Visar inlägg från december 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Frisören.....del 2

Familjen Luna

Inez var mellansystern i skaran och hon seglade i skydd av sin storebror och försvarade sin lillasyster Greta.

Inez var en gänglig smal tjej med ett stort hjärta och en humor som gjorde att hon var mycket populär bland byns ynglingar. Hon kunde mäta sig med vem som helst när det gäller fysik aktivitet just därför att hon var lätt hade ett suveränt balanssinne och med en uthållighet som lämnade de flesta efter. 

Nu var Inez inte den typen som sökte sig till olika fysiska tävlingar eller att hon ville mäta sig med andra hon var helt enkelt nöjd med att för sig själv kunna utföra det hon hade bestämt sig för. 

Hon hade den egenheten att hon gillade att gå på lina och då inte en lina som var uppspänd på gården, det skulle vara en lina som var uppspänd mellan två toppar i bergen och helst med en rejäl avgrund under. 

Vad som fått henne att bli intresserad av att gå på lina i bergen var ett program hon sett i tv där det var en man som gick på lina över Grand Canyon.

Det skall jag göra en dag tänkte Inez och som övning spände hon alltså upp linan i de berg som hon så väl kände. Nu var det så att ryktet spred sig och när turistsäsongen kom igång hade Inez blivit en kändis hos resebyråerna och det bar sig inte bättre än att hon kunde ta betalt för sina konster.

En välkommen kassaförstärkning i hennes värld.

Att spänna upp en stålvajer för turister mellan två bergstoppar, låt vara att de inte var så höga, är naturligtvis ett mäktigt dagsverke. I början hade Inez hjälp av Alfonso men när han reste sin väg hade hon det betydligt svårare att få till det. Hon bad sin far som gärna hjälpte till men han blev äldre och orkade inte lika mycket som tidigare.

I byn finns det en utomhusbio och den som sköter projektor hyr in filmer ser till att skydda stolar emot regn kort sagt den som är biografansvarig är Ricardo.

Ricardo har skött om byns bio sedan han var liten pojke och hans kärlek till filmen gick inte att ta miste på, det som ingen visste men som snart alla skulle veta var att han var otroligt förtjust i Inez. Det han var så fascinerad och förtrollad av var hennes mod och hennes goda humör.

Ja, det skall sägas direkt att han tyckte hon var en stilig kvinna absolut i hans smak. Om detta visste Inez ingenting då hon aldrig eller mycket sällan besökte biografen. Ricardo å andra sidan var på Inez uppvisningar för turisterna och var mycket stolt över det hon presterade om detta visst Inez ingenting heller.

När nu Inez hade problem med att få hjälp att fästa upp sin vajer gjorde hon som man gör i byn hon satte upp en stor lapp på anslagstavlan vid livsmedelsbutiken att hon behövde någon som kunde hjälpa henne att spänna upp vajern.

Varför hon inte frågade någon granne beror på att hon visste att de hon kände var höjdrädda och hon behövde någon som absolut inte var rädd för höjder och som var stark nog att klara av att spänna upp vajern till henne.

Nog för att Inez var stark men den typ av styrka besatt hon inte.

När Ricardo läste Inez lapp tog han det som ett tecken han gick hem till Inez och knackade på.

Sofia öppnade dörren och utbrast glatt;

Ricardo, vad trevligt att se dig, vill du göra reklam för någon ny film?

-Nej, svarade Ricardo jag är här för att prata med Inez angående hjälpen hon behöver med att spänna upp vajern.

-Åh, på det sättet, ja hon har givit sig av upp i bergen så du får leta efter henne där.

-Tack, då skall jag göra det.

Ricardo begav sig till den plats han trodde att Inez skulle vara men hittade henne inte. Han letade vidare och kom så att klättra ett gott stycke i bergen, vad han inte visste var att hon iakttog honom från en plats högt belägen.

Hon kände igen honom men var inte helt säker på att det var biografkillen hon behövde i sin ansträngning att sätta upp en vajer. Hon undrade givetvis vad han ville och kände en liten varm känsla i kroppen när hon såg Ricardo som höll på att kämpa uppåt mot henne.

Varför hon hade placerat sig högt i bergen berodde på att hon hittat en ny spektakulär plats att gå på lina inför turisterna, den här gången skulle det bli en riktig föreställning inte en halvhjärtad.

                                         *****************'

Greta hade fått sitt namn från den svenska skådespelerskan Greta Garbo.

Andres och Sofia tyckte om att gå på byns utomhusbio för att koppla av och där hade de sett ett par filmer med Garbo och Andres blev helt förtrollad av hennes skönhet något som Sofia hade roligt åt och kivades med honom om.

Greta var en drömmare och hon älskade att klä ut sig och hade ett mycket klart mål att hon skulle bli fotomodell. Att hon skulle flytta till Madrid var helt självklart något hon hade planlagt sedan länge.

Andres och Sofia men framförallt mostrarna tyckte hon var fullständigt i det blå men samtidigt var de kloka nog att inte förstöra eller nedvärdera hennes drömmerier. Greta var också duktig på att sy kläder hon hade lärt sig grunderna av Giralda, den långa mostern, som hade haft svårt att hitta konfektionsfärdiga kläder i affärerna och därför börja en kurs i sömnad och därefter sytt sina egna kläder.

Hon satt nu med Greta och invigde henne i sömnadens ädla konst och väsen.

Denna värld passade Greta otroligt bra och helt ärligt så var nog designer en mera passande syssla för Greta än vad fotomodell någonsin skulle bli.

Greta föddes på våren när mandelträden stod i full blom och Sofia sade alltid att Greta var deras egen lilla mandelblomma.

Visst var hon söt och hade ärvt sin mormors ljusa hår, ljust hår var något som var mycket ovanligt i denna del av landet.

Ett par brungröna ögon till denna ljusa kalufs och ni förstår att hon var byns lilla älskling.

Andres och Sofia var mycket förundrade över sin minstings framfart och framförallt hennes totala brist på verklighetsförankring. Greta var inte den som gav sig i kast med fysiska utmaningar, nej hennes utmaningar bestod i att sminka sig så utmanande som möjligt. Nu var det så att smink inte var lagervara i familjen Lunas hem, men det fanns en som visste att råda bot på det, Giralda.

Giralda blev Gretas hjältinna från sekund ett då hon försåg sin lilla systersondotter med smink och inte vilket smink som helst, nejdå det var fina märken som Giralda köpte.

När Gretas föräldrar såg sin lilla dotter fullständigt nedkletad med smink utspökade i diversekläder,som var alldeles för stora stapplande i sin mors enda par högklackade skor tog de ett beslut.

De gav Giralda i uppdrag att lära den lilla hur det skulle se ut och att hon skulle ta med Greta till diverse marknader i olika städer för att lära henne hur det hela fungerade.

Det var dessa resor som Greta älskade att få gå i affärer dagen i ända att få gå på upptäcktsfärd bland stånden och titta på allt som var till salu, det var där hon lade grund till sitt stor intresse för kläder och det var där hon lärde sig att köpslå, med Giralda som mentor kunde man inte misslyckas att få ett bra pris, och det var där hon fick göra det hon älskade mest, drömma sig bort.

Allteftersom tiden gick och Greta blev mer vuxen tog hon tag i saker själv och började som sagt att sy hon utvecklade snart ett sinnrikt system vid sin symaskin eftersom inte var så lång behövde hon kompensera det vilket hon gjorde med hjälp av sin alltid lika kreative bror som konstruerade ett bord till henne som var vikbart.

Hon kunde vika bordet emot sig, symaskinen var naturligtvis fastsatt i bordskivan, och på så sätt når hon runt med stora tygstycken.

Greta var fullständigt inne i sin värld av smink och sömnad att hon till del missade sin skolgång något som både mor och far var irriterade över.

En kväll såg de sig nödsakade att sätta sig ned med henne för ett allvarligt prat.

Mor och far Luna hade alltid haft respekt för skolan och de var uppvuxna i en totalitär stat som inte medgav avvikelser varför de hade formats av den uniforma värld som Spanien då var.

De förklarade för sin dotter att drömma var nog bra men att vara närvarande i skolan var bättre och ett absolut måste.

Nu var det så att Greta brås på sin mor som har ett mycket starkt huvud och vilja så det var inte helt lätt för föräldrarna att komma till tals med sin dotter.

-Varför har vi fått så envetna barn suckade Andres.

-Jaha, så nu är det mitt fel säger Sofia

-Jag har inte sagt att det var ditt fel replikerade Andres

-Men vad menar du då? frågar Sofia

-Att det kunde vara skönt att inte alltid behöva träta om saker

-Jaså, så du tycker att jag träter?, Sofia blängde på sin man

-Nej nej jag menar bara...

-Ja, vad menar du?

-Andres insåg att det var lika bra att lomma ut och se till getterna.

- Hm, påstår han att jag träter, det var det värsta, Sofias ögon blänkte.

Ja, så blev det när Greta efter fullbordad grundskola och gymnasium fick tillåtelse att söka in till tillskärarakademin. Efter att ha gått ut den och klarat sin examen var det så att det stundade bröllop för Greta hon hade hitta sitt hjärtas kär och hela byn rustade för fest det är något som dessa människor är fantastiskt bra på.

Festen är inte bara en möjlighet att äta och dricka den fyller också en mycket stor social funktion då alla samlas alla är tillsammans.

Sofia gladde sig och sken som en sol när hennes yngsta nu skulle stadga sig och skapa sig sitt eget hem.

Jose, som var föremål för Gretas låga var en äventyrare med byns mått att mäta saken. Han hade varit ute och rest mycket och bland annat gått på sjön några år och sett en hel av världen bland annat så hade han varit Sydamerika.

Detta med Sydamerika var något som lockade Greta hon tänkte förstås på karnevalen i Rio tänk vad kläder hon kunde skapa till den.

Men först var det att gå till kyrkan och gifta sig.

I familjen Lunas hem med så mycket kreativitet är det lätt att föreställa sig att det skulle blossa upp konflikter med täta mellanrum men detta hem var ett av de mer sällsynta i Spanien som hade det ganska så fritt från tjafs och gräl.När det verkligen blev gräl var när mostrarna var oense om vem som hade vunnit och hur mycket.

Det förhöll sig så att de var noga med att redovisa vinst och förlust till sina motspelerskor men när det gällde att hålla räkning på vem som hade vunnit vad av dem så var de slarviga och det slutade nästan alltid med ett praktgräl.

Sofia tyckte mycket om Andres mostrar men hon ogillade skarpt när de två låg i luven på varandra. Hon brukade då köra ut dem ur huset och de fick göra upp någon annanstans och var inte välkomna tillbaka förrän allt var utrett.

Nu hände detta ganska så ofta därför var det så att mostrarna hade inrett ett uthus där de kunde ta sin tillflykt i detta uthus kom de på efter att ha haft en av sina mer intensiva ordväxlingar att de naturligtvis också skulle inreda det med spelbord så fler kunde få sitt lystmäte stillat och på så sätt bildades det som skulle komma att bli Spaniens i särklass förnämsta bridge-/pokerklubb.

Iochmed att mostrarna bestämde sig för att parallellt med pokerspelet också bjuda in till bridge kunde den alltid fattige men spelskicklige Leonardo komma till borden och det var något som kom att förändra hans liv.

Det märkliga är att det i en liten by som denna finns det en enorm skaparkraft en vilja att göra skillnad en låga som brinner för att få det liv man vill. Det är inte alltid det lyckas men ofta nog kommer det kreativa människor ifrån alla dessa små bergsbyar.

Nu var det så att Leonardo var ett matematiskt geni utan att han visste om det han var en av de som inte hade gått i skolan mer än de första grundläggande åren då hans föräldrar behövde all hjälp de kunde få med gården vilket inte hade medgivit att Leonardo hade fått odla sin vetgirighet och fallenhet för matematik.

Hos mostrarnas bridgeklubb hittade han vad han länge sökt ett spel som krävde all hans uppmärksamhet och räknekunskaper Leonardo blev helt uppslukad av detta något som inte passerade obemärkt när det gäller Giralda.

Hon tänkte kan han spela bridge på detta sättet borde jag kunna lära honom poker, 

Las Vegas, VM, 

tankarna virvlade i hennes huvud.Leonardo lyckligt okunnig om Giraldas planer spelade vidare i sin nyfunna bridgeklubb alldeles nöjd med de vänner han träffar där och att han alltsomoftast stod som vinnare.

I bridgeklubben spelades det inte om pengar utan om äran vilket var passande, i pokerklubben däremot var det så gott som dagligen och stundligen slagsmål om vinstpotterna. Mostrarna var inte sena att deltaga nu var det så att Antonia, som varit en hyfsad i brottning i skolan, slängde sonika ut de som blev till alltför mycket besvär något som hennes syster aldrig skulle klarat.

Leonardo fick frågan om han ville gå med även i pokerklubben men tackade förskräckt nej. Nu vet vi ju Giraldas planer så hon smidde dem på sitt eget sätt. Hon bjöd in Leonardo på middag och i förväg hade hon tagit reda på att han älskade kaninragu med rotfrukter och till det ett av Leonardos farbror lokalt odlat rödvin. Sagt och gjort här skulle fixas och hon tänkte inte ge sig förrän hon hade Leonardo med på skutan. 

Visst var det så att man normalt går ut på krogen för att träffas och visst var det så att mannen skulle bjuda men allt det där struntade Giralda i, nu skulle järnet smidas, punkt. Den middagen blev nog den i hans liv som han aldrig skulle glömma. När man vid sällsynta tillfällen, som nu, bjöds hem till någon var det brukligt att ta med sig en fin gåva och Leonardo hade med sig en stor blombukett för att imponera på Giralda. 

Väl framme ringde han på och möttes av en kvinna i en urringning som fick det att ringa i hans huvud, en slits som fick hans tunga att hänga som en slips, ja självklart hade Greta haft ett finger med i den klänningens utformning, han stod som fallen från skyarna. 

Den blyge Leonardo var nog inte så van vid denna mängd av kvinnlig fägring, han var mest van vid sin mor i huckle och förkläde. Han började stammande att prata något om vilken tjusig klänning hon hade på sig fortfarande var hans blick på villovägar och han såg inte den okynniga blicken i hennes ögon, blombuketten ja just, han höll fram den fortfarande stammande något om klänningen. 

- Åhhh, så rart av dig spann Giralda, vilka fina blommor du har tagit med dig, sååå snällt söta du, men kom in stå inte där, hon tog honom i handen och med en suverän sväng med sitt ben slängde igen dörren efter dem. 

- Jag skall sätta blommorna i vatten, Giralda smög ut i köket och Leonardo stirrade efter henne som om han hade fått en uppenbarelse. När hon kom tillbaks från köket frågade hon om han ville ha något att dricka, kan man få en brandy? lyckades Leonardo till slut väsa fram. 

När Giralda serverade kaninragun med det härodlade vinet var Leonardo förlorad han visste att han då träffat den kvinna han vill tillbringa resten av sitt liv med. Nu var det så att Giralda hade storartade planer som hon, och om det ville sig, skulle få Leonardo att hänge sig åt. Det blev resonerat mycket den kvällen och när de upptäckte att klockan blivit en bra bit in på småtimmarna tyckte Giralda att Leonardo minsann inte skulle behöva gå hem i nattmörkret. 

Följande morgon var det en munter och fantastiskt bakfull Leonardo som småvisslande nästan steppade hem. 

Nu var det så att Antonia också hade planer och i dem ingick inte poker-VM i Las Vegas och när hon fick höra hur saker hade utvecklat sig mellan Grialda och Leonardo så ställde hon till med en klassisk moster-diskussion.

forts följer.....

Frisören.....del 1

Alfonso 

Alfonso satt på verandan hos mäster på Su Rincon de la Marinera och tittade ut över det azurblå Medelhavet som också idag hade ett stänk av smaragdgrönt. Han tyckte om att sitta här i sin hörna och kontemplera över sitt liv och hur det hade gestaltat sig.

Alfonso var en märklig man med en stor integritet och ett synnerligen rörligt intellekt och han var dessutom en förbluffande snabb rullstolsatlet som innehade det spanska rekordet på 100m.

Han brukade säga att om världen kunde klara av att förändra sig lika snabbt som han klarade 100 meter i sin rullstol skulle mycket vara annorlunda.

Men vi tar det från början.

Alfonso föddes i en liten by, Fahala, i de Andalusiska bergen en av de byar som kallas Pueblas Blancas.

I en sådan kritvit by såg alltså han dagens ljus för 45 år sedan. Han växte upp i familjen Luna som bestod av mamma Sofia och pappa Andres systrarna Greta och Inez och pappa Andres mostrar som heter Antonia och Giralda. Hur Giralda hade fått sitt namn är en smula oklart men det kan ha varit så att hennes pappa tyckte att det var ett ovanligt långt barn som tittade ut och att han då osökt kom att tänka på klocktornet i kyrkan Santa Maria i Sevilla, där de härstammade ifrån.

Alfonso var den äldste i syskonskaran vilket också automatiskt gjorde honom till överhuvud i det fall hans pappa inte längre var förmögen att styra familjen. Det är så det fortfarande ser ut även om mycket annat har förändrats.

Hans mor var en typisk spansk frodig, godmodig och vänlig mor med allt vad det innebär hon månade och pjåskade om sin son som hon var mycket stolt över. Hon brukade säga att Alfonso skulle gå på universitet en dag, hon skulle på sitt sätt få rätt. Men hon var också lika stolt över sina döttrar även om hon kanske inte trodde att de skulle gå på något universitet hon såg nämligen fram emot att bli mormor innan hon blev för gammal. Alfonsos far var get-bonde vilket innebar att han vistades i bergen där getterna vallades på sommarbete. Denna familj hade som sagt också 2 mostrar som bodde där och hur dessa hade kommit att bli en del av hushållet berodde på att mostrarna aldrig hade gift sig.

De hade båda blivit förälskade i samma stiliga yngling men han tröttnade på byn och flyttade till Malaga.

Eftersom mostrarna inte kunde enas om vem han skulle få den stora äran att gifta sig med så stannade de helt sonika kvar i byn och flyttade in hos Alfonsos familj.

Ynglingen som flyttade till Malaga hade varit förtjust i den yngre av mostrarna men det vågade han inte tala om då han var rädd att såra den äldre så han hade gått ut med bägge två utan att kunna förmå sig att tala om hur han kände det, tänk så det kan vara.

Nu var det sommarsäsong och dags för getterna att flytta upp i bergen och eftersom Alfonso var den som skulle ta över så fick han följa med sin far upp i bergen där de hade ett litet herde-hus/finca.

Det var ett mindre stenhus som Alfonsos farfar hade byggt. Dessa stenhus var mycket bra då de tålde väder och vind förträffligt och i bergen kan det vara en mycket stark vind som parat med snö och regn inte är lätt att handskas med.

Nu var det alltså dags att ge sig av och hjorden var stor 60-70 djur som skulle flyttas och det var fullt sjå att få dem i rätt riktning. När de sedan väl börjat gå var det inga större problem att driva djuren, det var många äldre getter i flocken som gått denna väg många gånger och kände vägen väl. 

Alfonsos mor stod på planen framför huset och tittade efter sin man och son och tyckte att det skulle bli ensamt och lite tråkigt att inte ha dem hos sig något som hon alltid ville. Men hon var också pragmatisk och visste att när mannen och sonen kom tillbaka så hade de mellan 20 och 30 killingar extra i flocken. 

Detta i sin tur betydde mat och pengar till hushållet vilket är viktigt i en värld där lyxkonsumtion inte är uppfunnen och förmodligen aldrig kommer att slå rot där. Där hon stod och tittade efter det bortdragande dammolnet tänkte hon att hon var lycklig med sin gubbe, han var henne obrottsligt trogen och skulle aldrig tänka sig att flirta med någon annan i byn eller med någon i en annan by heller, han var helt enkelt inte den typen.

Hon kände sig varm inombords och vände om in i huset för att sätta fart på sina, som hon tyckte, lata döttrar.

Nu är det väl så att mammor som tycker att de har lata döttrar kunde bli rätt hetsiga och det var inget undantag under detta tak. Med 5 kvinnor som var och en hade nog stark vilja att flytta berg med gick diskussionens svallvågor höga.

Av det skälet tyckte Alfonsos pappa att det var ganska skönt att få en tids lugn och ro med sin son och getterna i bergen.

Mostrarna var till stor hjälp för Sofia när barnen var små, hon fick dem ganska så tätt.

Mostrarna var kända i byn de var otroligt bra på att dricka vin och spela kort och de älskade att samla kortjuntan där de spelade blusen av de andra damerna. Det gick så långt att en av damerna fick för sig att mostrarna fuskade. Ni kan ju bara tänka er vilket liv det blev, det tog 1 år innan det hade lagt sig och var någorlunda glömt. Barnen, som älskar sina mostrar, satt på behörigt avstånd som en druvklase och iakttog hur spelet skulle skötas och hur det skulle spelas.

Det var ifrån dessa stunder som Alfonso mejslade ut sin otroliga iakttagelse förmåga och sin blick för minsta detaljer och skeenden. När mostrarna bjöd in till kortjunta vallfärdade traktens damer till deras hus alla visste att kortkvällarnas där var trevliga och framförallt bjöds det på god mat och god dryck något som alltid är uppskattat. Och även om alla visste att de inte hade minsta chans att vinna några pengar av mostrarna så var dessa samlingar heliga. Det kunde skvallras och pratas och diskuteras hur mycket som helst utan att någon rynkade på pannan, alla tyckte att det är skönt att bara prata ibland.

I denna blandning av getter, hetsiga kortspel, och föralldel också mer konstruktiva diskussioner växte alltså Alfonso upp.

Nu var han på väg mot betesmarkerna och gick bredvid sin pappa tyckte han att han hade det bra och kände sig trygg i denna värld. Han var samtidigt mycket medveten om att den skulle komma att ändra sig eftersom han hade ett sådant gott intellekt ville han utvecklas och läsa vid universitetet i Granada. Han hade varit till Granada och han älskade den staden han tyckte om gränderna, människorna som bodde och pluggade där han kände sig hemma i denna atmosfär. Han gick nu bredvid sin pappa och de samtalade lite om livet om hur pappan hade tagit över efter sin far som get-bonde och att Alfonso förmodligen inte skulle göra det vilket smärtade Andres men samtidigt så gladdes han åt att han hade en son med huvudet på skaft. Det som är förunderligt med att samtala över olika generationer är hur givande ett sådant samtal kan vara och hur mycket som man kan lära sig av varandra.

Den insikten hade Andres och den insikten höll Alfonso på att få.

Han lyssnade till sin fars berättelser och förstod att om han skulle kunna bli en människa som andra lyssnar till måste han i sin tur vara en god lyssnare.

Det skulle ta dem 3 dagar att nå betesmarkerna och under den tiden skulle de sova under bar himmel. Det är ingen stor sak i ett land som har +25 grader nattetid, detta var något Alfonso tyckte om att ligga och titta upp i stjärnhimmelen och fundera över framtiden.

Han fick lära sig av sin pappa hur man gör upp en liten eld och hur man bygger den säkert så att det inte blir en brand som sprider sig. Han fick lära sig att jaga kanin och hur den flås tas ur och tillagas i en stuvning. Dessa vandringsdagar var det bästa på hela tiden då fick Alfonso lära sig allt det han senare i livet skulle ha så mycket glädje av.

När så 3 månader hade gått upp i bergen var det dags att vända åter till byn och väl framme välkomnades de av resten av familjen och i år hade getterna varit flitiga så de hade med sig ovanligt många killingar vilket gladde Sofia mycket då det stundade bröllop.

Detta betydde att familjen skulle få gott om mat och gott om pengar något som inte alls var fallet andra år som kunde vara mycket magra, men i år hade naturen varit givmild. Alfonso var mycket fäst vid sina systrar och på syskons vis kunde de dela hemligheter, en sådan hemlighet som han delade med Inez var att han ville tävla inom road racing

Inez förstod att hennes bror brann för detta och hon förstod också att han nog kunde tänka sig att vänta med studierna tills att tävlingskarriären var över under förutsättning att han lyckades komma in i något av de stora stallen.

Denna idé hade han bearbetat många nätter och dagar och det var när han en natt låg och tittade upp i stjärnhimlen som han kände att han måste följa sin inre låga han måste följa sin inre röst det blev en stark känsla inom honom, lågan tändes och brann klart han kände att han måste följa sin den, han skulle bli förare i road racing cirkusen.

Han hade alltsedan han var liten varit intresserad av motorer och motorfordon något som hade noterats av föräldrarna. Han byggde en liten motordriven bil själv och fick igång den och körde runt med den på gårdsplanen. Han var den som tog hand om alla motorredskap på gården han hjälpte också grannar när de hade problem med traktorer, grävskopor, bilar och naturligtvis motorcyklar. 

                                        ------------------------                                       

Nu hade han en livlig diskussion med Inez och det som oroade honom var hur han skulle förklara detta för sina föräldrar.

Gjorde han verklighet av sin plan betydde det att han skulle flytta mycket längre bort än vad som först var planerat, hans studier skulle ligga på vänt kanske i flera år.

Han var tvungen att åka ut i Europa för att söka förarträning söka sig till de olika stallen det var mycket att tänka på och mycket som han måste ordna och han visste inte hur föräldrarna skulle ta det. 

Men en sak var han säker på och det var att han måste följa sin inre röst. Han visste att det var en farlig väg han ville bestiga och därför måste han vara väl förberedd när han hade sitt samtal med föräldrarna.

Alfonso samtalade länge med Inez hon var ett suveränt bollplank för honom hon var den av systrarna som stod honom närmast. Det hade blivit så då båda älskade att leka ute i naturen, Inez som var en hejare på att klättra hade lärt Alfonso hur man skulle klättra i bergen vilket är en mycket svår konst. Hon hade ett suveränt balanssinne och absolut ingen höjdskräck vilket gjorde henne till en riktig bergsget.

De klättrade alltid utan hjälpmedel vilket är det svåraste som finns. Inez hade den orubbliga övertygelsen att när och om du hamnar i svårigheter i bergen då det inget finns att tillgå förutom din egen skicklighet skärps din personlighet.

Hon hade också följ med honom och pappan en gång upp i bergen på sommarbete och då hade hon visat Alfonso hur man på ett säkert sätt tar sig fram även i de brantaste av berg.

Pappa Andres var trygg i sin dotters kunskap hur man klättrar i bergen och tyckte det var bra att sonen fick lära sig. Själv var han nu för gammal att följa med på dessa eskapader som han själv gjort i yngre år.

Inez hade den sommaren blivit Alfonso förtrogen och det var ett syskonförhållande som skulle hålla livet ut.

Alfonso lyssnade noga på sin syster och var alltid beredd att följa hennes råd.

Denna gång var emellertid hennes råd förgäves då hon absolut tycket att han skulle plugga istället för att försöka sig på en karriär som racerförare inom motorcykel.

Inez kunde inte förstå hur Alfonso tänkte, vad var det som lockade med att åka fort runt en bana och som han visste skulle ta slut inom några år? 

Istället för en utbildning där han fick en kunskap som en racingbana inte kunde matcha.

Visst, om han lyckades skulle han säkert bli rik och berömd men hade han tänkt på riskerna?

Inez bombarderade Alfonso med argument emot och han förstod att hon skulle aldrig acceptera hans val. Han förstod också att hon i sak hade rätt men nu var Alfonso en känslomänniska och han var dessutom ganska impulsiv vilket sken igenom när han diskuterade. Dock var det så att detta beslut hade han noga tänkt igenom och därför kände han sig säker och trygg med det.

Han hade bestämt sig att nu var tiden mogen för att meddela föräldrarna.

Han satte sig ned vid matbordet och förklarade för sina föräldrar att han tänkte försöka sig på en karriär som tävlingsmotorcyklist.

Hans båda föräldrar blev verkligt förvånade och också nedstämda de hade verkligen bemödat sig om att han skulle få möjlighet att läsa vid högskolan.

De hade många invändningar de hade sett prov på han brinnande intresse för motorer och att köra sina egenhändigt bygga fordon, men detta?

Nej de kunde verkligen inte tänka sig att sonen skulle ge sig på en karriär som kanske inte blev något alls.

Sofia var den som blev mest upprörd hon kunde inte för sitt liv förstå varför.

Något hon gav uttryck för och något hon också mycket livligt diskuterade med sina systrar. De förfasade sig över att Alfonso inte var mer lojal till dem, till byn, till det liv som de så väl kände till. 

När diskussionen gick som högst tröttnade Inez och också Greta, Alfonsos systrar gjorde gemensam sak och talade om för sina föräldrar och mostrar att om detta nu var Alfonsos beslut och detta var vad han brann för varför inte stötta honom istället för att försöka förringa och förlöjliga honom.

Inez, även om hon innerst inne inte ville stöttade sin bror, Greta tog till kraftord var upprörda vilket fick till följd att det spred sig en tystnad i huset som varade någon vecka. Alla gick omkring och så surmulna ut och det var inget kortspelande inget diskuterande inget liv och kiv överhuvudtaget.

Sofia gick i sin värld och funderade på hur hon skulle lyckas locka sin son bort från dessa, som hon tyckte galna idéerna. Alfonso å sin sida ägnade sig åt att reparera grannars motorredskap och höll sig borta från huset så mycket som möjligt.

När det så hade gått en tid tröttnade Andres och kallade familjen till sig och förklarade följande;

Jag blev ledsen när du min son berättade för oss om dina drömmar och idéer därför att jag inser hur farlig denna cirkus är och då menar jag inte bara på banan utan också allt spektakel som finns runt omkring denna.

-Jag tycker också att du först och främst skulle genomföra dina studier det jag förstår är att det är inte möjligt att göra båda sakerna samtidigt.

-Jag förstår också att du har tagit ett beslut som du inte kommer att väja ifrån och du kommer att ge dig ut i världen och söka din lycka på racingbanorna därför vill jag önska dig all lycka min son, vad du än gör var noga förberedd på det du kommer att ställas inför.

Vid dessa ord brast Sofia i tårar då hon visste att hon skulle förlora sin son in i motorvärlden något som hon inte tyckte om alls.

Inez och Greta kramade om Alfonso och ville att han skall veta att de alltid skulle vara på hans sida och stötta honom och så lovade de att komma och titta när han körde.

Mostrarna kramade sin systerson och Giralda, som skulle spela en mycket viktig roll i ett senare skede i Alfonsos liv, berättade för honom att hon och Antonia hade bestämt sig för att om han kom till freds och ro med sina föräldrar skulle de ge Alfonso en startgåva.

Det var ingen vilken som helst gåva det var deras samlade vinstpengar från sitt kortspel och under åren som gått hade det blivit en betydande summa.

Alfonso var rörd och glad över sin fars ord han visste att det var smärtsamt och kostade på oerhört mycket för pappan att säga dessa ord. Med tanke på detta ville han inte släppa sina föräldrar direkt utan lät det gå en tid innan det var dags för honom att fara å färde.

Alfonsos föräldrar krävde ett löfte av sin son vilket var att han skulle lova dem att han om karriären inte tog den fart som han hoppades skulle han komma tillbaks till byn och ta ett förnyat samtal angående gården och studier, detta lovade Alfonso att han skulle göra.

 Nu blev det inte så utan det blev Inez som tog över gården och både Andres och Sofia gladde sig mycket åt sin driftiga dotter.  

.....forts följer


 

Frisören i Los Boliches, Prolog

 Prolog:

Moffe och jag satt och mumsade på varsin stor tårtbit. Vi hade strosat runt ett tag och till slut hittat ett kafé som hade otroligt läckra bakverk. Vi beslöt oss för att gå in och titta lite, Moffe älskar att titta.

Sagt och gjort vi häpnade över bakverken och beslöt oss omedelbart att slå oss ned och låta oss väl smaka. Moffe frågade mig om jag ville ha en konjak till bakverket, det ville jag.

Jag frågade om inte hon också ville ha?

Nej, det ville hon inte så hon tog en tårtbit med spritade bär istället.

Hur härligt är det inte att slå sig ned och få njuta i livet en stund.

Vi serverades, jag en stor bit chokladtårta och Moffe sin bit med spritade bär och till detta en konjak vars storlek jag aldrig vare sig förr eller senare sett maken till.

Denna konjak tittade Moffe mycket avundsjukt på, det är ju inte riktigt samma sak med spritade bär.

Jag sade till Moffe att hon fick smaka om hon ville.

- Mja, lite kanske, svarade hon.

Jag kan i förtrolighet avslöja att hon gick loss på min konjak så det stod härliga till.

Bäst som vi sitter där kommer det ut en man ifrån en frisersalong som låg rakt framför oss. Jag sade till Moffe att det är nog dags för lunch, jag gillar att observera människor och händelser.

- Mmm, svarade hon fullt upptagen med sin tårta och min konjak.

Ser du, fortsatte jag han har inte vänt skylten med öppet/stängt.

- Mmmm,

- Du, nu kommer han tillbaka, han hade inte dragit ned gallret helt och jag trodde att det var det han skulle göra.

- Du, envisades jag, kolla!

Moffe kastade ett förstrött öga, jo svarade hon, det var nog så.

Han gick in i sin salong igen och gjorde något, vet inte riktigt vad, nu var jag uppmärksam som en jakthund. Jag hade absolut fått upp vittringen på något det var jag klar över.

Återigen vände han inte på skylten och återigen drog han inte ned gallret helt, och nu tittade han sig om ett antal gånger också som om han väntade sig att få sällskap.

Detta artade sig bra.

Jag sade till Moffe:

- Skall vi skugga honom och kolla vad han håller på med?

Hon tittade på mig med forskande blick.

- Det tycker jag inte, svarade hon.

Men jag hade fått upp ett blodspår, här skulle spanas.

Innan jag hade hunnit resa mig upp kommer han tillbaks en tredje gång och nu var jag på helspänn.

Jag tjatade vidare och nu hade jag även fått Moffe intresserad.

Mannen kom nu ut med ett paket under armen.

- Vad var det jag sade! triumferade jag ut, nu har vi ett spännande fall här.

Återigen så vände han inte skylten eller drog ned gallret helt, detta är jag nu säker på att det är tecken en signal till en kumpan av någon sort.

- Nu skall vi följa efter sade jag till Moffe hon tittade ömsint på mig och föreslog att vi stället skulle flanera gatan ned och titta i affärer.

- Men för helvete! utbrast jag har du ingen fantasi? det här är ju hur kul som helst.

Moffe som nu hade avslutat både sin tårta min konjak tyckte att jag kunde väl skriva något om det istället.

- Du gillar ju att hitta på, sade hon.

Jag funderade som bäst och följde med Moffe i den ena efter andra affären utan någon koll vad vi tittade på.

Jag var i en annan värld, här skulle skrivas.

Kära läsare, nu kan vår historia ta sin början.


Varmt välkomna!



En ny fas i Averroes Blogg

Kära läsare,

Jag har under 5,5 år delgivit er Fribergs betraktelser på omvärlden somligt som ni säkert håller med om somligt ni inte håller med om men det är ju just det som har varit mitt mål att delge det jag tycker har varit viktigt och ibland har jag fått er reaktion vilket alltid är lika uppskattat.

Nu känner jag att det är dags att hitta på något nytt med Averroes Blogg, saken är den att jag har sedan lång tid tillbaks harvat med ett par romaner men inte kommit i mål.

-Varför? undrar ni.

-Jo, därför att jag är något otroligt lat och har inte ett tålamod som ger mig utrymme att sitta dagar i sträck framför skrivmaskinen, ja nu är det en pc jag använder men jag kallar den för min skrivmaskin.

Så vad är det då för böcker jag håller på med?

En är en deckare inte en kriminalroman som alla andra skriver det finns för många av dessa, nej snarare en i Mickey Spillanes hårdkokta anda, det är rätt kul att undersöka migsjälv i den här världen, jag får se om jag fullföljer den.

Jag skall vara ärlig och tillstå att när jag skall skriva de mer rysliga passagerna i denna bok så hakar det upp sig jag är som bekant inte så begiven på våld.  

Den andra, som jag har kommit ett gott stycke in i är en skröna förlagd till den stad jag bott i de senaste 6 åren Fuengirola, och det är den jag tänker mig att portionera ut här i min blogg.

Fördelen för mig att göra på detta viset är att jag inte hinner tröttna när jag skriver vilket är en förutsättning för att det skall bli något alls skrivet av eders förtrolige bokstavssättare.

Jag hoppas och tror att ni som hittills följt mig kommer att tycka om att läsa något annat och det här blir lite vad som fanns i dagstidningar för länge sedan, en följetong som presenterades med ett avsnitt varje vecka.

Hur det blir här vågar jag inte lova men eftersom jag har en hel del klart så skall jag nog orka korrekturläsa och korrigera, lägga till etc.

En av mina favoriter, som verkligen kan snickra ihop skrönor, John Irwing, har sagt att en verklig novellist/författare skriver hela tiden det stämmer verkligen.

Jag skriver hela tiden men inte långa stycken utan kort som jag sedan fogar samman.

I somras läste jag Leif GW Perssons underbara självbiografi "Gustavs grabb" och han hade endast ett fåtal längre kapitel vilket gjorde att takten i hans text var allegro.

Så är då min avsiktsförklaring härmed avklarad och historien som nu skall få sin början heter;

Frisören i Los Boliches.

Jag hoppas att ni skall få en god och trevlig läsning med lite humor lite allvar och kanske ett och annat skratt blandat.    


Att acklimatisera sig

Att acklimatisera sig är att bli ett med en miljö vilket ställer stora krav som några klarar andra inte.

Vad är det som gör att vissa individer tror sig ha rätten på sin sida att förgripa sig på medmänniskor i sitt nya hemland?

-Ja, inte vet jag men jag vet att vissa skitstövlar tar sig den rätten där andra försöker att skapa sig ett rättvist och hederligt liv i det nya hemlandet. 

Det heter alltid att man inte skall sprida rasistiska argument och åsikter, men vad är rasism?

Rasism är när du kategoriserar och klandrar en grupp människor för det de gör eller inte gör, det är alltså ett ställningstagande som har rätt att finnas i den allmänna debatten.

Vissa hävdar att rasism har med ras att göra det anser jag är nonsens, det finns inga raser att vi ser lite olika ut betyder inte att vi alla inte är människor och det är vår ras.

I den allmänna debatten har rasism fått en släggas kraft att slå i huvudet på den du inte gillar och framförallt den du inte anser ha den politiskt korrekta uppfattningen.

Det går alltid att hävda med ett hånfullt leende att;

- Den personen vet inte vad den pratar om han/hon är ju rasist.

Nu är det så att det är just den här typen av argumentation som är rasism som uppdagar att personen som fällt kommentaren i själva verket är en rasist själv eftersom vederbörande inte på ett sakligt sätt kan föra en diskussion utan att ta till invektiv.

Nu tillbaka till dem som vägrar att acklimatisera sig, varför söker de sig till ett nytt land om de inte vill anpassa sig och följa de regler som landet har?

- Varför sätter de upp kriminella gäng och sprider fasa och död omkring sig?

Att inte acceptera deras svinaktigheter är inte att vara rasist eller att ha rasistiska åsikter, det är att ha demokratiska åsikter.

Det finns ingenting att förstå i ett brottsligt uppsåt och det finns inget att ha förbarmande över när gäng eller enskilda personer kastar en demokratisk ordning över ända.

Vad är det som gör att människor likt strutsar gömmer huvudet i sanden och upprepar ett mantra som lyder;

-"Man måste ändå försöka förstå"?!?

Det här förstår jag ingenting av jag är absolut vän av demokratisk ordning och det jag inte förstår är varför jag då klassas som rasist.

Jag struntar fullständigt i vem det är som utför brott vem detta än är skall personen straffas lika inför lagen, här infinner sig ett annat problem nämligen att alla inte är lika inför lagen och här kör demokratin ned i diket.

Det jag inte heller begriper är att, alla de som flyr undan en diktatur då den utsätter människor för fasor och förtryck, sätter upp en egen minidiktatur i det nya landet med motiveringen att de anser att de inte är förstådda av människorna som bor där sedan tidigare.

Med det resonemanget som vapen startar de vad jag kallar för ett rasistkrig ett krig emot alla dem som de inte gillar och framförallt emot det samhälle som tagit emot dem.

De hatar istället för att tacka att de fått en fristad de kräver att få men de ger ingenting tillbaka de skall ha rätt att uppföra sig hursomhelst och rätt att inte inordna sig.

Jag anser att en ordning som gör att vissa får, med lagens rätt, ställa sig utanför lagen är inget annat än vad skeppsmask är för ett sjunket skepp, snart finns det ingenting kvar.     

De som får sitta emellan är den vanliga människan som inte har någon särskild uppfattning om varesig det ena eller andra utan mest vill få sin vardag att fungera.

Det är alla som uttalar sig vitt och brett om hur saker förhåller sig som skapar en atmosfär där en grogrund för de som inte vill acklimatisera sig utgör det vakuum som skapar ett ingenmansland där alla som förhärligar brottet får ett rum att uppehålla sig i.

Att tycka illa om de som kommer till sitt nya hemland och inte vill anpassa sig är inte lika med rasism, det är att ställa ett sunt och riktigt krav alla kravlösa miljöer kommer förr eller senare att kollapsa under sin egen oförmåga att säkerställa ett fortsatt demokratiskt ordning.

Jag kommer aldrig att kunna uppföra mig som alltför många gör där våld och förnedring är en del av livet och en uppförandekod, att samhället inte gör något visar på den totala förlamningen som är oacceptabel och ett svek som inte har någon motsvarighet, att inte ta sitt personliga ansvar är också ett svek inte minst emot dig själv.

Det finns inget i den offentliga retoriken som rättfärdigar att de som kommer nya till ett land inte skall behöva acklimatisera sig vilket gör att eftersom ingenting händer när de tar till brottsliga metoder gör de som de vill.

Att inte låta sin dotter, syster eller mor få full frihet är inget annat än rasism, uppenbarligen tycker männen i familjen inte om dem? 

En man som har tagit sig för att betrakta sigsjälv som förmer än en kvinna och med det som argument bestämmer vad som skall hända och när har därmed satt en miniatyrdiktatur på plats.

Att acklimatisera sig innebär att fullt ut respektera det nya landets lagar och regler samt människorna som bor där, att inte göra så innebär att man sätter sig över allt och alla, det jag då undrar är;

-Med vilken rätt?