusdirektören.

Nu är det så att sjukhusdirektörer är byråkrater och som byråkrat måste man behärska sig och alltid låta myndig och förtroendeingivande.

Det var något som Giralda som kreatör inte behövde ta hänsyn till utan kunde blåsa ur sig argumenten som en hårfön så att den stackars direktören som alldeles nyss hade haft en fin och välkammade sidbena nu stod där med en tydlig och bred mittbena istället, direktören började fingra på sitt hår och mumlade något.

- Men så trevligt kääre Pascual, då skall jag se till att ordna allt och självklart är du också välkommen om du vill och har tid. Jag  förstår att en man av din dignitet måste ha massvis att stå i, kuttrade Giralda, direktören harklade sig lite;

- Mnja, jag kan nog avsätta lite tid för detta ändamål, ja naturligtvis i syfte att hälsa på vår patient, ja.

- Självklart svarade Giralda, och fyrade av sitt vackraste leende.

Så fick Alfonso smaka den berömda grytan och det berömda vinet även om det inte var under de former han hade önskat. Det han var lycklig för är den underbara familj han har de var obetalbara i sitt månade om honom, de var hans närmaste vänner.

Sjukhusdirektören, som  var alldeles till sig över de läckerheter han bjöds på, bestämde att till nästa personalkonferens/fest, som det så vackert kallas, skulle hållas hos Paco krögare.

                                           ***************

Alfonsos tankar virvlade i huvudet där han satt hos mäster och avnjöt en stilla kvällsmåltid. Han blick sökte sig ut längs piren, stormen som varit hade tagit med sig en stor del av den och det fick honom att inse att vind och vatten i kombination var en mycket mäktig kraft.

Allt som han blickade ut emot slutet av piren kom något glidandes i vattnet.

Han skärpte blicken men såg inte tydligt han tog fram sin lilla kikare som han alltid hade med sig eftersom han var fast i sin stol ville han snabbt kunna se på långt håll

utan att behöva sätt fart på hjulen han tittade och undrade vad var det han såg.

När föremålet kom fram på andra sidan tittade han i sin kikare, månen som var på väg upp, kastade ett blekt sken på föremålet, det var en kappsäck han såg, en svart kappsäck.


forts följer.....

Frisören.....del 3

Antonias idé var att de skulle utöka deras lilla spelimperium och även locka in intet ont anande turister och spela av dem en del av reskassan men för Giralda var detta en för långsam resa, hon vill åt de verkligt stora pengarna.

Antonia argumenterade för att det inte alls var säkert att de skulle vinna något i Las Vegas men att de säkert som amen i kyrkan skulle lura av turister och de andra kärringarna i byn sina pengar.

Och så höll diskussionen på och böljade fram och åter som den alltid gjorde när det gällde dessa mycket tjurskalliga damer.

Till slut när diskussionens vågor gick som högst befann de sig vid dynghögen utanför djurstallet och Antonia fick nog av sin syster och som den brottare hon varit tog hon ett omvänt livtag på Giralda och slängde iväg henne rakt in i dyngan.

Reaktionen lät inte vänta på sig Giralda skrek i högan sky det var misshandel, kränkning och brutalitet och att Guardia Civil stod runt hörnet för att plocka upp Antonia men hon stod bara där med godan ro flinade glatt och sade;

- Nu skulle Leonardo se dig, undrar vad han skulle tycka om den här parfymen?

Det tog 5 månader innan de två systrarna talade med varandra igen och då var det under mycket formella former.

Inez satt där uppe på sin bergstopp och väntade att Ricardo skulle komma upp. Det var en dryg klättring så det tog sin tid men till slut var han uppe och de två tittade på varandra och Ricardo säger;

- Det var du som ville ha hjälp att spänna upp en lina va?

Inez skrattar gott och säger att;

- visst var det så. 

Nu är saken den att linan behöver komma över till den andra toppen därborta, Inez pekar och Ricardo börjar undra vad han givit sig in i.

Det är en ganska lång bit till den andra toppen först ner sedan upp och han skall släpa en stålvajer som väger många kilon.

Men som Ricardo är en rask yngling ger han sig nedför med vajern i släptåg nedför är en sak uppför en helt annan och det blir tungt och han får uppbjuda alla sina krafter för att klara av detta prov. Till slut är han nu uppe på toppen mitt emot Inez och fäster vajern enligt de direktiv han fått när allt är klart vajar den i vinden och Ricardo tycker det ser lagom kul ut.

Inez tar raskt ett kliv ut och med sin balansstav i händerna börjar hon vandringen över till andra sidan där Ricardo väntar.

Han ser på med skräckblandad förtjusning detta är absolut inget han skulle ge sig på hans rädsla för höjder är grundmurad och att ge sig ut i tomma intet är ingenting för honom det är alldeles tillräckligt med att klättra upp på bergstoppar.

Inez däremot njuter av att befinna sig högt över marken och med endast sitt balanssinne som medel för att bemästra vinden och passagen över på en tunn stålvajer.

Hon känner med fötterna på linan, jo den är bra spänd det känns bra så hon fortsätter sin vandring.

När hon nått till ungefär mitten kommer det en plötsligt kastby som gör att hon tappar balansen och därmed fotfästet för ett ögonblick hänger hon i luften.

Inez! vrålar Ricardo som nu står upp och med hjärtat i halsgropen förtvivlat åser när Inez kämpar för att få tag i linan.

Hon lyckas få runt ett ben kring linan och kan ta sig upp igen om än med stor möda.

Väl uppe på linan sitter hon och pustar ut vinkar glatt till Ricardo som har gråten i halsen, fortsätter sin balansgång över och väl framme hoppar ned till honom med ett glatt skratt;

- Det där gick ju som smort, eller hur?

Ricardo visste inte om han skall skratta eller gråta men så blir han arg och börjar förebrå Inez för att hon inte har en säkerhetssele fastsatt vid linan.

- Det brukar jag aldrig ha det blir liksom inte på riktigt då, svarar hon.

- Men tänk om du störtar ned i ravinen?

- Mjaaa, svarar hon,

- ja vi får se hur det blir med selen, säger hon lakoniskt.

- Nu är det dags att annonsera så vi får upp turisterna hit och kan tjäna pengar, säger hon till Ricardo.

- Jaha, svarar han hur då annonsera?

- Ja, vad tror du, med reklambroschyrer naturligtvis.

- Vem skall göra dem?

- De har jag gjort för länge sedan, alltså är du med mig på detta eller vad?

- Jo, jovisst är jag det svarar han.

Bra, då sticker du ned till mitt hus och ber att få broschyrerna och så delar du ut dem och sätter upp anslagstavlorna så kan jag fortsätta att öva här, det är en ganska lurig vind här sade hon med ett leende.

- Men du måste ha en säkerhetsanordning, tjatade han.

- Som sagt vi får se hur det blir med det, retades hon.

Ricardo lommade iväg ner till byn för att hämta broschyrerna bäst som han gick vägen fram till Inez hem fick han höra ett fasligt väsen och såg Inezs mostrar bråka alldeles förfärligt han undrade vad som stod på och stegade fram för att undersöka. Bäst som han gjorde det fick han se Antonia hiva iväg sin syster rakt ut i dynghögen han trodde inte sina ögon och kunde inte hålla sig för skratt, det hela såg för dråpligt ut.

Antonia såg mycket nöjd ut med hennes syster skrek sig blå i ansiktet och hotade med allt i rättslig väg som tänkas kan. Ricardo strosade vidare och kom så småningom fram till Inezs hem.

Där träffade han Sofia som var i full färd med att städa de hälsade på varandra och Ricardo berättade om systrarnas upptåg vid dynghögen, Sofia satte sig ned och bara skakade på huvudet undrade var och hur detta skulle sluta.

- Ja, frågar du mig så kommer väl de att fortsätta kivas så länge de lever ihop och kanske även om de bor åtskilda det verkar som om de aldrig kan vara sams någon längre tid höll Sofia med om.

Ricardo frågade sedan efter broschyrerna Sofia gick in i Inez rum att leta efter dem men efter tag så kom hon tillbaks och sade att hon inte kunde hitta dem.

-Det var konstigt sade Ricardo, hon sade att hon hade gjort dem för länge sedan och bad mig att jag nu skulle dela ut dem och sätta upp på anslagstavlorna.

- Ja, jag vet inte var de kan vara men vi kan fråga Alfonso han brukar veta det mesta och ha ordning på saker och ting.

De gick ut till Alfonso som höll på att laga grannens trasiga traktor.

- Alfonso! tjoade hon har du sett Inezs broschyrer som skall delas ut till turisterna?

- Visst, svarade Alfonso de har jag använt till att torka upp oljan med jag trodde att de var över och att hon inte skulle använda dem.

Ricardo tog sig för pannan och tänkte att nu är goda råd dyra, vad skulle de göra? Sofia visste på råd, 

- gå till Gustave sade hon, byns tryckare, och så ber du honom trycka nya åt dig.

- Men, svarade Ricardo svävande, jag vet ju inte hur de såg ut och det finns ju inga kvar att titta på.

- Äsch, svarade Sofia strunt i det hitta på något du huvudsaken är att det kommer ut reklam hur den ser ut kan väl vara sak samma.

Så kom det sig att Inez lindanserskan fick utdelat åt sig reklamlappar med bilden ifrån filmen Lindanserskan, en mycket romantisk och fin bild om du frågar filmnörden Ricardo. Om du frågar Inez, vilket du nog inte skall, fräste hon mellan tänderna när hon fick reda på vad som hänt med sina broschyrer,

- Torkat upp oljan minsann! med mina broschyrer!

Den kvällen hittade Alfonso en skorpion i sin säng, nu kände han sin syster och hennes heta temperament och visste att hon skulle hitta på något hyss tillbaks, därför blev det ingen överraskning för honom. 

Han hade för vana att alltid kontrollera sin säng innan han lade sig sedan den gången han som liten kille och blivit stungen, inte av en skorpion men väl, av en mycket argsint geting.

Det som däremot var en överraskning, iallafall för Inez, var att hon fick tillbaks skorpionen i sin säng, ett vrål steg över nejden och de svordomar som fritt flödade ur hennes mun talas det fortfarande om i familjen Lunas hem.

Alfonso log belåtet och tänkte att han har en syster med ruter i.

forts följer.....

Frisören.....del 2

Familjen Luna

Inez var mellansystern i skaran och hon seglade i skydd av sin storebror och försvarade sin lillasyster Greta.

Inez var en gänglig smal tjej med ett stort hjärta och en humor som gjorde att hon var mycket populär bland byns ynglingar. Hon kunde mäta sig med vem som helst när det gäller fysik aktivitet just därför att hon var lätt hade ett suveränt balanssinne och med en uthållighet som lämnade de flesta efter. 

Nu var Inez inte den typen som sökte sig till olika fysiska tävlingar eller att hon ville mäta sig med andra hon var helt enkelt nöjd med att för sig själv kunna utföra det hon hade bestämt sig för. 

Hon hade den egenheten att hon gillade att gå på lina och då inte en lina som var uppspänd på gården, det skulle vara en lina som var uppspänd mellan två toppar i bergen och helst med en rejäl avgrund under. 

Vad som fått henne att bli intresserad av att gå på lina i bergen var ett program hon sett i tv där det var en man som gick på lina över Grand Canyon.

Det skall jag göra en dag tänkte Inez och som övning spände hon alltså upp linan i de berg som hon så väl kände. Nu var det så att ryktet spred sig och när turistsäsongen kom igång hade Inez blivit en kändis hos resebyråerna och det bar sig inte bättre än att hon kunde ta betalt för sina konster.

En välkommen kassaförstärkning i hennes värld.

Att spänna upp en stålvajer för turister mellan två bergstoppar, låt vara att de inte var så höga, är naturligtvis ett mäktigt dagsverke. I början hade Inez hjälp av Alfonso men när han reste sin väg hade hon det betydligt svårare att få till det. Hon bad sin far som gärna hjälpte till men han blev äldre och orkade inte lika mycket som tidigare.

I byn finns det en utomhusbio och den som sköter projektor hyr in filmer ser till att skydda stolar emot regn kort sagt den som är biografansvarig är Ricardo.

Ricardo har skött om byns bio sedan han var liten pojke och hans kärlek till filmen gick inte att ta miste på, det som ingen visste men som snart alla skulle veta var att han var otroligt förtjust i Inez. Det han var så fascinerad och förtrollad av var hennes mod och hennes goda humör.

Ja, det skall sägas direkt att han tyckte hon var en stilig kvinna absolut i hans smak. Om detta visste Inez ingenting då hon aldrig eller mycket sällan besökte biografen. Ricardo å andra sidan var på Inez uppvisningar för turisterna och var mycket stolt över det hon presterade om detta visst Inez ingenting heller.

När nu Inez hade problem med att få hjälp att fästa upp sin vajer gjorde hon som man gör i byn hon satte upp en stor lapp på anslagstavlan vid livsmedelsbutiken att hon behövde någon som kunde hjälpa henne att spänna upp vajern.

Varför hon inte frågade någon granne beror på att hon visste att de hon kände var höjdrädda och hon behövde någon som absolut inte var rädd för höjder och som var stark nog att klara av att spänna upp vajern till henne.

Nog för att Inez var stark men den typ av styrka besatt hon inte.

När Ricardo läste Inez lapp tog han det som ett tecken han gick hem till Inez och knackade på.

Sofia öppnade dörren och utbrast glatt;

Ricardo, vad trevligt att se dig, vill du göra reklam för någon ny film?

-Nej, svarade Ricardo jag är här för att prata med Inez angående hjälpen hon behöver med att spänna upp vajern.

-Åh, på det sättet, ja hon har givit sig av upp i bergen så du får leta efter henne där.

-Tack, då skall jag göra det.

Ricardo begav sig till den plats han trodde att Inez skulle vara men hittade henne inte. Han letade vidare och kom så att klättra ett gott stycke i bergen, vad han inte visste var att hon iakttog honom från en plats högt belägen.

Hon kände igen honom men var inte helt säker på att det var biografkillen hon behövde i sin ansträngning att sätta upp en vajer. Hon undrade givetvis vad han ville och kände en liten varm känsla i kroppen när hon såg Ricardo som höll på att kämpa uppåt mot henne.

Varför hon hade placerat sig högt i bergen berodde på att hon hittat en ny spektakulär plats att gå på lina inför turisterna, den här gången skulle det bli en riktig föreställning inte en halvhjärtad.

                                         *****************'

Greta hade fått sitt namn från den svenska skådespelerskan Greta Garbo.

Andres och Sofia tyckte om att gå på byns utomhusbio för att koppla av och där hade de sett ett par filmer med Garbo och Andres blev helt förtrollad av hennes skönhet något som Sofia hade roligt åt och kivades med honom om.

Greta var en drömmare och hon älskade att klä ut sig och hade ett mycket klart mål att hon skulle bli fotomodell. Att hon skulle flytta till Madrid var helt självklart något hon hade planlagt sedan länge.

Andres och Sofia men framförallt mostrarna tyckte hon var fullständigt i det blå men samtidigt var de kloka nog att inte förstöra eller nedvärdera hennes drömmerier. Greta var också duktig på att sy kläder hon hade lärt sig grunderna av Giralda, den långa mostern, som hade haft svårt att hitta konfektionsfärdiga kläder i affärerna och därför börja en kurs i sömnad och därefter sytt sina egna kläder.

Hon satt nu med Greta och invigde henne i sömnadens ädla konst och väsen.

Denna värld passade Greta otroligt bra och helt ärligt så var nog designer en mera passande syssla för Greta än vad fotomodell någonsin skulle bli.

Greta föddes på våren när mandelträden stod i full blom och Sofia sade alltid att Greta var deras egen lilla mandelblomma.

Visst var hon söt och hade ärvt sin mormors ljusa hår, ljust hår var något som var mycket ovanligt i denna del av landet.

Ett par brungröna ögon till denna ljusa kalufs och ni förstår att hon var byns lilla älskling.

Andres och Sofia var mycket förundrade över sin minstings framfart och framförallt hennes totala brist på verklighetsförankring. Greta var inte den som gav sig i kast med fysiska utmaningar, nej hennes utmaningar bestod i att sminka sig så utmanande som möjligt. Nu var det så att smink inte var lagervara i familjen Lunas hem, men det fanns en som visste att råda bot på det, Giralda.

Giralda blev Gretas hjältinna från sekund ett då hon försåg sin lilla systersondotter med smink och inte vilket smink som helst, nejdå det var fina märken som Giralda köpte.

När Gretas föräldrar såg sin lilla dotter fullständigt nedkletad med smink utspökade i diversekläder,som var alldeles för stora stapplande i sin mors enda par högklackade skor tog de ett beslut.

De gav Giralda i uppdrag att lära den lilla hur det skulle se ut och att hon skulle ta med Greta till diverse marknader i olika städer för att lära henne hur det hela fungerade.

Det var dessa resor som Greta älskade att få gå i affärer dagen i ända att få gå på upptäcktsfärd bland stånden och titta på allt som var till salu, det var där hon lade grund till sitt stor intresse för kläder och det var där hon lärde sig att köpslå, med Giralda som mentor kunde man inte misslyckas att få ett bra pris, och det var där hon fick göra det hon älskade mest, drömma sig bort.

Allteftersom tiden gick och Greta blev mer vuxen tog hon tag i saker själv och började som sagt att sy hon utvecklade snart ett sinnrikt system vid sin symaskin eftersom inte var så lång behövde hon kompensera det vilket hon gjorde med hjälp av sin alltid lika kreative bror som konstruerade ett bord till henne som var vikbart.

Hon kunde vika bordet emot sig, symaskinen var naturligtvis fastsatt i bordskivan, och på så sätt når hon runt med stora tygstycken.

Greta var fullständigt inne i sin värld av smink och sömnad att hon till del missade sin skolgång något som både mor och far var irriterade över.

En kväll såg de sig nödsakade att sätta sig ned med henne för ett allvarligt prat.

Mor och far Luna hade alltid haft respekt för skolan och de var uppvuxna i en totalitär stat som inte medgav avvikelser varför de hade formats av den uniforma värld som Spanien då var.

De förklarade för sin dotter att drömma var nog bra men att vara närvarande i skolan var bättre och ett absolut måste.

Nu var det så att Greta brås på sin mor som har ett mycket starkt huvud och vilja så det var inte helt lätt för föräldrarna att komma till tals med sin dotter.

-Varför har vi fått så envetna barn suckade Andres.

-Jaha, så nu är det mitt fel säger Sofia

-Jag har inte sagt att det var ditt fel replikerade Andres

-Men vad menar du då? frågar Sofia

-Att det kunde vara skönt att inte alltid behöva träta om saker

-Jaså, så du tycker att jag träter?, Sofia blängde på sin man

-Nej nej jag menar bara...

-Ja, vad menar du?

-Andres insåg att det var lika bra att lomma ut och se till getterna.

- Hm, påstår han att jag träter, det var det värsta, Sofias ögon blänkte.

Ja, så blev det när Greta efter fullbordad grundskola och gymnasium fick tillåtelse att söka in till tillskärarakademin. Efter att ha gått ut den och klarat sin examen var det så att det stundade bröllop för Greta hon hade hitta sitt hjärtas kär och hela byn rustade för fest det är något som dessa människor är fantastiskt bra på.

Festen är inte bara en möjlighet att äta och dricka den fyller också en mycket stor social funktion då alla samlas alla är tillsammans.

Sofia gladde sig och sken som en sol när hennes yngsta nu skulle stadga sig och skapa sig sitt eget hem.

Jose, som var föremål för Gretas låga var en äventyrare med byns mått att mäta saken. Han hade varit ute och rest mycket och bland annat gått på sjön några år och sett en hel av världen bland annat så hade han varit Sydamerika.

Detta med Sydamerika var något som lockade Greta hon tänkte förstås på karnevalen i Rio tänk vad kläder hon kunde skapa till den.

Men först var det att gå till kyrkan och gifta sig.

I familjen Lunas hem med så mycket kreativitet är det lätt att föreställa sig att det skulle blossa upp konflikter med täta mellanrum men detta hem var ett av de mer sällsynta i Spanien som hade det ganska så fritt från tjafs och gräl.När det verkligen blev gräl var när mostrarna var oense om vem som hade vunnit och hur mycket.

Det förhöll sig så att de var noga med att redovisa vinst och förlust till sina motspelerskor men när det gällde att hålla räkning på vem som hade vunnit vad av dem så var de slarviga och det slutade nästan alltid med ett praktgräl.

Sofia tyckte mycket om Andres mostrar men hon ogillade skarpt när de två låg i luven på varandra. Hon brukade då köra ut dem ur huset och de fick göra upp någon annanstans och var inte välkomna tillbaka förrän allt var utrett.

Nu hände detta ganska så ofta därför var det så att mostrarna hade inrett ett uthus där de kunde ta sin tillflykt i detta uthus kom de på efter att ha haft en av sina mer intensiva ordväxlingar att de naturligtvis också skulle inreda det med spelbord så fler kunde få sitt lystmäte stillat och på så sätt bildades det som skulle komma att bli Spaniens i särklass förnämsta bridge-/pokerklubb.

Iochmed att mostrarna bestämde sig för att parallellt med pokerspelet också bjuda in till bridge kunde den alltid fattige men spelskicklige Leonardo komma till borden och det var något som kom att förändra hans liv.

Det märkliga är att det i en liten by som denna finns det en enorm skaparkraft en vilja att göra skillnad en låga som brinner för att få det liv man vill. Det är inte alltid det lyckas men ofta nog kommer det kreativa människor ifrån alla dessa små bergsbyar.

Nu var det så att Leonardo var ett matematiskt geni utan att han visste om det han var en av de som inte hade gått i skolan mer än de första grundläggande åren då hans föräldrar behövde all hjälp de kunde få med gården vilket inte hade medgivit att Leonardo hade fått odla sin vetgirighet och fallenhet för matematik.

Hos mostrarnas bridgeklubb hittade han vad han länge sökt ett spel som krävde all hans uppmärksamhet och räknekunskaper Leonardo blev helt uppslukad av detta något som inte passerade obemärkt när det gäller Giralda.

Hon tänkte kan han spela bridge på detta sättet borde jag kunna lära honom poker, 

Las Vegas, VM, 

tankarna virvlade i hennes huvud.Leonardo lyckligt okunnig om Giraldas planer spelade vidare i sin nyfunna bridgeklubb alldeles nöjd med de vänner han träffar där och att han alltsomoftast stod som vinnare.

I bridgeklubben spelades det inte om pengar utan om äran vilket var passande, i pokerklubben däremot var det så gott som dagligen och stundligen slagsmål om vinstpotterna. Mostrarna var inte sena att deltaga nu var det så att Antonia, som varit en hyfsad i brottning i skolan, slängde sonika ut de som blev till alltför mycket besvär något som hennes syster aldrig skulle klarat.

Leonardo fick frågan om han ville gå med även i pokerklubben men tackade förskräckt nej. Nu vet vi ju Giraldas planer så hon smidde dem på sitt eget sätt. Hon bjöd in Leonardo på middag och i förväg hade hon tagit reda på att han älskade kaninragu med rotfrukter och till det ett av Leonardos farbror lokalt odlat rödvin. Sagt och gjort här skulle fixas och hon tänkte inte ge sig förrän hon hade Leonardo med på skutan. 

Visst var det så att man normalt går ut på krogen för att träffas och visst var det så att mannen skulle bjuda men allt det där struntade Giralda i, nu skulle järnet smidas, punkt. Den middagen blev nog den i hans liv som han aldrig skulle glömma. När man vid sällsynta tillfällen, som nu, bjöds hem till någon var det brukligt att ta med sig en fin gåva och Leonardo hade med sig en stor blombukett för att imponera på Giralda. 

Väl framme ringde han på och möttes av en kvinna i en urringning som fick det att ringa i hans huvud, en slits som fick hans tunga att hänga som en slips, ja självklart hade Greta haft ett finger med i den klänningens utformning, han stod som fallen från skyarna. 

Den blyge Leonardo var nog inte så van vid denna mängd av kvinnlig fägring, han var mest van vid sin mor i huckle och förkläde. Han började stammande att prata något om vilken tjusig klänning hon hade på sig fortfarande var hans blick på villovägar och han såg inte den okynniga blicken i hennes ögon, blombuketten ja just, han höll fram den fortfarande stammande något om klänningen. 

- Åhhh, så rart av dig spann Giralda, vilka fina blommor du har tagit med dig, sååå snällt söta du, men kom in stå inte där, hon tog honom i handen och med en suverän sväng med sitt ben slängde igen dörren efter dem. 

- Jag skall sätta blommorna i vatten, Giralda smög ut i köket och Leonardo stirrade efter henne som om han hade fått en uppenbarelse. När hon kom tillbaks från köket frågade hon om han ville ha något att dricka, kan man få en brandy? lyckades Leonardo till slut väsa fram. 

När Giralda serverade kaninragun med det härodlade vinet var Leonardo förlorad han visste att han då träffat den kvinna han vill tillbringa resten av sitt liv med. Nu var det så att Giralda hade storartade planer som hon, och om det ville sig, skulle få Leonardo att hänge sig åt. Det blev resonerat mycket den kvällen och när de upptäckte att klockan blivit en bra bit in på småtimmarna tyckte Giralda att Leonardo minsann inte skulle behöva gå hem i nattmörkret. 

Följande morgon var det en munter och fantastiskt bakfull Leonardo som småvisslande nästan steppade hem. 

Nu var det så att Antonia också hade planer och i dem ingick inte poker-VM i Las Vegas och när hon fick höra hur saker hade utvecklat sig mellan Grialda och Leonardo så ställde hon till med en klassisk moster-diskussion.

forts följer.....

Frisören.....del 1

Alfonso 

Alfonso satt på verandan hos mäster på Su Rincon de la Marinera och tittade ut över det azurblå Medelhavet som också idag hade ett stänk av smaragdgrönt. Han tyckte om att sitta här i sin hörna och kontemplera över sitt liv och hur det hade gestaltat sig.

Alfonso var en märklig man med en stor integritet och ett synnerligen rörligt intellekt och han var dessutom en förbluffande snabb rullstolsatlet som innehade det spanska rekordet på 100m.

Han brukade säga att om världen kunde klara av att förändra sig lika snabbt som han klarade 100 meter i sin rullstol skulle mycket vara annorlunda.

Men vi tar det från början.

Alfonso föddes i en liten by, Fahala, i de Andalusiska bergen en av de byar som kallas Pueblas Blancas.

I en sådan kritvit by såg alltså han dagens ljus för 45 år sedan. Han växte upp i familjen Luna som bestod av mamma Sofia och pappa Andres systrarna Greta och Inez och pappa Andres mostrar som heter Antonia och Giralda. Hur Giralda hade fått sitt namn är en smula oklart men det kan ha varit så att hennes pappa tyckte att det var ett ovanligt långt barn som tittade ut och att han då osökt kom att tänka på klocktornet i kyrkan Santa Maria i Sevilla, där de härstammade ifrån.

Alfonso var den äldste i syskonskaran vilket också automatiskt gjorde honom till överhuvud i det fall hans pappa inte längre var förmögen att styra familjen. Det är så det fortfarande ser ut även om mycket annat har förändrats.

Hans mor var en typisk spansk frodig, godmodig och vänlig mor med allt vad det innebär hon månade och pjåskade om sin son som hon var mycket stolt över. Hon brukade säga att Alfonso skulle gå på universitet en dag, hon skulle på sitt sätt få rätt. Men hon var också lika stolt över sina döttrar även om hon kanske inte trodde att de skulle gå på något universitet hon såg nämligen fram emot att bli mormor innan hon blev för gammal. Alfonsos far var get-bonde vilket innebar att han vistades i bergen där getterna vallades på sommarbete. Denna familj hade som sagt också 2 mostrar som bodde där och hur dessa hade kommit att bli en del av hushållet berodde på att mostrarna aldrig hade gift sig.

De hade båda blivit förälskade i samma stiliga yngling men han tröttnade på byn och flyttade till Malaga.

Eftersom mostrarna inte kunde enas om vem han skulle få den stora äran att gifta sig med så stannade de helt sonika kvar i byn och flyttade in hos Alfonsos familj.

Ynglingen som flyttade till Malaga hade varit förtjust i den yngre av mostrarna men det vågade han inte tala om då han var rädd att såra den äldre så han hade gått ut med bägge två utan att kunna förmå sig att tala om hur han kände det, tänk så det kan vara.

Nu var det sommarsäsong och dags för getterna att flytta upp i bergen och eftersom Alfonso var den som skulle ta över så fick han följa med sin far upp i bergen där de hade ett litet herde-hus/finca.

Det var ett mindre stenhus som Alfonsos farfar hade byggt. Dessa stenhus var mycket bra då de tålde väder och vind förträffligt och i bergen kan det vara en mycket stark vind som parat med snö och regn inte är lätt att handskas med.

Nu var det alltså dags att ge sig av och hjorden var stor 60-70 djur som skulle flyttas och det var fullt sjå att få dem i rätt riktning. När de sedan väl börjat gå var det inga större problem att driva djuren, det var många äldre getter i flocken som gått denna väg många gånger och kände vägen väl. 

Alfonsos mor stod på planen framför huset och tittade efter sin man och son och tyckte att det skulle bli ensamt och lite tråkigt att inte ha dem hos sig något som hon alltid ville. Men hon var också pragmatisk och visste att när mannen och sonen kom tillbaka så hade de mellan 20 och 30 killingar extra i flocken. 

Detta i sin tur betydde mat och pengar till hushållet vilket är viktigt i en värld där lyxkonsumtion inte är uppfunnen och förmodligen aldrig kommer att slå rot där. Där hon stod och tittade efter det bortdragande dammolnet tänkte hon att hon var lycklig med sin gubbe, han var henne obrottsligt trogen och skulle aldrig tänka sig att flirta med någon annan i byn eller med någon i en annan by heller, han var helt enkelt inte den typen.

Hon kände sig varm inombords och vände om in i huset för att sätta fart på sina, som hon tyckte, lata döttrar.

Nu är det väl så att mammor som tycker att de har lata döttrar kunde bli rätt hetsiga och det var inget undantag under detta tak. Med 5 kvinnor som var och en hade nog stark vilja att flytta berg med gick diskussionens svallvågor höga.

Av det skälet tyckte Alfonsos pappa att det var ganska skönt att få en tids lugn och ro med sin son och getterna i bergen.

Mostrarna var till stor hjälp för Sofia när barnen var små, hon fick dem ganska så tätt.

Mostrarna var kända i byn de var otroligt bra på att dricka vin och spela kort och de älskade att samla kortjuntan där de spelade blusen av de andra damerna. Det gick så långt att en av damerna fick för sig att mostrarna fuskade. Ni kan ju bara tänka er vilket liv det blev, det tog 1 år innan det hade lagt sig och var någorlunda glömt. Barnen, som älskar sina mostrar, satt på behörigt avstånd som en druvklase och iakttog hur spelet skulle skötas och hur det skulle spelas.

Det var ifrån dessa stunder som Alfonso mejslade ut sin otroliga iakttagelse förmåga och sin blick för minsta detaljer och skeenden. När mostrarna bjöd in till kortjunta vallfärdade traktens damer till deras hus alla visste att kortkvällarnas där var trevliga och framförallt bjöds det på god mat och god dryck något som alltid är uppskattat. Och även om alla visste att de inte hade minsta chans att vinna några pengar av mostrarna så var dessa samlingar heliga. Det kunde skvallras och pratas och diskuteras hur mycket som helst utan att någon rynkade på pannan, alla tyckte att det är skönt att bara prata ibland.

I denna blandning av getter, hetsiga kortspel, och föralldel också mer konstruktiva diskussioner växte alltså Alfonso upp.

Nu var han på väg mot betesmarkerna och gick bredvid sin pappa tyckte han att han hade det bra och kände sig trygg i denna värld. Han var samtidigt mycket medveten om att den skulle komma att ändra sig eftersom han hade ett sådant gott intellekt ville han utvecklas och läsa vid universitetet i Granada. Han hade varit till Granada och han älskade den staden han tyckte om gränderna, människorna som bodde och pluggade där han kände sig hemma i denna atmosfär. Han gick nu bredvid sin pappa och de samtalade lite om livet om hur pappan hade tagit över efter sin far som get-bonde och att Alfonso förmodligen inte skulle göra det vilket smärtade Andres men samtidigt så gladdes han åt att han hade en son med huvudet på skaft. Det som är förunderligt med att samtala över olika generationer är hur givande ett sådant samtal kan vara och hur mycket som man kan lära sig av varandra.

Den insikten hade Andres och den insikten höll Alfonso på att få.

Han lyssnade till sin fars berättelser och förstod att om han skulle kunna bli en människa som andra lyssnar till måste han i sin tur vara en god lyssnare.

Det skulle ta dem 3 dagar att nå betesmarkerna och under den tiden skulle de sova under bar himmel. Det är ingen stor sak i ett land som har +25 grader nattetid, detta var något Alfonso tyckte om att ligga och titta upp i stjärnhimmelen och fundera över framtiden.

Han fick lära sig av sin pappa hur man gör upp en liten eld och hur man bygger den säkert så att det inte blir en brand som sprider sig. Han fick lära sig att jaga kanin och hur den flås tas ur och tillagas i en stuvning. Dessa vandringsdagar var det bästa på hela tiden då fick Alfonso lära sig allt det han senare i livet skulle ha så mycket glädje av.

När så 3 månader hade gått upp i bergen var det dags att vända åter till byn och väl framme välkomnades de av resten av familjen och i år hade getterna varit flitiga så de hade med sig ovanligt många killingar vilket gladde Sofia mycket då det stundade bröllop.

Detta betydde att familjen skulle få gott om mat och gott om pengar något som inte alls var fallet andra år som kunde vara mycket magra, men i år hade naturen varit givmild. Alfonso var mycket fäst vid sina systrar och på syskons vis kunde de dela hemligheter, en sådan hemlighet som han delade med Inez var att han ville tävla inom road racing

Inez förstod att hennes bror brann för detta och hon förstod också att han nog kunde tänka sig att vänta med studierna tills att tävlingskarriären var över under förutsättning att han lyckades komma in i något av de stora stallen.

Denna idé hade han bearbetat många nätter och dagar och det var när han en natt låg och tittade upp i stjärnhimlen som han kände att han måste följa sin inre låga han måste följa sin inre röst det blev en stark känsla inom honom, lågan tändes och brann klart han kände att han måste följa sin den, han skulle bli förare i road racing cirkusen.

Han hade alltsedan han var liten varit intresserad av motorer och motorfordon något som hade noterats av föräldrarna. Han byggde en liten motordriven bil själv och fick igång den och körde runt med den på gårdsplanen. Han var den som tog hand om alla motorredskap på gården han hjälpte också grannar när de hade problem med traktorer, grävskopor, bilar och naturligtvis motorcyklar. 

                                        ------------------------                                       

Nu hade han en livlig diskussion med Inez och det som oroade honom var hur han skulle förklara detta för sina föräldrar.

Gjorde han verklighet av sin plan betydde det att han skulle flytta mycket längre bort än vad som först var planerat, hans studier skulle ligga på vänt kanske i flera år.

Han var tvungen att åka ut i Europa för att söka förarträning söka sig till de olika stallen det var mycket att tänka på och mycket som han måste ordna och han visste inte hur föräldrarna skulle ta det. 

Men en sak var han säker på och det var att han måste följa sin inre röst. Han visste att det var en farlig väg han ville bestiga och därför måste han vara väl förberedd när han hade sitt samtal med föräldrarna.

Alfonso samtalade länge med Inez hon var ett suveränt bollplank för honom hon var den av systrarna som stod honom närmast. Det hade blivit så då båda älskade att leka ute i naturen, Inez som var en hejare på att klättra hade lärt Alfonso hur man skulle klättra i bergen vilket är en mycket svår konst. Hon hade ett suveränt balanssinne och absolut ingen höjdskräck vilket gjorde henne till en riktig bergsget.

De klättrade alltid utan hjälpmedel vilket är det svåraste som finns. Inez hade den orubbliga övertygelsen att när och om du hamnar i svårigheter i bergen då det inget finns att tillgå förutom din egen skicklighet skärps din personlighet.

Hon hade också följ med honom och pappan en gång upp i bergen på sommarbete och då hade hon visat Alfonso hur man på ett säkert sätt tar sig fram även i de brantaste av berg.

Pappa Andres var trygg i sin dotters kunskap hur man klättrar i bergen och tyckte det var bra att sonen fick lära sig. Själv var han nu för gammal att följa med på dessa eskapader som han själv gjort i yngre år.

Inez hade den sommaren blivit Alfonso förtrogen och det var ett syskonförhållande som skulle hålla livet ut.

Alfonso lyssnade noga på sin syster och var alltid beredd att följa hennes råd.

Denna gång var emellertid hennes råd förgäves då hon absolut tycket att han skulle plugga istället för att försöka sig på en karriär som racerförare inom motorcykel.

Inez kunde inte förstå hur Alfonso tänkte, vad var det som lockade med att åka fort runt en bana och som han visste skulle ta slut inom några år? 

Istället för en utbildning där han fick en kunskap som en racingbana inte kunde matcha.

Visst, om han lyckades skulle han säkert bli rik och berömd men hade han tänkt på riskerna?

Inez bombarderade Alfonso med argument emot och han förstod att hon skulle aldrig acceptera hans val. Han förstod också att hon i sak hade rätt men nu var Alfonso en känslomänniska och han var dessutom ganska impulsiv vilket sken igenom när han diskuterade. Dock var det så att detta beslut hade han noga tänkt igenom och därför kände han sig säker och trygg med det.

Han hade bestämt sig att nu var tiden mogen för att meddela föräldrarna.

Han satte sig ned vid matbordet och förklarade för sina föräldrar att han tänkte försöka sig på en karriär som tävlingsmotorcyklist.

Hans båda föräldrar blev verkligt förvånade och också nedstämda de hade verkligen bemödat sig om att han skulle få möjlighet att läsa vid högskolan.

De hade många invändningar de hade sett prov på han brinnande intresse för motorer och att köra sina egenhändigt bygga fordon, men detta?

Nej de kunde verkligen inte tänka sig att sonen skulle ge sig på en karriär som kanske inte blev något alls.

Sofia var den som blev mest upprörd hon kunde inte för sitt liv förstå varför.

Något hon gav uttryck för och något hon också mycket livligt diskuterade med sina systrar. De förfasade sig över att Alfonso inte var mer lojal till dem, till byn, till det liv som de så väl kände till. 

När diskussionen gick som högst tröttnade Inez och också Greta, Alfonsos systrar gjorde gemensam sak och talade om för sina föräldrar och mostrar att om detta nu var Alfonsos beslut och detta var vad han brann för varför inte stötta honom istället för att försöka förringa och förlöjliga honom.

Inez, även om hon innerst inne inte ville stöttade sin bror, Greta tog till kraftord var upprörda vilket fick till följd att det spred sig en tystnad i huset som varade någon vecka. Alla gick omkring och så surmulna ut och det var inget kortspelande inget diskuterande inget liv och kiv överhuvudtaget.

Sofia gick i sin värld och funderade på hur hon skulle lyckas locka sin son bort från dessa, som hon tyckte galna idéerna. Alfonso å sin sida ägnade sig åt att reparera grannars motorredskap och höll sig borta från huset så mycket som möjligt.

När det så hade gått en tid tröttnade Andres och kallade familjen till sig och förklarade följande;

Jag blev ledsen när du min son berättade för oss om dina drömmar och idéer därför att jag inser hur farlig denna cirkus är och då menar jag inte bara på banan utan också allt spektakel som finns runt omkring denna.

-Jag tycker också att du först och främst skulle genomföra dina studier det jag förstår är att det är inte möjligt att göra båda sakerna samtidigt.

-Jag förstår också att du har tagit ett beslut som du inte kommer att väja ifrån och du kommer att ge dig ut i världen och söka din lycka på racingbanorna därför vill jag önska dig all lycka min son, vad du än gör var noga förberedd på det du kommer att ställas inför.

Vid dessa ord brast Sofia i tårar då hon visste att hon skulle förlora sin son in i motorvärlden något som hon inte tyckte om alls.

Inez och Greta kramade om Alfonso och ville att han skall veta att de alltid skulle vara på hans sida och stötta honom och så lovade de att komma och titta när han körde.

Mostrarna kramade sin systerson och Giralda, som skulle spela en mycket viktig roll i ett senare skede i Alfonsos liv, berättade för honom att hon och Antonia hade bestämt sig för att om han kom till freds och ro med sina föräldrar skulle de ge Alfonso en startgåva.

Det var ingen vilken som helst gåva det var deras samlade vinstpengar från sitt kortspel och under åren som gått hade det blivit en betydande summa.

Alfonso var rörd och glad över sin fars ord han visste att det var smärtsamt och kostade på oerhört mycket för pappan att säga dessa ord. Med tanke på detta ville han inte släppa sina föräldrar direkt utan lät det gå en tid innan det var dags för honom att fara å färde.

Alfonsos föräldrar krävde ett löfte av sin son vilket var att han skulle lova dem att han om karriären inte tog den fart som han hoppades skulle han komma tillbaks till byn och ta ett förnyat samtal angående gården och studier, detta lovade Alfonso att han skulle göra.

 Nu blev det inte så utan det blev Inez som tog över gården och både Andres och Sofia gladde sig mycket åt sin driftiga dotter.  

.....forts följer


 

Frisören i Los Boliches, Prolog

 Prolog:

Moffe och jag satt och mumsade på varsin stor tårtbit. Vi hade strosat runt ett tag och till slut hittat ett kafé som hade otroligt läckra bakverk. Vi beslöt oss för att gå in och titta lite, Moffe älskar att titta.

Sagt och gjort vi häpnade över bakverken och beslöt oss omedelbart att slå oss ned och låta oss väl smaka. Moffe frågade mig om jag ville ha en konjak till bakverket, det ville jag.

Jag frågade om inte hon också ville ha?

Nej, det ville hon inte så hon tog en tårtbit med spritade bär istället.

Hur härligt är det inte att slå sig ned och få njuta i livet en stund.

Vi serverades, jag en stor bit chokladtårta och Moffe sin bit med spritade bär och till detta en konjak vars storlek jag aldrig vare sig förr eller senare sett maken till.

Denna konjak tittade Moffe mycket avundsjukt på, det är ju inte riktigt samma sak med spritade bär.

Jag sade till Moffe att hon fick smaka om hon ville.

- Mja, lite kanske, svarade hon.

Jag kan i förtrolighet avslöja att hon gick loss på min konjak så det stod härliga till.

Bäst som vi sitter där kommer det ut en man ifrån en frisersalong som låg rakt framför oss. Jag sade till Moffe att det är nog dags för lunch, jag gillar att observera människor och händelser.

- Mmm, svarade hon fullt upptagen med sin tårta och min konjak.

Ser du, fortsatte jag han har inte vänt skylten med öppet/stängt.

- Mmmm,

- Du, nu kommer han tillbaka, han hade inte dragit ned gallret helt och jag trodde att det var det han skulle göra.

- Du, envisades jag, kolla!

Moffe kastade ett förstrött öga, jo svarade hon, det var nog så.

Han gick in i sin salong igen och gjorde något, vet inte riktigt vad, nu var jag uppmärksam som en jakthund. Jag hade absolut fått upp vittringen på något det var jag klar över.

Återigen vände han inte på skylten och återigen drog han inte ned gallret helt, och nu tittade han sig om ett antal gånger också som om han väntade sig att få sällskap.

Detta artade sig bra.

Jag sade till Moffe:

- Skall vi skugga honom och kolla vad han håller på med?

Hon tittade på mig med forskande blick.

- Det tycker jag inte, svarade hon.

Men jag hade fått upp ett blodspår, här skulle spanas.

Innan jag hade hunnit resa mig upp kommer han tillbaks en tredje gång och nu var jag på helspänn.

Jag tjatade vidare och nu hade jag även fått Moffe intresserad.

Mannen kom nu ut med ett paket under armen.

- Vad var det jag sade! triumferade jag ut, nu har vi ett spännande fall här.

Återigen så vände han inte skylten eller drog ned gallret helt, detta är jag nu säker på att det är tecken en signal till en kumpan av någon sort.

- Nu skall vi följa efter sade jag till Moffe hon tittade ömsint på mig och föreslog att vi stället skulle flanera gatan ned och titta i affärer.

- Men för helvete! utbrast jag har du ingen fantasi? det här är ju hur kul som helst.

Moffe som nu hade avslutat både sin tårta min konjak tyckte att jag kunde väl skriva något om det istället.

- Du gillar ju att hitta på, sade hon.

Jag funderade som bäst och följde med Moffe i den ena efter andra affären utan någon koll vad vi tittade på.

Jag var i en annan värld, här skulle skrivas.

Kära läsare, nu kan vår historia ta sin början.


Varmt välkomna!



En ny fas i Averroes Blogg

Kära läsare,

Jag har under 5,5 år delgivit er Fribergs betraktelser på omvärlden somligt som ni säkert håller med om somligt ni inte håller med om men det är ju just det som har varit mitt mål att delge det jag tycker har varit viktigt och ibland har jag fått er reaktion vilket alltid är lika uppskattat.

Nu känner jag att det är dags att hitta på något nytt med Averroes Blogg, saken är den att jag har sedan lång tid tillbaks harvat med ett par romaner men inte kommit i mål.

-Varför? undrar ni.

-Jo, därför att jag är något otroligt lat och har inte ett tålamod som ger mig utrymme att sitta dagar i sträck framför skrivmaskinen, ja nu är det en pc jag använder men jag kallar den för min skrivmaskin.

Så vad är det då för böcker jag håller på med?

En är en deckare inte en kriminalroman som alla andra skriver det finns för många av dessa, nej snarare en i Mickey Spillanes hårdkokta anda, det är rätt kul att undersöka migsjälv i den här världen, jag får se om jag fullföljer den.

Jag skall vara ärlig och tillstå att när jag skall skriva de mer rysliga passagerna i denna bok så hakar det upp sig jag är som bekant inte så begiven på våld.  

Den andra, som jag har kommit ett gott stycke in i är en skröna förlagd till den stad jag bott i de senaste 6 åren Fuengirola, och det är den jag tänker mig att portionera ut här i min blogg.

Fördelen för mig att göra på detta viset är att jag inte hinner tröttna när jag skriver vilket är en förutsättning för att det skall bli något alls skrivet av eders förtrolige bokstavssättare.

Jag hoppas och tror att ni som hittills följt mig kommer att tycka om att läsa något annat och det här blir lite vad som fanns i dagstidningar för länge sedan, en följetong som presenterades med ett avsnitt varje vecka.

Hur det blir här vågar jag inte lova men eftersom jag har en hel del klart så skall jag nog orka korrekturläsa och korrigera, lägga till etc.

En av mina favoriter, som verkligen kan snickra ihop skrönor, John Irwing, har sagt att en verklig novellist/författare skriver hela tiden det stämmer verkligen.

Jag skriver hela tiden men inte långa stycken utan kort som jag sedan fogar samman.

I somras läste jag Leif GW Perssons underbara självbiografi "Gustavs grabb" och han hade endast ett fåtal längre kapitel vilket gjorde att takten i hans text var allegro.

Så är då min avsiktsförklaring härmed avklarad och historien som nu skall få sin början heter;

Frisören i Los Boliches.

Jag hoppas att ni skall få en god och trevlig läsning med lite humor lite allvar och kanske ett och annat skratt blandat.    


Äldre inlägg

Nyare inlägg