Visar inlägg från januari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Frisören.....del 6

Alfonso hade nu fått ordentlig span på kappsäcken och han visste att han inte kunde ta sig ner till piren själv utan hjälp och påkallade därför mästers uppmärksamhet.

Det flyter en kappsäck där ute jag tror det vore bra om vi fiskar upp den och kollar vad det är kan vara någon som tappat den eller någon som medvetet slängt den i havet.

Mäster skickade ut en av sina servitörer, Ambrosio, en lång gänglig kille som sedan 5 år tillbaks arbetade hos mäster och var nöjd med det. Att fiska upp en kappsäck ur havet var dock något som han inte speciellt tyckte hörde till hans sysslor men om han nu blev ombedd så fick han väl ställa upp. Sagt och gjort så gick han utpå piren och ned i vattnet och fick tag i kappsäcken som mer var en koffert än något annat.

Han släpade iväg den till restauranten där en mycket nyfiken Alfonso väntade. Han lade väskan på bordet framför Alfonso som försökte få upp den men det visde sig att den var låst.

Inga problem, tjoade mästers bror, jag har en verktygslåda så den skall vi få upp.

Efter diverse bändande och brytande fick de så upp låsen och öppnade den svarta kofferten bara för att hitta en stor plastsäck som var väl försluten. De öppnade den försiktigt och tittade på innehållet men var inte säkra på vad det var de såg. Det var en massa papper så långt var de med men sedan visste de inte. Det uppstod en enorm palaver och den ena gissning var så god som någon annan. Alfonso började att examinera innehållet och undrade om det inte var statsobligationer som det hade framför sig. Nu var ingen av dem expert på denna typ av värdepapper, de var alla endast experter på de värdepapper som heter euro, så packade de ihop säcken och Alfonso informerade de övriga att han skulle åka till polisen med den.

På gatan utanför mästers krog smög en svart bil med svart-tonade rutor och de som satt i bilen följde noga vad som hände på verandan. De hade inte för en sekund trott att en servitör skulle plocka upp deras sändning som av strömmar hade hamnat på villovägar och vilket hade givit dem en hel del bryderier att lokalisera försändelsen igen, de visst mycket väl vad det var för innehåll i kofferten.

De cirkulerade runt på paseon utan att någon lade märke till dem det var så de arbetade de ville inte väcka någon som helst uppmärksamhet då deras affärer hörde hemma i skymningslandet.

Alfonso lastade upp kofferten på sina knän och skulle just ge sig av när han såg den mörka skuggan som sakta gled förbi på gatan han kände ett omedelbart obehag och frågade om någon hade en bil som han kunde få skjuts i. Nu var det ingen som hade få skjuts. Alfonso trodde att de drev med honom,

Hur skulle det gå till hade de tänkt?

Ja, du kan väl ”henka”, föreslog mäster, det måste väl gå bra.

Ambrosio,  tjoade mäster du får se till att Alfonso kommer hem du får bogsera honom i hans rullstol.

Skall jag bogsera honom när han sitter i sin rullstol? Ambrosio himlade med ögonen.

- Ja, det får du göra.

Alltså, började han, jag är anställd som servitör här inte som någon bogserare.

Jaja, mäster viftade undan hans knotande, som servitör hos mig får man vara beredd på det mesta.

Jo, det skall gudarna veta suckade Ambrosio

Ambrosio tänkte i sitt stilla sinne att nu räcker det, nu är det för bra, först skall jag bärga en kappsäck ur vattnet sedan skall jag bogsera en kille i rullstol genom sta'n men snäll som han är så ställde han upp. Alfonso blev mycket glad och tacksam över erbjudandet och rullade ut på gatan. De fäste upp rullstolen i vespans bygel bak och iväg bar det, det var nu detta ekipage som polischef Rodrigues fick rapport om av en förvirrade polispatrull sent på kvällen. Han tänkte;

- Har alla i denna stad blivit galna?

Eftersom Alfonso var före detta roadracingförare och Ambrosio gillade att köra fort så kom ekipaget näst intill flygande på Avenida Torreblanca när polispatrullen fick syn på dem.

Det var inte helt lätt för polispatrullen att få stopp på detta ekipage Alfonso, likt en travkusk, manade på sin kompis på vespan och Ambrosio var inte svårövertalad att vrida på gasen så där kom dessa båda män vilt tjoandes till varandra och efter en piképatrull med fullt ställ på blåljus och sirener, det börjar kännas igen det här med att Fuengirolapolisen ”eskorterar” sina original i staden. Även den gången tog färden slut och det skulle förklaras och diskuteras, nu var de yngre officerarna inte så pratsamma då de hade ett långt nattpass framför sig varför Alfonso och Ambrosio fick tillbringa natten i kurran, kofferten i godsfinkan vespan inlåst på polisgården, ja det var nog hela ekipaget som var inlåst. Ambrosio blev alldeles till sig han skulle tillbaks till mäster för att avsluta sitt pass, han började att diskutera igen och gestikulera vilt till ingen nytta. Poliserna tittade medlidsamt på honom och såg till att dörren var väl låst. Där satt han och kunde inte annat han tittade på Alfonso som log sitt bredaste leende i ett försök att lätta upp stämningen, vilket inte lyckades. Ambrosio satt i sin hörna av cellen och tjurade som bara en förfördelad servitör kan göra han tänkte minsann inte vara social och visade med all önskvärd tydlighet att han inte tänkte prata med Alfonso, om en servitör inte vill prata, ja då har du bort dig ordentligt.

Servitörer i allmänhet och Ambrosio i synnerhet var veritabla pratmaskiner och hade alltid ett ord till övers för sina gäster och de var en självklar trevlig medelpunkt i restauranten. Nu sänkte sig tystnaden kompakt i cellen och Alfonso som också gillade att kommunicera med sin omvärld började bli lite rastlös, de hade ju så mycket att resonera om, tystnade sänkte sig som dimman gör när den kommer in från havet. Ambrosio funderade på sin situation och tänkte ett varv till och insåg att mäster fick nog skylla sig själv då det var han som sagt att ”som servitör får man vara beredd på det mesta” tydligen även att spendera en natt i buren.

- Nu får du sluta att tjura, Alfonso började tappa tålamodet.

Ambrosio vände sig demonstrativt bort från Alfonso, där var de i cellen som två småbarn vilka träter fram och åter. Bäst de satt i cellen och tjurade varochen på sitt håll blev de varse ett förfärligt buller och väsen, det verkade som om det kom utifrån polisstationen. Det inte helt lätt att lista ut var det var som hände då cellerna låg en bit in i stationen. Alfonso spetsade sina öron för att försöka lista ut vad det var som hände.

Med ett brak svängde dörren upp och i densamma stod en rödblossande Giralda,

- Vad har du gjort pojk?, gormade hon

- Moster, utropade Alfonso vad händer?

Skall du fråga mig det, osade mostern, du har lekt travbana med den här stackars servitören mitt på Avenida Torreblanca, ni har kört i 80km där det är 40,

- Hur fan tänker ni?

Mostern var nu uppe i falsett och som om det inte var nog stormade nu Antonia in, Alfonso suckade tungt och Ambrosio som aldrig tidigare stiftat bekantskap med dessa mycket stridbara och handlingskraftiga damer tittade storögt på dem och stammade fram,

- Var kommer ni ifrån?

- Vi är Alfonsos pappas mostrar svarade Antonia som nu vände sig till Alfonso,

Vi har talat med jourhavande befäl här på stationen och vi har betalt lösen för er så ni kan nu ta era saker och gå hem, men ni skall båda infinna er här kl 09.00 för att lämna en redogörelse till polischef Rodrigues då han har fått rapport om er framfart och är måttligt imponerad av det ni lyckats klara av.

Alfonso tänkte roat att detta var bara början vänta bara, Fuengirola skulle nog aldrig bli vad det har varit, men han hade vett att inget säga till sina mostrar, ja han kallade dem mostrar för enkelhetens skull annars hade det blivit farmors systrar, alldeles för långt och krångligt tyckte han. Så blev då de slokörade männen, som bara för några timmar sedan hade haft staden i sin hand, utsläppta ifrån häktet Ambrosio fortfarande tjurande och vägrade att säga något till Alfonso som i sin tur försökte släta över och fjäska men till ingen nytta.

- Jag åker iväg till restauranten, informerade Ambrosio mostrarna ni får ta hand om Alfonso.

- Det gör vi svarade Giralda, vänta lite restauranten sade du, 

- Vilken är det?

- Paella Su Rincon Marinero, svarade Ambrosio, jag kan utan att skryta säga att vi har den bästa fisken och skaldjuren av alla på paseon.

- Mostrarna tittade på varandra de, vet vi nu, var fenomenala på att utvärdera krogar och denna hade undsluppit dem så ett besök var på sin plats.

- Det är mitt favorithäng, sade Alfonso jag sitter ofta där.

- Jaha, och varför har du inte sagt något till oss om den saken?

- Ni är ju alltid ute och flänger och letar efter vattenhål så jag tänkte att nämna det för er vid tillfälle.

- Och du tycker att rätt tillfälle var nu när jag och Giralda hjälpt dig ur fängelse? frågade Antonia syrligt.

- Jag vet inte, får jag åka hem nu, Alfonso kände sig plötsligt mycket trött.

Efter diverse pappersexercis fick Alfonso tillbaks kofferten, som han nästan glömt, Ambrosio sin vespa och sällskapet tågade ut ifrån polisstationen där ett polisbefäl följde dem med en mycket granskande blick. Ambrosio åkte sin väg utan ett ljud och Alfonso fick skjuts av sina mostrar hem.

Han hade köpt ett litet hus i Torreblanca-platån han tyckte mycket om utsikten och så var han van att befinna sig på högre höjd, ja nu var inte denna platå så högt belägen men den gav honom ändå en hemkänsla det han också tyckte så mycket om var den grönska som finns här den skänker svalka när det blir som hetast under sommaren. Sedan det inte minst viktiga han fick god träning av att ta sig upp-/ och nedför med rullstolen när han skulle till staden.

Än så länge gick det bra men han förstod att det blir till att köpa en specialbyggd bil faktum var att han hade redan varit och diskuterat med några bilhandlare hur den skulle utformas och pris. 

 Väl hemma somnade Alfonso omedelbart efter att mostrarna pysslat om honom, när de satt i hans soffa och smakade av hans barskåp något de alltid gjorde, Alfonso själv var en finsmakare vilket innebar att han alltid hade ett välsmakande barskåp vilket i sin tur gjorde att de kära mostrarna aldrig var nödbedda, ringde Antonia upp två mycket oroliga föräldrar som fick senaste statusrapport.

- Bogseras i sin rullstol efter en vespa i 80km på en Avenida!?!, Andres suckade tungt och undrade vad den gossen skulle hitta på härnäst.

Ambrosio som tänkt åka till restauraten insåg att klockan hade blivit för mycket och begav sig direkt hem istället men var noga med att denna gång hålla hastighetsbestämmelsen, ett stycke efter smög en svart bil med tyst spinnande motor.


                                             **************


Följande dag infann sig de båda fartdårarna exakt kl 09.00, vilket i sig är något mycket ovanligt i deras värld att komma någon eller ett par timmar sent till ett möte var inget konstigt alls, nu satt de där som två nystrukna första-gluttare och väntade nervöst på att bli inkallade till polischefen. De hade en vag aning om hur han var då de ibland sett honom intervjuas på TV.

Polischefen tittade på de två som kom in på hans kontor den ene i en rullstol och den andre på darriga ben, han var absolut rutinerad att snabbt bedöma den eller de personer som han hade framför sig. Dessa två var inget annat än busgrabbar, ja grabbar förresten nog var de i 25-30 års ålder fast med sitt barnasinne kvar.

- Jaha, började Rodrigues myndigt ur sin för dagen vaxade mustasch,vad har herrarna att säga egentligen?

Ambrosio,  som fortfarande hade ett horn i sidan till Alfonso, började berätta med en kraft som en vårflod;

- Ja, det är så att jag arbetar som servitör hos mäster som äger Paella Marinero på paseon han pratade oavbrutet i 15-20 minuter, då och då muttrade polischefen något och frustade i sin mustasch tittade med sina kritiska ögon på den berättande Ambrosio. 

När så han fått första delen av berättelsen vände han sig till Alfonso och bad om dennes redogörelse, Alfonso tog till orda,

- Jag satt hos mäster som jag brukar göra vid mitt stambord och tittade ut över havet när jag plötsligt fick se något som kom flytande.........han berättade och broderade.

Efter en stund knäppte polischefen sina händer uppgivet tittade i bordskivan och tänkte i sitt stilla sinne, jag borde byta arbete, ständigt dessa rövarhistorier!

- Hur många har jag inte hört dem genom åren, gode gud giv mig styrka. 

Till slut orkade han inte mer av detta i hans öron svammel en svart koffert med falska statsobligationer eller statsväxlar, maffiabilar som skuggar,

- Var tror de här gossarna att de befinner sig? på en filminspelning? tänkte han.

 Han slog handflatorna i skrivbordsskivan reste sig och avslutade mötet med att de kunde räkna med dryga böter som skulle skickas på posten till dem, klart slut.

Alfonso och Ambrosio avlägsnade sig från polishuset och väl på gatan kunde Alfonso inte låta bli;

- Skulle du kunna tänka dig att jag får ”henka” med till mäster? frågade Alfonso Ambrosio. Han var inte riktigt beredd på den orala störtflod som dränkte honom,

- Jag skojade, försökte han säga för att få stopp på den utskällning han nu bestods i, men förgäves. 

Alfonso rullade iväg på sitt håll och Ambrosio på sitt men båda hade mäster som mål då båda kände att de behövde en stor stärkande Carlos I.

Forts följer....... 

Frisören.....del 5

Klara hade sedan hon slutat som chefmekaniker hos Ferrari bosatt sig i Fuengirola i ett område som heter Miramar där hade hon köpt sig en stor takvåning med altan för hon älskade att ligga och sola. Hon hade också låtit bygga en pool på altanen så hon kunde ha ordentliga partyn hos sig. Är det något som Klara är suveränt bäst på så är det att festa och naturligtvis att mecka med motorer. Hon gillar inte att gå eller färdas kommunalt hon färdas alltid med ett av sina egenhändigt ihop knåpade fordon, det behöver nog inte tilläggas att hon var en fena att hitta på alternativa lösningar.

Klara var mycket förtjust i ett vin som gjordes av druvan Garnacha Tintorera och hon hade järnkoll på årets skörd av denna, som hon kallade det, livets dryck.

Det var en sedan länge en sluten överenskommelse att när Pedro, kvarterskrögaren, hade fått in sin första laddning ringde han till Klara som omedelbart gav sig iväg på sin motordrivna sparkcykel. Som sagt var Klara var inte den som i onödan utsatte sig för kroppsliga påfrestningar. Men det skall tilläggas att då hon var spänstigt byggd hade hon alltid haft en stark kropp som hade klara av påfrestningarna som F1-mekaniker. Hon hade, när hon köpte sin lägenhet, undersökt om det fanns en liten verkstad eller garage med infart ifrån gatan och hon hade hitta ett som låg ett par kvarter bort. Där hade hon inrättat en fullständig verkstad och omedelbart blivit grannskapets kändis och ungtupparna hade utsett Klaras verkstad till sin samlingsplats. Där fick de råd hur de skulle mecka med sina bilar, motorcyklar och moppar det gick så långt att Klara höll kortare kvällskurser i ”Hur du trimmar din bil” samt lite annat pyssel som kan vara av intresse. Det är så att när du avsevärt ökar bilens motorstyrka måste du komplettera med kraftigare bromsar kanske styvare fjädrar ett annat avgassystem och en del annat. Allt detta gjorde Klara gratis därför att hon hade ett brinnande intresse och att hon fick killarna att göra något meningsfullt istället för att slå varandra på käften i ändlösa gänguppgörelser.

Klara föddes en regnig vinter i San Sebastian eller Donostia som den heter på Baskiska och som bask var hon mycket självständig, modig och aldrig rädd för att anta utmaningar.

Hon fostrades i ett hem och som de flesta hem i Baskien var familjen passiva i sitt stöd till den separatistiska rörelsen dock var de absoluta motståndare till allt våld som förekom.

Ibland var denna balansgång mycket svår och ibland var Klaras far mycket nära att gå med i ETA men efter ett samtal med sin hustru, som blodet också kokade i nu och då, beslöt de att inte bli aktiva.

Detta beslut fick dem att utstå en hel del men Klaras far var en rakryggad bask som inte tänkte låta någon trampa på hans eller familjens heder och integritet efter ett tag lade sig det hela.

Det var en tuff värld som Klara alltså växte upp och fostrades in i.

Hon tyckte att skolan var så tråkig och hon längtade efter att dagen skulle ta slut så hon fick gå iväg till den lokale fiskhandlaren, där hon var handräckning, och få använda sina händer. Klara var mycket praktiskt lagd och var hon fått det ifrån var det ingen som visste hon hade helt enkelt fallenhet för att göra saker med händerna.

Hon och fiskhandlaren brukade tidiga mornar åka till fiskauktionen och inhandla det som skulle säljas under dagen. Klara älskade fiskauktionen hon blev helt uppslukad av gubbarna som handlade det budades kors och tvärs och hon snappade upp hur det gick till. En fiskauktion är som den bästa pjäs av Shakespeare, det budades i en rasande fart på ett alldeles eget språk det förfasades och det åktes i luven det tillochmed gräts en tår när det inte blev som man ville eller så utbrast någon synnerligen teatraliskt;

- Jag kommer att gå i konkurs om jag inte får med mig.....

Klara njöt i fulla drag och mycket av det dramatiska ådra och sin väl omvittnade envishet fick hon här av gubbarna på fiskauktionen i San Sebastian.

När så auktionen var slut hjälpte Klara fiskgubben med det som skulle till affären sedan var det dags för ännu en dag i skolan. Hon luktade naturligtvis fisk då hon dök upp på skolgården och fick omedelbart andra ungar på sig och det blev ett förfärligt tjafs så att till slut var en lärare tvungen att gå emellan då Klara höll på att strypa en särskilt förarglig jänta som hade tagit sig rätten att utnämna sig själv till överste driftkucku och därmed också hade de andra barnens tysta medgivande att mobba Klara.

Nu var Klara inte den som stillatigande tog emot utan ställde till ett rejält rabalder och med munnen skrek hon för fulla lungor och med sin hårda nypor nitade hon den som gav sig på henne och eftersom hon bar för sin ålder ganska tungt när hon hjälpte fiskhandlaren så brottade hon lätt ned sina motståndare med starka armar.

När läraren kom fram och skulle bringa ordning i kalabaliken kunde hon konstatera att det var säkert 2 som blödde näsblod någon hade skrubbsår på knä och driftkuckun själv låg i en hög och grät och mitt i alltihopa stod en mycket stridslysten och förbannad Klara, hon var sin fars dotter.

- Men vad har du gjort? utbrast lärarinnan

- Vadå, vad jag har gjort? gormade Klara, jag har försvarat mig de flög på mig när jag kom in på skolgården och de tyckte att jag skulle gå hem för jag luktade fisk.

Luktade fisk gjorde Klara men att gå hem för att tvätta sig hade hon inte en tanke på.

Lärarinnan ringde efter Klaras mor som var tvungen att infinna sig på skolan och efter ett långt samtal med lärare och rektor fick Klara lova att inte slå eller brotta ned sina klasskamrater och de fick lova att inte reta Klara, den överenskommelsen höll i ungefär 3 dagar sedan var det dags igen.

Klara började få ett rykte om sig och det var fler av pojkarna som hade fått upp ögonen för den tuffa, hårda och som de tyckte vildsinta tjejen.

Klara fortsatte sitt knog hos fiskhandlaren, en morgon när de lastat hans pickup med fisk och skaldjurslådorna och som vanligt skulle åka till affären ville bilen inte starta. Klara som den nyfikna och händiga hon är hoppade snabbt ur och öppnade motorhuven och när hon tittade ned i motorrummet för första gången i sitt liv fick hon en uppenbarelse detta var det vackraste hon sett.

- Va, utropade fiskhandlaren, vackert?!? nu tror jag att unga fröken har fått fiskar på loftet!

Klara struntade i vad han sade och började systematiskt att leta efter felet och det tog sin tid då inte var kunnig och fortfarande kort i rocken. Men hon letade upp vad som var fel vilket var en kabel som hopat loss hon tryckte dit den och bilen startade.

Nu var det så att handlaren såg ingen uppenbarelse ivaresig sin bil och alldeles särskilt inte under motorhuven vilket medförde att motorutrymmet var något otroligt smutsigt och då Klara hade kasat omkring där var hon också otroligt smutsig, hon tyckte att det doftade så gott i motorrummet.

- Va?!? utbrast handlaren igen, nu får hon allt stilla sig, fisk kan jag tänka mig men skitig motor, olja, lager av damm och annan smuts, nä nu går det för långt, tyckte han, samtidigt som han var glad att hon fått igång motorn åt honom annars hade det varit svårt att få fisken till affären vilket hade blivit mycket kostsamt.

Smutsig ifrån hårfäste till fotknölar och luktande av fisk gjorde Klara entré på skolgården. Driftkuckun och flera av de andra flickorna formligen flög på henne,nu skulle hon få så det räckte.

Vad de inte hade räknat med var att en del av pojkarna hade fattat tycke för Klara och hade absolut inte för avsikt att stå och se på när hon åkte på stryk av de andra tjejerna. Det slutade med blödande näsor och skrubbade knän, precis som vanligt kan man säga.

Nu var det inte så att killarna gav sig på tjejerna utan mer höll dem avskilda ifrån Klara så att hon kunde på sitt sätt tala om för dem en och en vad hon tyckte om deras feghet.

Efterföljande förklaring i skolan gav vid handen att Klara nog måste byta och söka sig till en annan läroanstalt. Detta tyckte Klaras föräldrar var mycket orättvist och klagade högljutt hos skoladministrationen över på vilket sätt deras dotter blivit behandlad. De fick inget gehör och Klara var tvungen att sluta i den skola som hon visserligen inte trivdes i men som hade fostrat henne till en hård diamant, hon fick smeknamnet diamante av sina killkompisar då de tyckte att hon inte bara var cool utan också rolig att vara med. Hon upptäckte att hon trivdes mycket bättre med killkompisar än med tjejer. Detta hade en avgörande betydelse för hennes fortsatta utveckling och den kurs hon skulle anlägga i livet.

Motorrummet blev hennes klassrum för en tid framåt då hon inte över en natt kunde byta skola, man kan bli utslängd omedelbart men inte inskriven omedelbart i en annan skola, och hon fick vänta på att den alltid lika närvarande byråkratin skulle mala sin kvarnar med stämplar.

Klara klagade inte, hon hade fiskhandlarens bil som skola och hon såg till att hans motor blev noga genomgången, vid ett tillfälle hittade han Klara med en nedmonterad motor på gården varvid han klagade högt och svor en hel del också. Klara förklarade för honom att allt var under kontroll, om han sålde sin fisk och skaldjur så skulle hon nog få snits på motor för att inte tala om hur rent motorrummet skulle bli. Han skakade på sitt huvud och gick in i affären ett flertal timmar passerade och med jämna mellanrum tittade han ut och till sin stora förvåning minskade antalet delar på gården och det verkade som om hon skulle få ihop motor och allt.

Klara njöt av att plocka med motordelar och att få olja och smuts på sina händer var inget hon ens tänkte på hon var helt i sin värld.

När så motorn var på plats igen provade hon att starta den, den var stendöd.

Hon blev förskräckt och visste inte vad hon skulle göra då hon inte hade erfarenhet av att plocka isär och sätta ihop en motor. Hon försökte ett antal gånger efter lite fipplande i motorrummet, men det var resultatlöst. Hon tänkte vad hon skulle göra det gick inte an att gå in till handlaren och tala om att hon plockat ned hans motor som visserligen nu var i rengjort skick men inte fungerade. Hon funderade så det knakade och så kom hon på att hennes far brukade lämna in sin bil hos Zandornin som hade sin verkstad och garage på Pescadore de Terranova hon gav sig iväg efter att ropat till handlaren att hon skulle hämta något som hon behövde till motorn.

På snabba ben gav hon sig iväg och kom flämtande fram till Zandornins garage och med en svada á la lavaström försökte hon förklara vad som hade hänt och att hon behövde hjälp.

- Lugn i stormen, avbröt mekanikern henne, ta det lugnt hämta andan så tar vi det från början.

Han lyssnade på henne och sprack upp i ett leende, han visste vad som var felet och att det var lätt åtgärdat. De åkte tillbaks till fiskhandlaren som nu stod och svor på gården då han inte fick igång sin bil.

Vad i helvete har du gjort, gormade han.

Lugn nu, Zandornin avbröt den svavelosande fiskhandlaren gick fram till bilen öppnade motorhuven och lutade sig in och fixade något lite,

- Prova nu, sade han

Fiskhandlarens vred om nyckeln och bilen spann igång som en katt,

- Ahh, sade han det skall vara en man till att få ordning på saker

Vänta lite, Zandornin blev mörk i ögonen, hon har gjort ett kalasjobb med din motor för att vara novis hon har en absolut fallenhet för det här med motorer så i istället för att du hackar på henne, tacka, den här motorn kommer att gå många mil till.

Fiskhandlaren blev röd i ansiktet och harklade sig och bad Klara om ursäkt och sade att det var inte meningen att bli så arg men han var i verkligt behov av sin bil för att transportera sina varor till affären.

- Det var därför jag gjorde i ordning den åt dig svarade Klara och gav handlaren ett sturskt ögonkast.

Sedan vände hon sig mot Zandornin och frågade vad hon hade missat, 

- Du hade i all hast glömt att trycka dit en tändkabel ordentligt och sådant slarv går inte för sig min unga fröken svarade den rutinerade mekanikern.

Klara kände sig förlägen men alla barn i början handlaren sken som en sol nu när hans bil fungerade igen.

Zandornin funderade en hel del på väg tillbaks till sin verkstad.

Den kvällen fick Klaras föräldrar ett besök av en mekaniker som var mäkta imponerad av det han sett tidigare på dagen, han förklarade för föräldrarna vad han ansåg borde göras och att föräldrarna skulle ha ett samtal med sin dotter.

Morgonen därpå var det en mycket lycklig Klara som pinnade på snabbt för att komma till Zandornins verkstad där hon, istället för att tröska till ingen nytta i den vanliga skolan, nu skulle få gå en praktisk utbildning i att bli mekaniker hos en av Donostias säkraste mekaniker.

                                    *********************

Polischef Rodrigues hade med nöd och näppe klarat av att styra upp den kalabalik som följde i släptåg av MotoGPcirkusen det skall sägas att det var inte enbart hans fel utan det som komplicerade det hela var att antal större och mindre bränder som bröt ut i området. Han och brandchefen hade det riktigt hett om öronen ett tag och regionpolismästaren låg på och ville ha rapporter hur allt förhöll sig och hur det skulle förhålla sig och om det inte förhöll sig hur skulle då Rodrigues förhålla sig och hur skulle då Málaga i så fall förhålla sig till det sätt som Fuengirola förhöll sig, detta skulle avrapporteras skriftligen och gärna med ett personligt besök där Rodrigues fick lämna en redogörelse.

Han frustade i sin valrossmustasch och gick av och an på stationen så frenetiskt att de övriga polismännen fick vika undan. Denna förbannade byråkrati och vansinniga rapportering varför kan man inte helt enkelt få uträtta det man är anställd för, att vara polis. Han svor och vankade på till slut var den någon som dristade sig att förslå att polischefen skulle åka upp till stallet och rida ut i bergen en timme eller så för att lunga ned sig.

Polischef Rodrigues var en mycket skicklig ryttare och hade en gång i tiden varit med i det spanska hästpololandslaget han tyckte fortfarande mycket om att rida och när den stora Ferian gick av stapeln i Fuengirola satt han alltid till häst i sin paraduniform, ett uppskattat inslag. Han gav sig iväg ut till polisbilen för att ta rådet ad notam och få en liten andningspaus i ett arbetspass som hittills varat i 38 timmar.

Just som han skulle öppna bildörren ven något förbi honom på nära håll. Han tittade upp och fick se en äldre kvinna på en motordriven sparkcykel som mycket snabbt flyktade sin väg neråt gatan, han undrade vad det var han såg,

- Vad fan är detta??

Och begav sig iväg efter kvinnan som färdades med betydande hastighet han gav en kort signal med sirenen för att påkalla uppmärksamhet från den närmast skenande sparkcykeln, ingen reaktion han gav en kort signal igen men med samma resultat.

Klara som gillade att känna fartvinden hade ingen som helst tanke på att stanna,

- Varför skall jag? tänkte hon

Nu började polischefen härskna till och påkallade uppmärksamhet via komradion till en närbelägen polispatrull som han behövde assistans av. När patrullen såg Klara komma svepande på Av Jesús Santos Rein på sin sparkcykel trodde det först inte sina ögon och efter mycket tricksande fick de hejd på detta det hittills mest färgstarka ekipage de sett. Klara som var van att strida för sin rätt var uppe med sin muntliga gard och började käfta med poliserna. De stod och tittade förundrade på henne när polischefen kom fram och frustade i sin mustasch. 

Klara tittade med stora ögon på honom, det var den stiligaste mustasch hon någonsin skådat hon var som förtrollad och hade nästan en dejá vu med när hon slog upp motorhuven hos fiskhandlaren.

- Det var en väloljad maskin du har där! utbrast hon förtjust och pekade på mustaschen.

- Va??, polischefen kunde inte förstå hur hon kunde veta att han kanske inte oljade in sin mustasch men väl bakade in den i gelé.

- Vilken maskin! hur många kubik är den på? fortsatte Klara att klucka.

- ??, polischefen stod fullständigt tyst och hans klotrunda ögon rörde sig icke en millimeter i huvudet.

- Alltså, började han brummande du kör väldig fort på din, hmm ehh, sparkcykel.

- Åhh den, ja jag har inte ork, tid eller lust att ta mig fram med kommunalt färdmedel och absolut inte gå, jag hatar att gå.

- Jaha, började polischefen som nu anade att han hade en mycket speciell person framför sig.

- Ja, du förstår sade Klara att jag tänkte att en liten sparkcykel tar man sig fram kvickt och lätt med inga problem med köer och annat tjafs, men så var det det här med att sparka sig fram, som sagt inget för mig så jag byggde mig en liten "hängpung" som jag provade och jag får nog säga att den fungerar väldigt bra, eller hur?

- Polischefens ögon stod om möjligt än mer stilla i huvudet, han vände sig till sin förstärkning som var på plats och sade åt dem att de kunde återgå, han tog hand om detta.

De övriga poliserna, när de väl kommit in i sin piké,  brast ut i gapskratt de hade aldrig aldrig sett sin chef så absolut nollställd som nu.

- Alltså du, började polischefen....

- Äsch, jag har ett förslag, vi åker upp till min kvarterskrog som ligger på Calle Jabéga och tar oss ett glas av den nyskördade druvan Garnacha Tintorera, du kommer att älska den.

- Min goda fru, nu hade polischef Rodrigues hämtat sig något lite, för det första är jag i tjänst för det andra tänker jag inte åka och dricka vin med er och för det tredje har jag ett stort motorspektakel att ta hand om och styra upp för att inte tala om bränderna som rasar dessutom måste jag dela ut en bot till er då ni framför ett icke registrerat icke besiktigat motorfordon för fort på allmän väg.

- Klara tittade på honom och tänkte, den här killen vill jag ha i min pool.

- Med tanke på allt du nu nämnde så tror jag det vore bra om vi sätter oss ned någonstans och gör upp alla papper för det blir väl en faslig massa, fortsatte Klara.

- Vi skall inte alls sätta oss ned någonstans utan detta görs upp här och nu, replikerade polischefen myndigt.

Det polischefen inte visste var att Klaras envishet,som var berömd, nu började slå till. Hon hade byggt in en liten start-trampa till sin motor och hon trampade nu igång den hon tänkte då inte stå här mitt i gatan och gagga med en polischef som hon ville supa under bordet och förföra i sin pool, ville han stå här och tjata fick han göra det ensam.

Med en svepande rörelse satte hon av i full fart mot sin krog med en polischef efter sig nu ordentligt uppretad som med blåljus sirener jagande den bortflyende kvinnan på sin motordrivna sparkcykel. Man kan säga att Klara fick poliseskort till sin kvarterskrog, något hon njöt av, väl framme sjönk hon ned i en fåtölj och med en blick beställde fram två glas och en flaska av det fantastiska vinet.

Ernesto Rodrigues tycket inte om att inte klara av de situationer han hamnade i men den här gången hade han hamnat på riktigt djupt vatten. Han hoppade ur bilen som fortfarande hade blåljus och sirener på sprang fram till Klara och förklarade att hon nu absolut var under arrest och att han, om han behövde, skulle sätta handfängsel på henne.

Du har inte berättat vad du heter svarade Klara behagfullt, jag heter Klara

- Det har ingen betydelse vad jag heter du skall med till polisstationen, nu, röt han.

Nää, inte så, du har glömt stänga av bilen det ekar så mellan husen stäng av den så skall vi reda ut detta.

- Jo , han kunde hålla med om att sirenen skulle stängas men inte bilen iövrigt.

Han gick tillbaka till Klara för att plocka med henne till stationen som emellertid härsknat till ordentligt och gick med bestämda steg till bilen öppnade motorhuven och tog ut en detalj som gjorde att den slocknade fullständigt.

- Vad gör du?!? utbrast han förtvivlat,  sätt igång bilen omedelbart!

Hon gick tillbaks till sitt bord och höll fram ett glas under näsan på polischefen,

- Skall vi smaka nu, frågade hon med sin lenaste röst, förresten du har fortfarande inte berättat vad du heter.

- Ernesto, mumlade han

- Ernesto! kvittrade Klara, nu smakar vi på detta fantastiska vin, skål.

Efter ett par timmar ringde det i polischefens mobiltelefon och han fick reda på den allvarliga olyckan som inträffat på MotoGP-tävlingen han måste bege sig dit illa kvickt.

- Jag kommer tillbaka och då skall jag se till att du lagförs.

- Absolut Ernesto, svarade Klara men du glömmer att du får inte igång din bil om inte jag fixar den. Klara satte dit elkabeln igen, den som hon hade missat i fiskhandlarens motor men som hon sedan dess själv aldrig glömt.

Polischefen vände sig om till Klara och meddelade att han skulle komma samma kväll hade hon ett telefonnummer så kunde han ringa för de måste sortera ut det som hänt det gick inte an på annat sätt.

- Mitt telefonnummer kuttrade Klara, så romantiskt, men nej det får du inte käre Ernesto du får dessa istället, hon slängde över en nyckelknippa till honom,

- Jag väntar i poolen med en flaska vin.


forts följer.....

Frisören.....del 4

 Sofia modern i huset Luna kom ifrån byn Monte la Sierra en mycket anspråkslös liten by också den uppe i bergen.

Hon var enda dottern till José och Lovisa Ojeda och hon var mycket välkommen eftersom de var ganska till åren då Sofia föddes. Hon blev deras enda barn och därför mycket omhuldad, något som Sofia tog med sig in i sin egen familj.

Monte la Sierra är en liten by känd för sin mat sitt vin och inte minst sin fantastiska marknad.

Denna marknad är en angelägenhet för hela Spanien folk vallfärdar dit för att få uppleva denna explosion i färg, form, mat och dryck. I en så liten by kan uppåt 25 000 besökare vara ansträngande men samtidigt var det byns chans till överlevnad då det under dessa 3 dagar såldes mer av det hemgjorda och hemlagade än under resten av året, därför rustade byn mangrant inför detta årliga spektakel.

Själva marknaden erbjöd det bästa som byn kunde erbjuda och det som är utmärkande för byn är dess väverier. Då fåren får gå ute året om producerar de en ull som är nästintill vattentät och som endast färgas med växter blir de tröjor, mössor, vantar och ponchos varmare och mer vattenavvisande än en regnkappa.

Det var just sådana som Sofias mor Lovisa gjorde och hon var extremt duktig i att kombinera färger och former så pass att de chica boutiquerna i Málaga hade fått upp ögonen för hennes hemslöjd.

Sofia ärvde nog inte så mycket av detta från sin mor men desto mer av sin far som var en suverän snickare och allmänt bra på att reparera saker.

José var självlärd när det gäller snickeri och det var han som hade byggt det hus de bodde i han hade också gjort alla möbler i huset vilket tillsammans med Lovisas textilier blev ett mycket varmt och ombonat hem så ombonat och trivsamt att flera inredningstidningar hade varit på besök.

Lovisa var alltid lika förundrad när de fick besök och kunde inte riktigt förstå hur de hittat fram till just deras hus.

I den här miljön växte Sofia upp och hon hade en känsla att vara privilegierad många av hennes kamrater hade mer eller mindre stampat jordgolv då denna del är mycket fattig. I dessa trakter fostras människor som är tvungna att ta hand om sig själva och sin vardag det finns ingen annan som gör det. Sofia fick redan från början lära sig att vårda och värdesätta, något som hon skulle ta med sig hela livet och något som skulle skänka en trygghet i familjen Lunas hem.

Vid en av dessa marknader, där Ojedas som vanligt deltog, hade en yngling från byn Fahala tagit sig den långa vägen till den marknad han hade hört så mycket om.

Han, Andres, ville med egna ögon se vad det var som var så märkvärdigt och fantastiskt. Han hade varit på en hel mängd olika marknader i bergen men inte till den här.

När han kom fram möttes han av ett stort antal stånd med allsköns varor alltifrån rotfrukter, skor, vin, snickerier, textilier, där var stånd med kryddor, kött, och stånd där det serverades mat, bröd ja, han insåg att denna marknad var alldeles speciell.

Han stannade för att ta en kopp kaffe med ett glas sött vin och en brödbit.

Sedan vandrade han sakta mellan marknadsstånden för att noga se om det var något att köpa med sig hem. Som han strosade kom han att stanna till vid Ojedas stånd, naturligtvis ihop snickrat av José och med Lovisas textilier draperade över ställningen blev han tvungen att stanna upp och titta inte bara på det vävda utan också på de trägubbar som José snidar på lediga stunder.

Han blev mycket fascinerad av dess gubbar och hade bestämt sig för en som han ville köpa och tänkte pruta lite, det hör till och är ett trevligt sätt att lära känna nya människor och få prata bort en stund.

När han valt sin trägubbe och räcker fram den för att börja köpslå tittar han in i de mest underbara ögon han någonsin sett, han kan helt enkelt inte slita sin blick ifrån dessa brunnar.

José och Lovisa som står och ser på noterar att ynglingen har fastnat i Sofias ögon, hon blir förlägen och på unga kvinnors vis börjar hon retas med honom och förebrå honom att han inte har mål i munnen, vad vill han egentligen? 

- Skall han köpa något eller bara stå där och glo kanske?

Medan Sofia "näbbade" som en goja kom José fram och frågade om ynglingen möjligen var intresserad av trägubben?

- Jo, det var han ju men ändå mer intresserad av Sofia fast det sade han inte högt utan tänkte.

Sofias föräldrar hade naturligtvis uppmärksammat ynglingens intresse för dottern och de utbytte blick med varandra som sade att vi får se vad detta tar vägen.

Efter en del diskuterande blev så trägubben i Andres ägo, den står förresten på lilla hyllan vid vitrinskåpet i stora rummet ja vitrinskåpet har José gjort till sin dotter i bröllopsgåva, och han var nöjd.

Sofia själv hade tyckt att, jo vars det var nog en stilig karl vi får väl se, hon tittade på honom i smyg och följde honom med blicken när han gick vidare in bland stånden.

Nu snurrade tankarna i Andrés huvud han bor långt bort härifrån och han var nu tvungen att se till att han skaffade sig ett härbärge så han kunde vara alla 3 dagar på denna marknad där han träffat sin blivande hustru.

I dessa byar är det mycket vanligt att man gifter sig med varandra därför var det lite märkvärdigt att det kom en man utifrån och, som man vänskapligt sade, ”snöt en jänta ifrån byn”.

Andrés gick vidare och tittade på vad mer marknaden hade att erbjuda han bestämde sig efter ett tag att gå tillbaks och väl framme frågade han efter Sofia men fick beskedet att hon hade givit sig av.

- Åh, svarade han, jag hade tänkt att få bjuda henne på en bit att äta och ett glas vin.

Lovisa sade att han kunde få bjuda henne och gubben sin på ett glas vin, om han går till Manuel, tre stånd neråt och hälsar från oss så får han med sig ett gott vin.

Andres gjorde som Lovisa sagt och väl framme hos Manuel påkallade han uppmärksamheten hos den som stod med ryggen emot honom och när hon vände sig om tittade Andrés in i brunnarna igen, han blev knäsvag.

Jaha, vad får det lov att vara? frågade Sofia med en okynnig blick.

- Nja, alltså jag skulle, började Andrés och för förstagången i sitt liv kände han att han blev röd om öron och kinder.

- Ja, vad skulle du svarade Sofia och satte händerna i sidan.

- Jag skulle hämta lite vin till dina föräldrar, ja egentligen tänkte jag fråga om du ville gå med mig och äta en bit och ta ett glas vin dina föräldrar sade att du givit dig av så de föreslog att jag skulle gå hit och hämta lite vin.

- Jag brukar hjälpa Manuel eftersom han är ensam och har en hel del att göra nu när det är marknad.

Jag förstår, svarade Andrés, ja men då får jag ta med mig en karaff till dina föräldrar så kanske vi kan träffas lite senare.

- Såå, Sofia fortsatte att retas med honom, sedan brast hon ut i skratt, kom nu så går vi och hämtar lite mat och sedan tar vi med en karaff vin härifrån jag säger till Manuel att han får klara sig en stund utan mig.

Så blev det att Andrés och Sofia gick tillsammans genom den marknad som kom att bli den plats där de inte bara blev ett par utan där de blev vänner för livet. De som kände Sofia, vilket var merparten av byn ,iakttog hummande och brummande men det var inget som vårt par märkte.

Så träffades Alfonsos föräldrar varandra.

Nedanför dessa bergsbyar finns det en stad som heter Fuengirola, den gyllene staden, den har en storlek på  c:a 78 000 invånare och som den spanska stad den är sjuder av liv. Den ligger alldeles vid randen av Medelhavet vilket gör att den är ett eftertraktat turistmål och under säsongen är här ett otroligt väsen och myller av människor. 

Denna del av Spanien har varit arabiskt i flera hundra år och det har satt sin prägel för att vara en relativt liten stad har den ett synnerligen sjudande gatuliv och sjudande liv överhuvudtaget där finns ett överflöd av restauranger, kaféer, boutiquer, livsmedelsaffärer och inte minst ett stort utbud av grönsakshandlare en liten fin saluhall i Boliches med en grönsakstant, kött-/fiskfarbror som alltid är lika vänliga och som har förstklassiga produkter. 

Här finns större postkontor som alltid är lika välbesökta här finns, om du går in på de små gatorna, massor av hantverkare, specialaffärer för inredning och ytterdörrar, fisk och kötthandlare här finns glasmästarna, elektronikaffärer och även skomakare och så finns det det som kallas ”kinesen”.

Kinesen är en affär där du kan hitta det mesta till en billig peng och de är många som slagit upp portarna här.

När du flanerar i denna stad känner du ett välbehag, ett lugn även om det för att vara en liten stad har högt tempo men det är inget stressigt tempo utan typiskt spanskt tempo som du inte behöver bry dig om om du inte vill.

Polisen patrullerar i sakta mak och är oftast synliga tillochmed på kvällen ser du om det är en polisbil då det har sitt blåljus på med fast sken vilket ger en trygghet för alla.

Det var till denna stad och sjukhuset Costa del Sol i Marbella som Alfonso kom när han hade haft sin svåra olycka på tävlingsbanan i Alhaurín el Grande.

Alfonso bestämde sig ganska snart för att att lämna byn och söka lyckan på banan och med startkapitalet som han fått av sin pappas mostrar kunde han ge sig i kast med det han trodde skulle bli sin framtid.

Ja, framtid blev det men inte som han hade tänkt sig den.

Eftersom han var duktig på att meka så började han med att söka arbete som mekaniker och ganska snart hade han fått kontakt med ett japansk stall som var i behov av ett par flinka händer. Det var när han arbetade som mekaniker som han kom i kontakt med Klara hon var stallets chefmekaniker och det var hon som anställde Alfonso.

Alfonso fick ganska snart en ställning ibland de övriga då han var snabb, noggrann och kunde föra samtal med förarna så att de fick motorcyklarna som de ville han förstod vad de menade och vad de önskade, han var nu igång och hade börja skapa sig ett rykte, ett mycket gott sådant.

Klara själv skulle snart gå vidare till ett ännu större äventyr och Alfonso tog över hennes plats som chefmekaniker.

Efter en tid stod det klart för stallchefen att Alfonsos ambition inte var att bli kvar på golvet utan det var banan som hägrade.

Vid ett tillfälle fick han så prova på att köra en av de maskiner han så väl kände som bult och skruv att sitta på en maskin som väger 130kg utan förare och som har 300 hästkrafter är dock något helt annat.

När Alfonso kände vibrationerna när motorn gick igång fylldes han av ett glädjerus.

Han svängde ut från stallet och provade med försiktigt gas på av-/påfartsrakan som passerar stallen. Väl ute på banan var det som om alla ord med att ta det försiktigt blåste bort. Visserligen hade han testat sina egna mc hemma och tyckte nog att han hade hyfsad koll men det här var något annat.

Innan han visste ordet av hade han växlat upp sig till minst 180 km eftersom han var en oerfaren förare så fick stallet igång gult ljus som han visserligen såg men berusad av friheten och fartvinden så struntade han i varningen och fortsatte sin vådliga färd. Han blev fartblind och tyckte att han behärskade sin mc och banan han gjorde det som nybörjare och okunniga gör han tappade respekten. Den som färdats i hög hastighet vet att om hastigheten blandad med respektlöshet ger en kombination kan vara förödande för att inte säga förstörande.

Den här gången gick det bra med stallchefen var inte glad dock lättad att han toppmekaniker klarade sig helskinnad förarna tyckte nog att det fanns något hos Alfonso som var värt att undersöka vidare och berättade så för stallchefen som såg fundersam ut.

Stallet turnerade världen över och hade framgångar såväl som motgångar och vissa veckor blev det långa dagar och nätter för Alfonso.

Efter 2 år vid stallet blev det en förarplats ledig hos ett konkurrentstall och då bestämde sig Alfonso för att tala med dem.

Det gick så att han provkörde och han hade lärt sig av sina tidigare provkörningar, det följde ett antal efter den första, och körde till sig ett kontrakt något som en mycket stolt son rapporterade hem till familjen.

Nyheten togs inte emot odelat positivt men mostrarna som lovat att de skulle komma och titta på sin skyddsling och förberedde sig på att åka till Alhuarín el Grande där Alfonso skulle köra ett GP-lopp.

Spanien har en lång och framgångsrik historia när det gäller GP för motorcykel och har haft ett antal världsmästare och är egentligen alltid med i resonemanget när det spekuleras om vem som skall ta hem slutsegern. Att Alfonso ville bli en del av detta var alltså ingenting märkvärdigt i sig det var sättet han blev förare som skilde sig ifrån de övriga förarna. Han gick vägen från mekaniker till förare det brukar vara vanligt att det är tvärtom eller att förare blir stallchef är inte heller ovanligt.

                                 *******************************

 Som vanligt när en motorcirkus kom till staden var det ett fasligt hallå denna gång var inte undantagen bortsett ifrån det faktum att Alhaurín är en liten stad med en stor motorbana det gör att folk vallfärdar från när och fjärran för att de när tävlingarna hålls.

Normalt stannar en cirkus av detta format i 3-4 dagar, det skall testas däck banan skall inspekteras, provköras och sedan skall förarna kvala in till själva huvudtävlingen.

För Alfonso som inte varit i sina hemtrakter på länge var detta välkommet och särskilt välkommet var att hans pappas mostrar skulle komma och titta.

Det han inte visste var att även resten av familjen skulle komma och titta på honom under själva tävlingen. Det kunde få bli en överraskning tyckte alla så därför blev det så att Antonia och Giralda bokade hotellrum för sig under hela tiden och rum för de övriga till tävlingen. De vill naturligtvis alla gå ut med sin systersonson, son och bror för att festa lite och göra som man på spanskt vis gör träffas på restaurant och äter en brakmiddag. 

Mostrarna fick i uppdrag att ordna allt och de var fenomenala på att både tugga och dricka sig igenom det utbud av lokala förmågor i restaurantbranschen som fanns varhelst de kom och Alhaurín bjöd dem inget motstånd de hade avverkat den lilla byn på en kväll.

Fenomenalt vad dessa två kan sätta i sig mycket sade en förundrad Andres när han pratat med dem och fått information om hur det skulle se ut och vad som skulle hända.

Mostrarna som snabbt blev ett begrepp i byn var alla krögares älsklingar de hade en stor plånbok när det gällde att gå på krogen det var så att de konsumerade mer på en kväll än vad en normalstor familj gjorde på söndagslunchen, då skall ni veta att en normalstor familj på söndagslunch i Spanien innebär i stort hela den närvarande släkten.

Detta är något underbart som sker på söndag att man går ut och äter lunch, då skall ni veta att lunchen i Spanien startar mellan 14-15 och det är för att mor i huset som alltid annars strävar i hemmets kök skall få en andningspaus, trevlig tradition.

Nu hade mostrarna siktat in sig på en speciell krog som de tyckte kunde passa när familjen kom på besök för att se när Alfonso tävlade.

Krögaren Paco var överförtjust i att ha fått dessa goda gäster till sitt hus och när de berättade för honom vad som skulle komma så visste han inte till sig av glädje.

Han lovade att förbereda allt tills dess att hela sällskapet skulle komma och att han specialitet skulle stå på bordet. Det är så att Paco var mästare i att tillaga den Andalusiska köttgrytan vilken hade inte mindre än 55 ingredienser och tog 5 dagar att laga till. När mostrarna fick smaka den, de frågade om huset hade någon speialitet, så var det ingen tvekan och tillsammans med det härodlade röda vinet ifrån bodegan El Puerto de Alhaurín som hade sin specialitet att göra rött mustigt vin av plommon detta var något de var absolut ensamma om. 

De hade en enorm plommongård med mycket gamla väl kultiverade träd som hade den fördelen att de var resistenta emot vinlusen som hade härjat svårt i området för ett 30-tal år sedan.

Dock var getingarna ett bekymmer de var mycket intresserade av de söta saftiga plommonen. Nu hade Duardo som tillsammans med sin hustru Quinta hittat ett botemedel emot alltför närgångna getingar, myror.

Av en slump när de var på en av sina många turer i bergen hade de i små vindpinade träd sett en armé av myror som vandrade längs trädets stam och grenar det de förundrades över var med vilket frenesi de försvarade trädet emot varje form av inkräktare. 

Duardo gjorde en liten test och retade myrorna med en gren och höll på en stund och till slut blev de så aggressiva att han var tvungen att släppa grenen då de gick till anfall mot hans hand.

De diskuterade hur de skulle få hem en koloni av dessa myror att testa i deras plommongård och till slut efter en hel del letande och en hel del stingande bett ifrån sina nya vakter fick de tag i drottningen nere i en håla i trädet och väl de försiktigt placerat henne i den plastkorg de hade med sig och placerat den under trädet tog det inte lång tid innan kolonin hade accepterat det nya hemmet. När den var samlad lade de på locket och begav sig hemåt för att testa och se om detta kunde vara lösningen på getingproblemet.

Det visade sig vara ett lyckokast och inte bara getingarna hölls i schack utan också diverse andra typer som gillade plommon. Myrorna bildade fler och fler kolonier så att till stut var i stort sett hela gården i säkert förvar.

Problemet som Duardo och Quinta nog inte hade förutsett var att myrorna tillät ingen att komma nära deras träd vilket även innebär de som skulle plocka årets skörd. De hade som vanligt hyrt i dagavlönande att hjälpa dem med att plocka plommonen och det skall sägas att det blev ett sådant förfärligt svärande och diskuterande att de till slut var tvungna att stoppa allt och tänka till hur de skulle lösa problemet.

Till slut efter mycket funderande kom de på att de kunde använda samma ofarliga med sömngivande pulver som biodlarna använder för att göra bina slöa de testade på ett träd och det visade sig fungera bra mindre aggressiva myror som snarare lullade omkring i träden än gick till attack var något som plockarna kunde acceptera.

Precis som med en vinskörd skall ”skräpet” rensas bort och Duardo hade haft en idé om att kan man göra grappa på druvrester borde det gå att göra grappa på plommonrester. Nu hade Duardo klart för sig att ”Grappa” betyder druvstjälk vilket han då måste översätt till ett bra spanskt namn han funderade medan han lärde sig och förfinade processen med att ta han om stora kärnor och diverse annat slagg.

Rätt som det var när han var långt inne i sitt processande kom namnet till honom han skulle döpa den nya drycken till:

”Cracia”.

Duardo var mycket nöjd med sitt namnval lite fritt översatt kan man säga att namnet appellerar till aristokratiskt. Han tyckte att hans skapelse han något upphöjt över sig.

Så kom det sig att Plommonbonden Duardo med sin hustru Quinta skapade och gav världen en alldeles ny dryck.

Mostrarna som var alldeles ointresserade av skapande brydde sig inte en sekund om historien hur vad hade kommit till, de var endast intresserade i konsumtionens historia och speciellt sin egen.

De hade naturligtvis hört talas om Cracia och var nu på väg till Duardos bodega för att smaka och bilda sig en uppfattning om detta var något att ha. Tilläggas kan att mostrarnas kinkighet som var vida berömd var dock inget man hade hört talas om på bodegan, än.

Alltmedan bodegan fick besök hade Paco startat med sin berömda gryta några av de ingredienser han hade var örter som växte vilda i bergen och de skulle vara färska fick inte vara torkade då de förlorade mycket av sin smak.

Paco gav sig iväg på sin skoter för att plocka det han behövde och på vägen tillbaka hämtade han ett ansenligt stycke kött hos den lokale slaktaren. Sedan började en omständlig process i köket som vi låter vara en väl bevarad hemlighet men det kan sägas att det tar 12 timmar att blanda ihop allt och när den 55 ingrediensen adderades till grytan vilket var en knivsudd med enormt stark chili så fick ingen vara i köket det krävdes extra koncentration för att inte över-/eller underdosera.

Om Paco missade det minsta vid denna detalj kunde hela grytan spolieras vilket hade varit en katastrof men som det superproffs han är gick allt perfekt. Nu skulle grytan svalna sakta stå och dra i 3 dagar och sedan sakta värmas upp. Att värma den här grytan till lagom temperatur att ätas tar 2 dagar och det är ett absolut krav att när den når rätt temperatur skall den bäras i på bordet till middagssällskapet.

Nu pratar vi absolut precision något som mostrarna gillade starkt.

Duardo, såg ett dammoln närma sig snabbt och undrade varför denna brådska, det var Antonia som körde och hon, sin vana trogen var bra på att hitta gaspedalen men mindre bra på att hitta kopplingen och därmed växla, vilket gjorde att hon körde i ungefär 130 km på 3:ans växel att det lät som när ett lågsniffande flygplan kom farandes.

Med en bred-sladd, hon älskade att göra bred-sladdar hon älskade uppmärksamhet, på gårdsplanen rörande upp ett ännu större dammoln klev så de två mostrarna ur bilen.

Giralda som vanlig klagande över körsättet men Antonia bara viftade undan och bad Giralda att reva gomseglet. 

Duardo stod och tittade förundrad på de två uppenbarelserna när de tog till orda;

- Är det här som det berömda Cracia tillverkas?

- Jo, så är det, svarade Duardo.

- Får vi komma in och titta och smaka på den ädla drycken?

- Det går nog för sig, men ni kan inte ställa bilen mitt på gården utan får som övriga parkera där borta han pekade på besöksparkeringen.

- Detta var ingenting som Antonia tog någon notis om utan fortsatte förbi en mycket förvånad Duardo.

- Men för guds skulle utbrast Giralda ge mig bilnycklarna så flyttar jag bilen då.

Antonia kastade nycklarna över axeln med en svepande gest, nu bar det sig inte bättre än att nycklarna for iväg och landade i ett plommonträd.

Om det var väsen på plockarna innan man lugnade myrorna var det ingenting emot det Giralda kunde prestera och hon for iväg våldsamt viftande och svärande.

Det blev tvungna att ställa henne i duschen för att hon skulle bli helt kvitt väktarna. Om hon svor när hon for i dyngstacken var det som en sommarbris jämfört det som bodegans anställda fick sig till livs en rejäl lektion i spanska, och för dem nya, svordomar.

Nu hade Duardo och Quinta träffat mostrarna.

De tittade förskräckt på varandra och undrade vad det var för varelser som hade kommit till deras vingård. Efter ett tag lugnande allt ner sig och mostrarna kom till ro med att börja prova den berömda drycken.

                                   **************************

Polischef Rodriques i Fuengirola var en myndig man med en enorm mustasch som han var mycket stolt över och som han vårdade ömt. Det var ett kammande, borstande och lite vax eller numer hade han frisyrgelé i sin mustasch då han var mycket noga med denna sin apparition. Han hade en mycket stark övertygelse att han var ämnad till att bli polischef.

Ernesto Rodrigues föddes i Fuengirola när det var en sömnig lite byhåla med inte stort mer är kostigar och någon enstaka grusväg. Han växte upp i ett mycket religiöst hem som hade en stark tro på rätt och fel samt att hans föräldrar var trogna Franco-anhängare och ansåg att det skall råda ordning och reda.

När Franco så dog och den tillträdande kung Juan-Carlos med ett penseldrag gjorde Spanien till en demokrati kände den unge Ernesto att han kunde börja andas.

Han hade sedan länge tänkt att bli polis och nu var tiden mogen att ta steget och söka in till polisakademien.

Som polischef i Fuengirola var han underställd regionpolismästaren i Málaga, Pedro Maria de Olachabal en inte obetydlig spelare i regionen. Polismästaren var högsta ansvarig för lag och ordning och han hade varit polis i många år och hade sett många bli kallade men få utvalda. 

Att vara polis enligt honom innebar ett absolut otadligt förhållande till allmänheten och till kollegorna vilket hade tagit sig uttryck i att han kallades för ”senor paragraf” det fanns absolut inget utrymme för eget manöverutrymme.

När det nu blev känt att GP-cirkusen skulle göra ett nedslag i Alhaurín el Grande gav han polischefen i Fuengirola i uppdrag att se till att ordningen upprätthölls.

Den ordern skulle sätta Rodrigues' kapacitet som polischef på prov.

En motorcirkus av världsklass drar till sig en stor mängd människor där det finns en del som tänker sig att ordna extra inkomster på det sätt som var möjligt vilket alltså innebär att det var allsköns typer som var på plats.

Arenan tar 35 000 människor vilket är 1,5 gånger mer folk än vad byn har i bofasta.

Det säger sig självt att det blir en enorm sak och eftersom byborna är smarta handelsmän så gnuggade de händerna det var första gången som ett evenemang av den här kalibern skulle gå av stapeln hos dem. Nu var det inte bara av godo utan det som blev besvärligt och det som ställde till det för polisen var alla bilar som kom ifrån när och fjärran. 

Polischef Rodrigues hade varit tvungen att begära förstärkning ifrån närliggande polisdistrikt vilket han också beviljats så nu var det en hel mängd polisbilar också på vägarna. Själv satt polischefen tryggt i en helikopter som svävade likt en trollslända över spektaklet. Han var nöjd att sitta där högt över alltihopa och kunna dela ut sina order via kommandocentralen till enheterna på backen.

Det hela löpte på förhållandevis bra med mindre krockar, bortforsling av bilar som blockerade men egentligen inget större bekymmer.

Polischefen själv hade nu en hel del bekymmer med sitt headset där den lilla mikrofonen hade obehagligheten att snärja in sig i polischefens geléartade mustasch.

Det blev till slut så att han fick en större handmikrofon att prata i.

Dagarna förflöt och till slut var det dags för själva tävlingen.

Alfonso hade lyckats hyfsat och hade nya däck som efter ett febrilt testande visat sig vara överlägsna i grepp och stod i tredje startled.

Något han kände sig komfortabel med eftersom han var snabb i starten och räknade kallt med att avancera och skaffa sig ett bra läge att ta täten.

Medan förberedelserna inför MotoGP gjordes förberedde mostrarna festen som skulle hållas till Alfonsos ära. Och nu var de hos Duardo där de skulle smaka sig genom vin och Cracia även Duardo och hans hustru kunde konstatera att dessa två äldre damer hade en otrolig förmåga att smaka av. Antonia som mer var lagd åt det praktiska hållet ville istället se fabriken och hur kärnorna maldes ned och användes till att göra den berömda drycken.

Giralda hade inga som helst planer på att överge den plats hon nu hade vilket var i provsmakningsrummet, där tänkte hon stanna.

Medan Quinta hade fullt sjå med att servera den långa mostern tog Duardo med sig den korta ut till fabriken och förklarade för henne hur det gick till dock utan att avslöja för mycket av hemligheterna han hade skapa för att få processen att fungera.

Han visade Antonia den stora krossen där kärnorna maldes,

- Den liknar en jättestor nötknäppare skojade Antonia.

- Jo, det kunde han hålla med om.

Det var en stor tank där kärnorna tömdes och sedan trycktes sidorna ihop med hjälp av tryckluftskompressor. Det som blev kvar fungerade utmärkt som gödsel och en del tog myrorna hand om till sina bon.

Efter rundturen kom Antonia tillbaka till sin syster och kunde då märka att hon var ganska påstruken och hade testat en stor mängd av det gården hade att erbjuda. Antonia blev förargad och bannade sin syster som ännu inte kommit till det de hade åkt för att undersöka.

- Jamen, försvarade sig Giralda jag måste ju se till alla produkters kvalité, eller hur?

- Icke alls, replikerade Antonia, du är väl ingen inköpare eller hur? bara ett törstigt fyrtorn.

- Nu tände Giralda till och började gorma som hon brukade,

- Snälla ni!

Quinta höjde rösten och då fick den en mycket myndig klang såpass att mostrarna tystnade vilket inte var vanligt.

- Snälla ni om ni inte kan sluta upp att kivas får vi ber er att komma tillbaks en och en.

- En och en! kontrade mostrarna med en mun

Nu följde ett kinkande och knotande och på mostrarnas vis förklarade de ungefär som de brukar göra sina bortförklaringar när de lurat skjortan av de andra pokerdamerna. 

- Visst kan vi vara lite högljudda och visst kan vi bli temperamentsfulla och ja, jo det kan gå lite över styr ibland men aldrig att vi har blivit utslängda!

Oh nej då, det brukar alltid lösa sig till det bästa och vi som har ett så gott ryckte så, och.....

Duardo tog sig för huvudet han höll på att få tokspel, så därför avbröt han de båda damerna och serverade dem ett smakprov av Cracia från en mycket lyckad årgång. Nu var det så att just denna årgång hade fått ett fint pris varför flaskorna hade gått åt och priset skjutit i höjden. Någon hade köpt ett stort antal för att lagra vilket inte var mostrarna då de mera sällan lagrade någonting, om inte annat så gick deras eventuella lager åt på de berömda pokerkvällarna.

Nu satt de i den berömda bodegans smakprovningsrum och var mycket osäkra på vad de hade fått in i sin mun. Ena sekunden var det en mycket oljig smak den andra en sötma och den tredje en kärv sträv smak, de tittade på varandra och kunde inte riktigt förstå hur denna dryck nått världsklass och hade ett ryckte om sig att vara finsmakarnas favorit. 

De testade en klunk till jaha, mnja, alltså, mhmm, mumlade de och var högst osäkra. Duardo uppmärksammade deras reaktion och förklarade de olika faser som den som dricker Cracia går igenom;

Först kommer det en välkryddad olja som lägger grunden i gommen därefter den segerrika sötmans smak och till sist läggs den kärva ärligheten till som ett slutackord i en symfoni av Brahms.

- Tänk att få uppleva allt detta, filosoferade Duardo.

Mostrarna tittade på varandra och var som en thailändsk långbåt i sina ansikten;

- Va! utbrast de

- Vaddå va, svarade Duardo

- Ja, vad menar du? frågade de honom.

- Förmodligen precis det jag sade, Duardo kikade på mostrarna.

- Slutackord i en symfoni av Brahms?!? sade Antonia mycket svävande.

- Just så, sade Duardo som var mycket nöjd med sin filosofiska utläggning.

- Tänk, tänkte han att jag äntligen fick tyst på dessa fenomenala pratkvarnar.

Av pur förvåning och häpnad köpte de flera lådor vin och en låda Cracia med sig vilket de inte alls tänkt göra utan endast smaka av vad de sedan skulle beställa hos Paco. Nu blev det så att de langade in sina lådor hos Paco och sade åt honom att detta skulle användas till middagen ett par dagar senare.

- Jag har allt vin som behövs förklarade Paco så ni behöver inte bidraga med detta.

- Har du Cracia också? frågade Giralda

- Javisst, svarade Paco

- Har du ett slutackord från en av Brahms symfonier också? frågade hon

Paco stod förstummad,

- Vad då? sade han

- Just precis, svarade Antonia nu använder vi de flaskor vi har kommit med, eller hur? Paco nickade.

  • Den dagen förändrande mostrarna för alltid.

    *********************

    Alfonsos familj hade samlats för att nu äntligen bevittna sonens, broderns medverkan i MotoGPcirkusen. De satt samlade på hedersläktaren där alla anhöriga fick sitta och nu skulle de förhoppningsvis vara med om en framgång och kanske en seger vilket inte var omöjligt då Alfonso hade blivit bättre och bättre för varje lopp som avverkats i säsongen.

Motorerna vrålade förarna var på högspänningsnivå adrenalinet pumpade i kropparna solen flödade, starten gick.

Motorcyklarna flög fram över startrakan och sin vana trogen var Alfonso snabbt iväg och kunde efter sin egen kalkyl ta tre placeringar och låg femma vid ingången till första kurvan, helt enligt plan, stallet var mycket engagerat och stämningen var på topp speciellt stallchefen var nöjd med att se sin adept göra precis det de hade kommit överens om. Nu hade Alfonso ett utmärkt slagläge, stämningen var också på topp på läktaren hos familjen som jublade och hejade.

Jag ligger perfekt i draget och skall slå på rakan eller den långa kurvan så får jag en upp till, tänkte Alfonso när de låg och tampades det hade nu gått 25 av 50 varv och det var mitt i loppet. Alfonso hade upptäckt att hans nya däck gav honom en liten fartökning i kurvorna beroende på däckens förmåga att greppa i asfalten.

Han gjorde en första framstöt i den långa kurvan men den andre täppte till, han lade sig precis bakom och gick ut precis i slutet av den lilla tvära kurvan innan den stora raksträckan han kände motorn vibrera och hörde vrålet när han gav full gas och kastade sig ut för att köra om han hade fullt ställ på allting och hastigheten när han växlade till 6:ans växel var nästan 300 km/tim.

Den andre föraren gjorde en manöver som innebar att Alfonso var tvungen att gira undan och hade det inte varit för de nya däcken hade det gått illa.

Alfonso låg och avvaktade ett par varv hans puls hade rusat vid den andre förarens illa genomförda manöver han skrek inne i sin hjälm hans stallchef skrek mekanikerna skrek för att inte tala om hans familj som var i upplösningstillstånd och kokade av ilska. 

På det 43:e varvet kom så Alfonso förbi och när han gjorde det kastade han en gest av ilska mot den andra föraren. Nu låg han på 4:e plats och hade sniffet uppe på en pallplats, stallet var på kokningspunkten en pallplats var inget de var bortskämda med en 4:e plats hade det blivit som bäst hittills i år.

Han tänjde sin gräns sin förmåga till det yttersta han plågade maskinen till det yttersta och på 47:e varvet såg det ut som om han skulle lyckas ta sig förbi den framförvarande i hårnålskurvan.

Smällen som kom när däcket exploderade var enorm den värme som upparbetats i gummit och inne i däcket hade bildata ett tryck som var fullständigt ohållbart. Det nya däcket hade en gummiblandning som gjorde att det blev extremt varmt därmed extremt mjukt så mjukt att det till slut inte fanns möjlighet att det skulle hålla.

I Alfonsos kropp kom en blixtsnabb reaktion som han hade lärt sig att lägga motorcykeln ned och själv glida på rygg där dräkten var som starkast och tjockast sydd att klara det.

Allt gick för fort och istället för att få ned motorcykeln gjorde den en vurpa och studsade högt upp i luften fortfarande med Alfonso som förtvivlat försökte få styr på ekipaget. När maskinen gjorde en tvist i luften orkade Alfonso inte hålla kvar utan seglade ut i tomma intet, det blev alldeles tyst.

Familjen som sett vad som hände skrek ut sin förtvivlan Sofia rusade nedför läktarens gång och ville ta sig ut till sin son, hon lotsades snabbt till stallet där en förtvivlad stallchef tog emot henne och informerade att ambulans och räddningspersonal redan var på väg ut till olycksplatsen.

Den övriga familjen stannade kvar på läktaren för att se vad som hände.

När motorcykeln gjorde sin tvist i luften fick Alfonso en smäll över ryggen när han landade var det så olyckligt att han kom ned på sin höft varvid ryggen fick ytterligare en kraftig fraktur.

Denna olycka var en av de svåraste på länge inom MotoGP och den kom att hamna på kvällsnyheterna i tidningarna.

Tävlingen avblåstes i 30 minuter för att sanering av banan skulle städas.

Sedan gick tävlingen igång igen som om ingenting hade hänt, så cynisk är en sport där endast pengar är styrande.

Ambulanstransporten med Alfonso skulle snabbt in till den väntande helikoptern då jourläkaren bedömde detta som mycket allvarligt.

Alfonso transporterades till sjukhuset Costa del Sol där akuten stod bereda att ta emot honom.

Familjen transporterades under stallets försorg till sjukhuset Sofia följde med sin son i helikoptern.

En bland de saker som är förnämligt i Spanien är sjukvården, de tar dig på allvar och de ser människan i dig de ger sig inte förrän de klarat ut och behandlat dig efter all sin förmåga det gjorde att Alfonso fick den bästa av vård som tänkas kan.

Nu var hans skada så allvarlig att han aldrig igen skulle tävla på en bana han skulle aldrig igen kunna sitta på en motorcykel hans framtid var i en rullstol.

Den skada han ådragit sig var att flera kotor i ryggraden krossats vilket gjorde att han blev förlamad från midjan och nedåt.

Efter en serie operationer stod det klart att hans rörelseförmåga inte gick att rädda. Under denna tid turades familjen om att vaka och vara där för sin skyddsling.

När så sjukhusvistelsen gick in på sitt 30:e dygn och det började pratas om en försiktig start av sjukgymnastiken fick Giralda ett av sina ljuvliga infall.

Hon begav sig till Paco i Alhaurín el Grande och samspråkade en god stund med honom, jodå visst hade han kartongerna kvar och visst kunde han tänka sig att göra en ny gryta och att trasportera ned den till sjukhuset jo det gick nog för sig.

Giralda åkte tillbaks till Costa del Sol och tog ett intensivt samtal med sjukhusledningen.

- Vaa!?! sade sjukhusdirektören, det har vi aldrig vare sig gjort eller tillåtit här på sjukhuset så det kan vi inte tänka oss.

Hur skulle det se ut om varje patient skulle ha en fest på rummet med en gaseldad spis att värma mat på kartonger med vin? kommer aldrig på fråga! avslutade sjukhusdirektören.

Nu är det så att sjukhusdirektörer är byråkrater och som byråkrat måste man behärska sig och alltid låta myndig och förtroendeingivande.

Det var något som Giralda som kreatör inte behövde ta hänsyn till utan kunde blåsa ur sig argumenten som en hårfön så att den stackars direktören som alldeles nyss hade haft en fin och välkammade sidbena nu stod där med en tydlig och bred mittbena istället, direktören började fingra på sitt hår och mumlade något.

- Men så trevligt kääre Pascual, då skall jag se till att ordna allt och självklart är du också välkommen om du vill och har tid. Jag  förstår att en man av din dignitet måste ha massvis att stå i, kuttrade Giralda, direktören harklade sig lite;

- Mnja, jag kan nog avsätta lite tid för detta ändamål, ja naturligtvis i syfte att hälsa på vår patient, ja.

- Självklart svarade Giralda, och fyrade av sitt vackraste leende.

Så fick Alfonso smaka den berömda grytan och det berömda vinet även om det inte var under de former han hade önskat. Det han var lycklig för är den underbara familj han har de var obetalbara i sitt månade om honom, de var hans närmaste vänner.

Sjukhusdirektören, som  var alldeles till sig över de läckerheter han bjöds på, bestämde att till nästa personalkonferens/fest, som det så vackert kallas, skulle hållas hos Paco krögare.

                                           ***************

Alfonsos tankar virvlade i huvudet där han satt hos mäster och avnjöt en stilla kvällsmåltid. Han blick sökte sig ut längs piren, stormen som varit hade tagit med sig en stor del av den och det fick honom att inse att vind och vatten i kombination var en mycket mäktig kraft.

Allt som han blickade ut emot slutet av piren kom något glidandes i vattnet.

Han skärpte blicken men såg inte tydligt han tog fram sin lilla kikare som han alltid hade med sig eftersom han var fast i sin stol ville han snabbt kunna se på långt håll

utan att behöva sätt fart på hjulen han tittade och undrade vad var det han såg.

När föremålet kom fram på andra sidan tittade han i sin kikare, månen som var på väg upp, kastade ett blekt sken på föremålet, det var en kappsäck han såg, en svart kappsäck.


forts följer.....

Frisören.....del 3

Antonias idé var att de skulle utöka deras lilla spelimperium och även locka in intet ont anande turister och spela av dem en del av reskassan men för Giralda var detta en för långsam resa, hon vill åt de verkligt stora pengarna.

Antonia argumenterade för att det inte alls var säkert att de skulle vinna något i Las Vegas men att de säkert som amen i kyrkan skulle lura av turister och de andra kärringarna i byn sina pengar.

Och så höll diskussionen på och böljade fram och åter som den alltid gjorde när det gällde dessa mycket tjurskalliga damer.

Till slut när diskussionens vågor gick som högst befann de sig vid dynghögen utanför djurstallet och Antonia fick nog av sin syster och som den brottare hon varit tog hon ett omvänt livtag på Giralda och slängde iväg henne rakt in i dyngan.

Reaktionen lät inte vänta på sig Giralda skrek i högan sky det var misshandel, kränkning och brutalitet och att Guardia Civil stod runt hörnet för att plocka upp Antonia men hon stod bara där med godan ro flinade glatt och sade;

- Nu skulle Leonardo se dig, undrar vad han skulle tycka om den här parfymen?

Det tog 5 månader innan de två systrarna talade med varandra igen och då var det under mycket formella former.

Inez satt där uppe på sin bergstopp och väntade att Ricardo skulle komma upp. Det var en dryg klättring så det tog sin tid men till slut var han uppe och de två tittade på varandra och Ricardo säger;

- Det var du som ville ha hjälp att spänna upp en lina va?

Inez skrattar gott och säger att;

- visst var det så. 

Nu är saken den att linan behöver komma över till den andra toppen därborta, Inez pekar och Ricardo börjar undra vad han givit sig in i.

Det är en ganska lång bit till den andra toppen först ner sedan upp och han skall släpa en stålvajer som väger många kilon.

Men som Ricardo är en rask yngling ger han sig nedför med vajern i släptåg nedför är en sak uppför en helt annan och det blir tungt och han får uppbjuda alla sina krafter för att klara av detta prov. Till slut är han nu uppe på toppen mitt emot Inez och fäster vajern enligt de direktiv han fått när allt är klart vajar den i vinden och Ricardo tycker det ser lagom kul ut.

Inez tar raskt ett kliv ut och med sin balansstav i händerna börjar hon vandringen över till andra sidan där Ricardo väntar.

Han ser på med skräckblandad förtjusning detta är absolut inget han skulle ge sig på hans rädsla för höjder är grundmurad och att ge sig ut i tomma intet är ingenting för honom det är alldeles tillräckligt med att klättra upp på bergstoppar.

Inez däremot njuter av att befinna sig högt över marken och med endast sitt balanssinne som medel för att bemästra vinden och passagen över på en tunn stålvajer.

Hon känner med fötterna på linan, jo den är bra spänd det känns bra så hon fortsätter sin vandring.

När hon nått till ungefär mitten kommer det en plötsligt kastby som gör att hon tappar balansen och därmed fotfästet för ett ögonblick hänger hon i luften.

Inez! vrålar Ricardo som nu står upp och med hjärtat i halsgropen förtvivlat åser när Inez kämpar för att få tag i linan.

Hon lyckas få runt ett ben kring linan och kan ta sig upp igen om än med stor möda.

Väl uppe på linan sitter hon och pustar ut vinkar glatt till Ricardo som har gråten i halsen, fortsätter sin balansgång över och väl framme hoppar ned till honom med ett glatt skratt;

- Det där gick ju som smort, eller hur?

Ricardo visste inte om han skall skratta eller gråta men så blir han arg och börjar förebrå Inez för att hon inte har en säkerhetssele fastsatt vid linan.

- Det brukar jag aldrig ha det blir liksom inte på riktigt då, svarar hon.

- Men tänk om du störtar ned i ravinen?

- Mjaaa, svarar hon,

- ja vi får se hur det blir med selen, säger hon lakoniskt.

- Nu är det dags att annonsera så vi får upp turisterna hit och kan tjäna pengar, säger hon till Ricardo.

- Jaha, svarar han hur då annonsera?

- Ja, vad tror du, med reklambroschyrer naturligtvis.

- Vem skall göra dem?

- De har jag gjort för länge sedan, alltså är du med mig på detta eller vad?

- Jo, jovisst är jag det svarar han.

Bra, då sticker du ned till mitt hus och ber att få broschyrerna och så delar du ut dem och sätter upp anslagstavlorna så kan jag fortsätta att öva här, det är en ganska lurig vind här sade hon med ett leende.

- Men du måste ha en säkerhetsanordning, tjatade han.

- Som sagt vi får se hur det blir med det, retades hon.

Ricardo lommade iväg ner till byn för att hämta broschyrerna bäst som han gick vägen fram till Inez hem fick han höra ett fasligt väsen och såg Inezs mostrar bråka alldeles förfärligt han undrade vad som stod på och stegade fram för att undersöka. Bäst som han gjorde det fick han se Antonia hiva iväg sin syster rakt ut i dynghögen han trodde inte sina ögon och kunde inte hålla sig för skratt, det hela såg för dråpligt ut.

Antonia såg mycket nöjd ut med hennes syster skrek sig blå i ansiktet och hotade med allt i rättslig väg som tänkas kan. Ricardo strosade vidare och kom så småningom fram till Inezs hem.

Där träffade han Sofia som var i full färd med att städa de hälsade på varandra och Ricardo berättade om systrarnas upptåg vid dynghögen, Sofia satte sig ned och bara skakade på huvudet undrade var och hur detta skulle sluta.

- Ja, frågar du mig så kommer väl de att fortsätta kivas så länge de lever ihop och kanske även om de bor åtskilda det verkar som om de aldrig kan vara sams någon längre tid höll Sofia med om.

Ricardo frågade sedan efter broschyrerna Sofia gick in i Inez rum att leta efter dem men efter tag så kom hon tillbaks och sade att hon inte kunde hitta dem.

-Det var konstigt sade Ricardo, hon sade att hon hade gjort dem för länge sedan och bad mig att jag nu skulle dela ut dem och sätta upp på anslagstavlorna.

- Ja, jag vet inte var de kan vara men vi kan fråga Alfonso han brukar veta det mesta och ha ordning på saker och ting.

De gick ut till Alfonso som höll på att laga grannens trasiga traktor.

- Alfonso! tjoade hon har du sett Inezs broschyrer som skall delas ut till turisterna?

- Visst, svarade Alfonso de har jag använt till att torka upp oljan med jag trodde att de var över och att hon inte skulle använda dem.

Ricardo tog sig för pannan och tänkte att nu är goda råd dyra, vad skulle de göra? Sofia visste på råd, 

- gå till Gustave sade hon, byns tryckare, och så ber du honom trycka nya åt dig.

- Men, svarade Ricardo svävande, jag vet ju inte hur de såg ut och det finns ju inga kvar att titta på.

- Äsch, svarade Sofia strunt i det hitta på något du huvudsaken är att det kommer ut reklam hur den ser ut kan väl vara sak samma.

Så kom det sig att Inez lindanserskan fick utdelat åt sig reklamlappar med bilden ifrån filmen Lindanserskan, en mycket romantisk och fin bild om du frågar filmnörden Ricardo. Om du frågar Inez, vilket du nog inte skall, fräste hon mellan tänderna när hon fick reda på vad som hänt med sina broschyrer,

- Torkat upp oljan minsann! med mina broschyrer!

Den kvällen hittade Alfonso en skorpion i sin säng, nu kände han sin syster och hennes heta temperament och visste att hon skulle hitta på något hyss tillbaks, därför blev det ingen överraskning för honom. 

Han hade för vana att alltid kontrollera sin säng innan han lade sig sedan den gången han som liten kille och blivit stungen, inte av en skorpion men väl, av en mycket argsint geting.

Det som däremot var en överraskning, iallafall för Inez, var att hon fick tillbaks skorpionen i sin säng, ett vrål steg över nejden och de svordomar som fritt flödade ur hennes mun talas det fortfarande om i familjen Lunas hem.

Alfonso log belåtet och tänkte att han har en syster med ruter i.

forts följer.....