Visar inlägg från februari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Frisören.....del 8

    Alfonso gick igenom dagen som varit eller rättare sagt det senaste dygnet.

    Det hade varit ett mycket händelserikt sådant och han visste nu att han hade något i sin ägo som andra var bestämda att ta tillbaka och han undrade om de inte skulle ta till våld om så behövdes, han måste vara försiktig. Nu var det dags att noga undersöka vad som fanns i kofferten det gick inte an att ha något under sitt tak som han inte riktigt visste vad det var och som innebar att flera av människorna i hans omgivning kunde vara utsatta för hot. Därför beslöt han sig nu att ta fram och noga undersöka innehållet och om han inte kunde komma fram till vad det var så skulle han ta med några stycken papper till Fuengirolas mesta och bästa förfalskare som helt säkert kunde hjälpa honom.

    Pedro som förfalskaren kallade sig, ja han gick naturligtvis inte under rätt namn han ville ha ett artistnamn som förfalskare hade, alla visste ändå att han var kristnad till Juan men ingen kallade honom annat än Pedro. Han hade en litet hål i väggen på en mycket ljusskygg liten gatstump Calle Colibri, ljusskygg i så motto att det saknade gatlyktor något som passade Pedro perfekt.

    Polisen hade koll på sin förfalskare och när det blev alltför intensiv trafik så visade de sig i dörröppning med ett myndigt,

    - Hur var det här då?

    Pedro var mycket skicklig i att förfalska men usel på affärer och att ljuga kunde han aldrig, därför kom det sig att han mest fick hederliga uppdrag till de stora butikskedjorna något han inte var så särskilt glad över, men hade en pragmatisk syn på mat och tak över huvudet. Det var fler gånger än han kunde räkna som han blivit blåst av den alltid lika närvarande maffian och det spelade ingen roll vilket land den kom ifrån han blev lika blåst iallafall, som ensam hade han inget att sätta emot. Han började tröttna på att ständigt vara i tjänst hos än den ena än den andra av smågangsters som egentligen inte hade så mycket att komma med. Han satt en kväll och funderade på hur han skulle få bättre snurr på sina affärer när en kille han hört talas om gled in i sin rullstol och presenterade sig som Alfonso. Pedro funderade så kom han nog på det och frågade,

    - Du är motorcykelkillen som hade den svåra olyckan i Alhaurín, va?

    - Jo, det stämmer jag sitter  numer i det här fordonet istället.

    - Känns det inte för trist att inte kunna flyga runt banorna längre?

    - Nja, jag har ju vant mig av med det nu men visst svider det ibland och visst skulle jag vilja ge mig av på en av de där cyklarna, det var en häftig känsla att dra rakan i 300km.

    - 300km, Pedro himlade med ögonen, det är fort det...

    - Jo, visst är det så, svarade Alfonso

    - Började inte du som meck i stallet innan du blev förare? Pedro var nyfiken

    - Jo det stämmer jag var meck några år innan jag fick chansen på allvar.

    - Då vet du vem Klara är? fortsatte Pedro

    - Jag träffade henne men det var inte så länge då jag gick vidare till ett annat stall som förare

    - Hon bor här i Fuengirola nu, forsatte Pedro

    - Gör hon det då kanske jag skall söka upp henne, vore trevligt att pratas vid lite

    - Hon har ett rykte här i sta'n, du vet hon glider runt på en motordriven sparkcykel, hon har trimmat den där lille motorn så det går djävligt fort när hon kommer.

    Alfonso skrattade gott, han kunde väl föreställa sig den eldfängda Klara på sin sparkcykel.

    - Du Pedro jag har något som jag behöver hjälp med jag vill att du tar dig en titt på dessa papper. Jag vet inte vad det är och jag vet inte riktigt vad jag skall göra med dem det jag vet är att en eller flera är väldigt angelägna om att få tag i dem.

    - Jag skall titta på dem det kommer att ta lite tid för jag vill göra detta noggrant.

    - Bra, svarade Alfonso, hur mycket vill du ha?

    - Jag kollar av först och sedan säger jag ett pris

    - Ok, du får 200 nu så ser vi vad som händer

    Pedro var mer än nöjd med den utvecklingen och lovade att skrida till verket omedelbart.

    Sent den här kvällen fick Pedro besök av en allt annat än trevlig person som mycket tydligt och mycket hotfullt förklarade för Pedro vad han skulle hjälpa till med och vad som skulle hända honom om han inte gjorde som han blivit tillsagd att göra och om resultatet inte blev till belåtenhet för beställaren.

    Pedro dristade sig att fråga,

    - Vad får jag i ersättning?

    - Du får behålla ditt liv om vi är nöjda, överenskommet?

    Den otäcke stirrade stint på Pedro som inte vågade annat än att svara jakande. Det som krävdes av Pedro var att när den otrevlige kom tillbaks med sina varor skulle Pedro hjälpa till att mångfaldiga dem och som vanligt var det bråttom. Pedro var nu ganska säker på att det handlade om de papper han fått av Alfonso vilka han nu skulle undersöka noga.

    Efter besöket hos Pedro gav sig denna mörka skugga iväg till Alfonsos hus och efter att ha konstaterat att den mörka bilen stod parkerad där den skulle gled han över Alfonsos mur.

    Alfonso var i full färd med att baxa kofferten ur sitt gömsle när han hörde ett svagt ljud ifrån ytterdörren han rullade snabbt fram och släckte ljuset i rummet han förstod att han nu hade ovälkommet besök i sitt hus. Eftersom Alfonso hade levt ett antal år i sin rullstol och på inget vis tänkte ha ett annorlunda liv än vad en fullt rörlig människa hade så var han vältränad, smidig och mycket snabb med sin rullstol. Alfonso gled ljudlöst fram till en mycket stort glasakvarium och öppnade en lucka. Sedan gled han lika ljudlöst vidare in i ett angränsande rum för att bakom en halv stängd dörr ha uppsikt över besökaren när denna kom in i vardagsrummet. En mörk skugga gled över golvet och när den var nästan framme vid dörren till köket gav sig Alfonso tillkänna och tände ljuset. Den person han tittade på var klädd i svarta smidiga gymnastikkläder, trikå en svart luva som gjorde att man endast såg ögonen, det var inga snälla ögon som tittade på Alfonso. Nu är det så att han har varit med om mycket här i livet så lika lättskrämd som Pedro är han långt ifrån.

    - Vad fan gör du här och vad vill du? frågade Alfonso

    - Jag skall ha tillbaks vad som är mitt som du tagit, fick han till svar.

    - Jaha, och vad är det som du påstår att jag har tagit?

    - En svart resväska!

    - Det finns många svarta resväskor, hur vet du att den jag har är din?

    - Inget trams, ge mig väskan annars kommer det att gå dig illa!

    - Den står bakom dig det är bara att ta den då, jag kan inte slåss med dig även om jag skulle vilja, Alfonso var nu uppe i varv.

     Sanningen är den att antagligen kunde Alfonso inte matcha mannen han hade framför sig men han hade ingen som helst lust att ge sig längre in i vardagsrummet, det fanns någon annan där som hade fått span på den svarta trikån. Den svart kroppsstrumpan böjde sig ned för att ta tag i väskan och lyfta upp den när han fann att hans hand satt fast som i ett skruvstäd.

    - Vad fan! utropade han, ta bort ormen

    - Varför? frågade Alfonso

    Sedan följde en lustiger dans där ormen gjorde allt för att kramas med en vilt dansande, skrikande, svärande och minst sagt flyktbenägen svart trikå. Alfonso såg roat på och tände sig en cigarett som han alltid höll med hjälp av en klädnypa i trä.

    - Vad fan, gör något då för i helvete, svor den svarte alltmedan ormen tyckte alltmer om sin nyfunna kompis.

    Det började nu bli desperation i den mörka trikåns röst, han slogs alltså emot en 5-meter nätpyton eller skall vi säga försökte slåss, denna orm hade Alfonso räddat ifrån ett terrarium som var så vanvårdat att samtliga reptiler i övrigt fick flyttas till Fuengirola Zoo. Men Rufus som han hade döpt sin kompis till, hade han förbarmat sig över utan att någon egentligen visste om det, ja utom mostrarna som visste allt.

    - Du skall nog ta det lite lugnt, informerade Alfonso skuggan annars kan han lätt bli vresig och det vill du nog inte.

    - Du är fan inte klok ta bort ormen!

    - Nix, tänker jag inte förrän du berättat det jag vill.

    - Ta bort ormen! vrålade mannen

    Alfonso tog ingen som helst notis om detta utan började att konversera och ställa en massa frågor alltmedan ormen ömsint slingrade sig om inkräktaren. Till slut var mannen i ett sådant grepp att han började få svårt att andas han mer väste än någonting annat. Alfonso,  som den pedagog han är, informerade den omkramade att det fungerar så att ormen kramar inte ur luften ur din kropp men den detekterar varje gång du försöker att dra efter luft, för som du vet filosoferade Alfonso, när du skall dra efter ny luft måste du släppa ur den gamla och det är då som du får en starkare kram och till slut har du fått en sådan kram att du inte alls kan dra efter mer luft då svimmar du och sedan inträder döden, mja, ungefär 10 minuter senare och när du väl är livlös kommer Rufus att börja sin sena middag.

    - Du är fan inte klok, väste mannen ta för fan bort ormen, jag dör ju....

    - Ja, så är det nog tänkt

    Mannen stirrade desperat på Alfonso,

    - Din djävul, nu började hans väsande bli mycket ansträngt

    Alfonso rökte klart sin cigarett och rullade fram till askfatet, han hade absolut koll på när han skulle fria mannen ifrån ormens famntag han hade lärt sig hur man skall handskas med en 5 meter lång nät-pyton. Den svartklädde började nu att få en lätt blålila ton i sitt ansikte och hans väsande övergick mer till ett rosslande och ögonen rullade runt i huvudet. Då ingrep Alfonso tog fram en elpistol som han satte mot ormens kropp en svag elektrisk signal gick genom ormen som gjorde den passiv och Alfonso kunde befria mannen och stoppa tillbaks Rufus i sitt mycket stora terrarium.

    Där låg en man som skulle föreställa en farlig bov med tungan hängandes ur munnen iförd en svart kroppsstrumpa fullständigt utslagen.

    - Ja, djävlars, suckade Alfonso.

    Han hade ett lager med fina mattor som han fått av sin mormor Lovisa och i en av dem rullade han nu in den svarta trikån varefter han ringde till Pedro som kom farandes på sin scouter och undrade vad som stod på?

    - Jag har en kille i svart balettrikå inlindad i mattan här han har gått en match mot Rufus men han förlorade....

    - Åh, fan utbrast Pedro, skall vi sänka döingen i havet?

    Nej, han är inte död och här skall ingen sänkas i havet Pedro tittade missmodigt på Alfonso,

    - Skall vi inte sänka döingen i havet? upprepade han besviket.

    Sedan tittade han lite mer noggrant på killen i mattan och insåg att det var samma som varit hos honom tidigare och varit hotfull och otrevlig.

    Du Alfonso kan vi inte åtminstone ge honom som mat till ormen?

    Sluta nu, har du hunnit titta på pappren jag gav dig?

    Du skall nu hjälpa mig nu med att identifiera vad det här är för papper jag har här i kofferten,

    - Då skall vi se jag har gjort en preliminär granskning och har en idé om vad det kan vara men vi har ju nu tid att i lugn och ro titta närmre på dem.

    Sedan satt de två vännerna och studerade papper i ett par timmar under ett intensivt diskuterande, trikånisse var väl förpackad i sin matta och bortom all möjlighet till vettig kommunikation.

    - Vet du vad jag tror att det är? utbrast Pedro till slut

    - Inte en aning, svarade Alfonso

    - Jag tror att detta är ryska statspapper vilket innebär att någon har för avsikt att skapa sig en stor förmögenhet på helt falska grunder, Pedro såg rätt nöjd ut.

    - Mhmmm, Alfonso tänkte.....kanske att den här killen vi har i mattan är ryss

    - Kanske, svarade Pedro

    - Ja, men då vet jag hur vi skall göra med honom, Alfonso log ett brett leende

    Han ringde sin favoritpostiljon och bad henne en mycket sömndrucken röst svarade 

    - Yvette....

    - Hej, det Alfonso jag skulle behöva din hjälp jag sitter i klistret

    - Jaha, vadå för klister?

    - Jag har en kille här som vill stjäla något jag har och sedan döda mig

    - Vaa! Yvette blev klarvaken

    - Kan du komma? frågade Alfonso

    - Snart nog kom det en bil farandes i hög fart och parkerade som vanligt med bredsladd.

    - Tänk att ända sedan jag lärde henne hur man använder handbromsen så gör detta varje gång, filosoferade Alfonso.

    In genom dörren stormade en Yvette med håret på ända, vidöppna ögon och i övrigt mycket orolig. Yvette var en postiljon som Alfonso spanat in sedan ganska länge nu, han var ofta på postkontoret då han prenumererade på böcker och musik cds. Han åkte ned till sitt postkontor och hämtade sina varor. Jovisst, ringde posten på för att leverera hans paket men han gillade att ta sig ned till sta'n och då särskilt till posten för att slänga lite käft med snyggingen i postkassan. Nu behövde han hennes och Pedros hjälp då han hade en absolut klar plan vad de skulle göra med den här misslyckade typen

    - Är du orolig för mig? retades Alfonso

    Absolut fel kommentar mitt i natten, Yvettes ögon blixtrade till farligt.

    - Lugn, jag sätter på lite kaffe och så tar vi en liten knaber till så blir det lite bättre.

    - Yvette, jag vill att du hjälper mig att posta den här killen....

    Yvette tittade på Alfonso som om han kom från en annan galax.

    - Vad sade du att du ville att jag skulle hjälpa dig med sade du?!?

    Yvette, som hade en spansk mamma och en fransk pappa var döpt efter sin farmor som hon älskade mycket. Hon tillbringade en stor del av sina sommarlov hos farmor som har ett hus i den lilla bergsbyn Saint Paul, där hon inte bara hjälpt sin farmor utan också förkovrat sig i franska, i vilken hon nu var flytande. 

    En sak hon gjorde som liten tös var att smyga ned till till den lilla grusplanen under det stora fikusträdet och titta på när gubbarna spelade Pétanque, detta spel kom att bli hennes stora glädje och passion. Så småningom när hon visat sig värdig fick hon deltaga om än i liten skala, men ändock. Som hon njöt av detta spel vilket bygger på ordning och reda. Yvette var en tjej som alltid hade den pragmatiska fanan hissad, hon hade redan i skolan visat talang för ordning och reda hon gillade också att leka kontor som liten och många var de timmar hon tillsammans med sin mor, far och båda bröder hade lekt en ändlös teater som kallades, ”Mitt Kontor”.

     Det var med öppningstid, siesta och sedan stängning, hon hade manuskriptet i sitt huvud vad alla skulle göra hur de skulle göra det och när, ibland var det rusning ibland var det lugnare ibland skulle papper sorteras. Eftersom hon var en naturbegåvning när det gällde ordning och reda kom hon att bli klassens elevrådsrepresentant och väl i elevrådet organiserade hon om alltihop så att hon enhälligt kunde väljas till ordförande i sagda råd, det var ingen som liksom kunde argumentera emot hennes ordning. När hon väl gått ut sitt gymnasium var det solklart att hon skulle söka sig till postens utbildning och bli postiljon. Hon höll på att organisera om hela postskolan när rektor i sista stund fick hejd på henne och med uppbjudande av hela sin list generösa löften fick stopp på det som annars skulle ha blivit en milstolpe i Spanskt Postväsende.

    Yvette kom att bli den först kvinnliga generaldirektör för posten i Spanien där hon hade och tog sig ett fritt mandat att organisera. Men nu arbetade hon på postkontoret Av Ramón y Cajal.

    - Jag vill att du hjälper mig att posta den här killen i mattan, upprepade Alfonso. Nu slog ordning och reda till,

    - Man kan inte posta en människa, började Yvette förklara.....

    - Nu skall vi iallafall åka ned till ditt postkontor slå in honom i papper och adressera, frankera och skicka iväg, fortsatte Alfonso.

    - Jaha, och om jag får lov att fråga var vi skall skicka ”den här killen” då? Yvettes röst dröp av syra.

    - Jag hade tänkt till Svalbard, svarade Alfosno

    - ????, Svalbard svarade Yvette klentroget.

    - Jo, han behöver kylas av och då är väl det en bra adress dessutom ligger det långt bort.

    - Yvette tittade på Pedro som tittade på Alfonso som tittade på Yvette

    - Frågar du mig, sade Pedro så tycker jag det låter som en bra idé

    - Alltså, ni är inte kloka, Yvette svepte sin brandy gick ut till bilen och backade in den på gården.

    De lastade in mattan med den svarta trikån som nu hade börjat att ge ljud ifrån sig, vilket inte kunde tolereras så en elchock modell kraftig fick honom att bli tyst igen. Väl lastad i bilen gav de sig av emot postkontoret eftersom Yvette var den ordningsmänniska hon var hade hon självklart anförtrotts tillgång till kontoret dygnet runt med alla nycklar och koder.

     När de kommit fram bar de in in mattan med sitt innehåll och såg till att försegla mannens mun ordentligt med tejp så att han inte skulle höras särskilt väl. De rullade in mattan i ett antal lager bubbelplast de tänkte att han skall på en lång resa och vi behöver inte vara lika utstuderat elaka som han själv är det kan vara skönt med lite stötdämpning sedan ett antal varv i wellpapp därefter en tydlig markering vad som var upp och en klisterlapp med ordet; Fragile.

    - Han ser ut som en wrap skojade Pedro, han kanske kommer att bli ett mellanmål till en isbjörn fortsatte han att filosofera.

    - Tyst nu och jobba på, de andra ville att det skulle ta så lite tid som möjlig,t vilken adress skall vi skicka honom till? frågade Yvette

    - Polisstationen, dit skickar vi honom det passar bra kan du ta reda på vad den har för adress?

    - Skall jag ta reda på vilken adress en polisstation har på Svalbard?

    - Yvette var nu rätt irriterad på Alfonso.

    - Ja, du har ju alltid en sådan ordning och reda, borde väl inte vara något problem för dig retades Alfonso

    - Den blick han fick kunde smälta all is på Svalbard.

    - Kan undra om det är dyrt att skicka en gubbe med posten? Pedro började tycka att detta blev alltmer intressant och roligt

    - Vi får väga, det finns en paketvåg vid burarna där bak, informerade Yvette de övriga

    - Tung kille det här, Pedro släpade paketet till vågen, vägde och konstaterade att det vägde 110 kilo med matta och allt 110 pannor blir ett bra porto eller hur? han vände sig mot Yvette som nu stod med frankeringsstämpeln i högsta hugg.

    Hon gick lös på paketet och klämde till lite extra här och där hon tyckte att så borde hon var lite förbannad på Alfonso som trikån fick en beskärd del av.

    Paketerad, frankerad, adresserad och i ett absolut medvetslöst tillstånd ställdes en av den ryska maffians ”farligaste” torpeder i en bur för vidare transport till ett avlägset land en tripp till en annan bur långt norröver på en plats i norra Svalbard. Yvette hade dock ordningsamt tagit fel på den södra och norra ön och också lika ordningsamt tagit fel på polisstation och poststation hon tyckte ju självklart att ett paket skall skickas till postkontor inte poliskontor, ordning och reda.

    När paketet långt om länge öppnades i ett lokalt postkontor längst norröver och en mycket omtumlad och förvånad man i svart åtsittande trikå uppenbarade sig för de församlade brast de ut i en stor munterhet och den mycket farlige torpeden från ryska maffian tittade sig förvirrat omkring, vinglade ut ur kontoret och såg sig omkring på polarnaturen och frågade var han befann sig?

    Du är på Svalbard, Nordaustlandet löd svaret, då sjönk han ned på sina knän tittade långt bort i ingenting. Han visste att han aldrig skulle komma därifrån eftersom ett misslyckande aldrig accepteras av uppdragsgivarna de skulle se till att han blev en gruvdräng hos det ryska bolaget som var på plats och för evigt bortglömd och begravd i gruvan.

    Lovisas matta prydde det avlägsna postkontoret i många år.

    forts följer.....

Frisören.....del 7

    Ambrosio hade fått ledigt den här dagen då mäster ansåg att han inte ville pressa sin lojale servitör utan han fick koppla av idag.

    När han kom fram till restauranten och gick in såg han till sin fasa att mostrarna satt vid Alfonsos bord i hörnan och mumsade på skaldjur under stor belåtenhet, de hade också beställ fram ett mycket ovanligt vitt vin som mäster var ensam om att ha i sin vinkällare, hans eget.

    Ambrosio var mycket orolig att de skulle berätta för den som ville lyssna om gårdagskvällens bravad och mycket riktigt det var precis vad mostrarna hade gjort de älskade att berätta och gärna skarva så att historien blev en kryddig anrättning för som Antonia hade myntat, varför förstöra en god historia med fakta, Ambrosio beställde en mycket stor brandy. Till sin förvåning var det ingen som pikade eller gjorde sig lustig på hans bekostnad utan han mötte mer glada ansikten, ja kanske för glada. Mäster själv gick omkring och skrockade och såg nöjd ut, sprids den här historien kan det bli bra reklam, han visste inte hur rätt han skulle få.

    När Alfonso så småningom kom fram möttes han av ett par mycket nöjda och lyckliga mostrar som när de fick se honom med munnarna fulla av kräftstjärtar, krabbkött och hummerklo tjoade så att det stod som en sky av sagda blandning omkring deras munnar.

    Kom, ropade de så skall du få smaka på dessa utsökta havets frukter som serverats på brickan. Nu var det så att Alfonso hade länge haft klart för sig vilken guldgruva det här var när det gällde färska frukter ifrån havet. Han anslöt sig till sina mostrar som serverade honom av allt och han fick för första gången smaka mästers egenhändigt gjord vita vin.

    Alfonso sniffade, sörplade smackade och kunde konstatera att det var riktigt bra,

    - Hur fick ni tag i det? frågade han

    Du vet hur Giralda är hur snokar upp vad som helst och hon gav sig inte förrän hon hade denna flaska i handen, hon tillochmed gick in i köket och rotade och hamnade omedelbart i gurgel med kokerskan blev utslängd gick till mäster och grät en tår och fick som hon vill, ja du vet den vanliga gamla valsen.

    Mmm, Alfonso tänkte, så fick han se Ambrosio sitta för sig själv inne i restauranten det tyckte han inte var ok så han rullade in till honom och sträckte fram sin hand

    Ambrosio,  jag är ledsen och ber om ursäkt det var inte meningen att sätta dig i klistret, kan du inte göra oss sällskap och äta lite?

    Efter en stunds fjäskande och muntligt bugande så var saken nästan glömd och ur världen, så satt då de fyras gäng vid Alfonsos favoritbord i hörnan mumsade, drack och ljög som man gör vid en måltid. På gatan smög en svart bil förbi och de som satt i bilen noterade att det nu var fyra personer som kommit in i affärer där de absolut inte skulle vara.

Sällskapet tillbringade hela eftermiddagen och kvällen hos mäster vilket inte var något problem för dem när de gjort slut på ett par brickor med havets frukter ett ansenligt antal vinflaskor och så att säga rundat av med en flaska Carlos Primera så var de alla du, bror och syster med varandra.

Den sammetssvarta himlen välvde sig över staden, kvällen var varm och fuktig det var en kväll som många andra, folk flanerade fram och åter på paseon en del motionerade en del var ute för att spatsera en del satt på bänkarna och lät blicken svepa ut över ett mörkt hav några var på stranden allt i en vänlig och avspänd atmosfär samtidigt som månen steg ur havet som en blodapelsin när den kommit tillräckligt högt skulle den svepa likt en strålkastare med sin silverstrimma över havet. Alfonso beställde en taxi för att ta sig hem, Ambrosio tänkte ta sin vespa men blev förbjuden då han ansågs vara för onykter,

Vi vill inte att du åker fast igen, manade mästers hustru som anslutit sig under kvällen, nu tar du en taxi vi betalar den åt dig.

De skildes åt mostrarna åt sitt håll de hyrde en stor lägenhet i Las Lagunas, då de tyckte mycket om att gå på olika föreställningar ville de vara nära den fina teatern som finns där och som ståtar med ett rikt och intressant utbud, det kramades och pussades och så åkte de åt var sitt håll.

Omedelbart Alfonso kom innanför dörren kände han att det var något som inte stämde han tände ljuset och fick se sitt hem i en total oordning allt var utslängt och genomsökt, han tänkte att det var inbrottstjuvar som letat efter något värdefullt när hans telefon ringde, det var en mycket upprörd Antonia i andra änden som skrek att de hade haft inbrott och allt var i en stor oreda i lägenheten, Alfonso berättade att han också hade fått påhälsning med samma resultat de talades vid ett tag och ringde sedan polisen.

Ambrosio som bor i ett nybyggt område i Carvaljal hade också fått sin lägenhet genomsökt han ringde mäster som absolut rådde honom att ringa polisen.

Så kom det sig att det inkom 3 identiska anmälningar på lägenhetsinbrott ungefär samtidigt sent på kvällen och polisen åkte till tre helt olika delar av staden och när de kom till brottsplatserna kunde de efter undersökning konstatera att det nog rörde sig om inbrottstjuvar som var ute efter värdeföremål.

Det de inte tog någon notis om var att vid varochen av dessa adresser stod en svart bil med svart-tonade rutor parkerad.

Alfonso anade ugglor i mossen och undersökte om han hade kofferten kvar i det gömställe han så fyndigt hittat åt den, den var kvar.

Han undrade om inbrotten inte hade ett samband och satte sig att fundera,  imorgon tänkte han ta reda på om Ambrosio också hade haft inbrott i sin lägenhet om så var fallet måste han ta reda på vad det var i väskan de hittat det måste vara något som någon eller några under alla omständigheter ville få tillbaks. Han drog för gardinerna släkte ljuset månen kastade en spöklik strimmar över hans hus det var alldeles tyst när en mörk skugga gled över muren till hans hus.


                                        *************************


    Klara låg i sin takpool och tittade upp in i den Andalusiska stjärnhimlen och njöt av livet. Hon hade ett tempo nu som hon var helt tillfreds med och så skulle ju 1600-kubiks mustaschen göra henne sällskap något hon var säker på. Hon tänkte tillbaks på det liv hon haft och fick nog konstatera att hon haft det vansinnigt kul först som mekaniker hos Zandornin sedan MotoGP därefter Ferrari först mekaniker och avslutningsvis chef för mekanikerna.

    Klara hade en mycket bra tid hos Zandornin i hans verkstad, hon fick gå som lärling hos honom och tog till sig meckandets ABC med stor entusiasm och iver. Hon utvecklades snabbt och det rådde ingen tvekan om att det var här bland motordelar verktyg, oljetråg och mustigt språk som hon hörde hemma.

    Hon fick lära sig inte bara att plocka isär och sätta ihop motorer av de mest skiftande slag utan också hur man lyssnar på en motor och hur man kan avgöra vad som är fel genom att lyssna.

    Det är viktigt att kunna skruva rätt och skickligt men enligt Zandornin än viktigare att kunna lyssna.

    Därför tog han med Klara ut på sta'n nu och då så hon fick lyssna på bilarna som färdades på gatorna och berätta vad det var hon hörde. Denna kunskap skulle hon ha nytta och glädje av hela sitt yrkesverksamma som mekaniker inom racing.

    Denna kunskap var hon mån om att i sin tur lära ut till ungtupparna i de racingstall hon gjorde karriär i. Klara fick också lära sig att lukta på motorerna på brända bromsar på utslitna kamremmar ja i stort sett på allt i en bil som gav en lukt ifrån sig, fast för henne var det underbara dofter.

    På det sättet fick hon en utpräglad känsla för bilar och betraktade dem inte som plåthögar utan mer som ett levande väsen hon tyckte att hon kunde skönja en själ någonstans, det var precis så som Zandornin ville att hon skulle närma sig en bil som behövde lagas. Lite samma filosofi som när en människa kommer in till sjukhusakuten, en noggrann undersökning och därefter en precis bestämning vad som skulle göras, operationen skulle sedan vara absolut klanderfri. Klara trivdes i garaget och hon gjorde stora framsteg ibland åkte hon ned till fiskhandlaren för att hälsa på och då också titta till hans gamla pickup behövdes det fixas något gjorde hon det utan betalning, handlaren propsade på att betala med det ville hon inte veta av han hade varit juste emot henne därför kände hon att hon inte ville eller kunde ta betalt. Istället fick hon alltid med sig en korg med fisk och skaldjur hem något som hennes föräldrar uppskattade mycket.

    När så Klara hade gått 3 år i lära hos Zandornin var det dags för mästarprovet som bestod i att på en bestämd tid med förbundna ögon ta isär och plocka ihop en bilmotor. För att detta test inte skulle bli hopplöst var det så att en motor hade valts som Klara hade haft som provmotor under läroperioden, hon hade haft 5 motorer att lära sig på så hon visste alltså inte vilken av dem som skulle bli hennes test. Zandornin ville att Klara skulle gå ur läran med en spets varför han hade valt en av de svåraste motorerna som hon hade haft i sin verkstadsbänk vilket var en Ford Zephyr 6 årgång 1967 med en v-motor på 2,5 liter.

    Det tricksiga med denna motor var att den endast hade en förgasare.

    Dagen då Klara skulle erlägga sitt mästarprov var hennes föräldrar och fiskhandlaren på plats de ville självklart se på och var nyfikna på den kunskap hon nu hade inhämtat.

    Tiden var satt till 5 timmar vilket var tufft men fullt möjligt. Det Klara mycket snabbt måste klara ut och muntligt ge besked om var vilken motor det var frågan om. Det tog henne 10 minuter att komma fram till vad det var hon skulle plocka isär och ihop. Hennes prov gick absolut som på räls hon använde sig, smart som hon var, av all tid vilken hon löpande fick info om. När motorn väl var prydligt ihopskruvad igen tog hon triumferande av sig bindeln och fick massor av kramar och pussar.

    Den kvällen var det fest hos familjen Haritza och det var en fest att minnas.

    När basker bjuder till fest gör de det gärna i sina hem, till skillnad från spanjorer som gärna går ut på lokal, och nu hade mor och far Haritzas' älskade dotter klarat sin examen med spets och då skulle det firas. Det var inte bara mat och dryck utan ett fyrverkeri som hette duga och när folk fick se det så var det en hel del som vallfärdade till Haritza och som de gästfria värdpar de är var alla välkomna fiskhandlaren fick åka ett par vändor till sitt lager för att fylla på med råvaror till den stora grill som var igång i trädgården. Festen pågick hela natten och i tidig skymning fick de som skulle ge sig av till sitt arbetet lämna huset.

    Klara sov gott och var inne i drömmens värld där hon var mekaniker i ett F1-stall.

    Hon arbetade under några år i verkstaden och fick ett ryckte om sig att var mycket duglig, noggrann och snabb vilket gjorde att garaget ökade sin omsättning ganska avsevärt tack vare Klaras yrkesskicklighet detta var Zandornin inte var sen att uppmärksamma, hur det nu än var så kände Klara att hon ville utvecklas mer och att få andas ny luft, hon funderade som bäst på hur hon skulle gå till väga när det kom ett samtal till henne ifrån ett japansk MotoGP-stall som undrade om hon ville träffa dem för att resonera kring möjligheten att börja en tjänst hos dem som mekaniker. Klara blev eld och lågor berättade det för Zandornin som förstod att han skulle bli av med sin bästa mekaniker men han hade självklart inget att invända.

    Varför de ringt till Klara berodde på att stallchefen, som alltid var ute och scoutade nya potentiella banor dels för träning dels för tävling, hade kommit Donostia, på en rekommendation, och fått trassel med sin bil en Mitsubishi som är kända för sin dåliga elektronik, och hade fått tips av sin baskiske kollega i MotoGP att Zandornins verkstad var en av stadens bästa.

    Stallchefen hade mycket väl kunnat be någon av sina egna mekaniker laga bilen men eftersom de var strängt upptagna med test av motorcyklar ville han inte störa dem. 

    Han hade begivit sig dit och lämnat in bilen och det han omedelbart lade märke till var att det arbetade en tjej i garaget vilket i hans värld var mycket ovanligt.

    Bilen hade blivit lagad på rekordfart och han var mer än förvånad och när han skulle betala kunde han inte hålla sig utan frågade, 

    - Om det var tjej-mekanikern som fixat has bil? 

    Jo, det hade det varit och när han åkte därifrån märkte han att bilen spann som en katt vilket den aldrig gjort förut, han var imponerad.

    När en japansk stallchef blir imponerad över det arbete du gjort kan din lycka vara gjord.

    Han ringde senare upp Zandornin och beställde en tid när han och hans chefmekaniker kunde komma på besök för att diskutera en eventuell anställning för Klara. Zandornin som vid det här laget känner sin adept väl gav henne luren för tidsbokning med de två japanska potentaterna.

    Klara är som hon är och lade fram sina krav för att hon skulle skriva på.

    Japanerna som inte var vana vid att förhandla med en kvinna hade trott att de skulle ta den affärsmässiga delen med Zandornin men han bara skrattade och hänvisade till sin adept, och som sagt hon visst vad hon ville.

    I verkstaden var det två högt uppsatta japanska män inom MotoGP, inte så lite generade, och en mycket taggad Klara som minsann inte tänkte låta sin kunskap vara till salu för ett spottstyver. Hon var fullständig klar över att hon hade en åtråvärd kunskap som ett rikt stall kunde betala bra för.

    Så blev det till slut och efter en tid skulle stallet komma till San Sebastian för att testa de nya motorcyklarna och då skulle det passa alldeles utmärkt om Klara ville vara så vänlig att ansluta, det ville hon.

    Stallet kom med allt vad det innebär av hemlighetsmakeri och mycket fordon var på plats 3 långtradare med mobil verkstad motorcyklarna som skulle testas därtill en uppsjö av människor alla med olika funktioner, Klara var inte riktigt van vid så mycket folk det hade bara varit hon och Zandornin i hans garage ibland någon till som hjälpt vid toppar men här var det säker ett hundratal människor inalles och på toppen av detta berg av människor flöt förarna runt som primadonnor.

    Det som direkt slog Klara var hur bortskämda dessa var och hur alla svassade för dem, visst de var ju de som tog hem titlar och berömmelse till stallet men utan markservicen skulle de inte komma en meter.

    Klara var fullständigt klar över att om någon av dem skulle djävlas så var det hon som skulle ta fram skolgårdstakterna sedan struntade hon fullständigt i om hon åkte ut från stallet på rumpan.

    En av de första mekanikerna hon blev bekant med var en trevlig kille ifrån en liten bergsby i Andalusien som heter Fahala han presenterade sig som Alfonso Luna.

    Trevligt namn du har sade Klara, månen sprider ett fint ljus omkring sig tack, svarade Alfonso

    De språkades vid några minuter innan det var dags för dagens första test och de griniga förarna höll låda som vanligt med stallchefen bugandes.

    Cyklarna gjordes iordning och det fanns alltid 2 stycken per förare och en ytterligare i reserv varochen av dessa maskiner kostar runt en miljon, leksakerna som Klara uttryckte det var inte för klåpare utan för proffs.

    Testen/träningen pågick hela dagen utan att någon incident inträffade, efter dagens träning var det samling i en av de åtföljande bussarna där markpersonalen bodde för genomgång. När det gäller stallets toppar och förarna och de som av en eller annan anledning tror att de tillhör stallets topp färdades de med flyg från plats till plats de andra åkte buss. Det Klara omedelbart noterade var att en av förarna under genomgång satt och pratade i sin mobiltelefon, den killen skall jag prata med tänkte Klara.

    forts följer.....