Visar inlägg från september 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Skandinaver och nordbor(A)

Det föreligger ett missförstånd när det gäller oss nordbor och det är förmodligen vi själva som spridit det.

Norden består av 6 länder Skandinavien består av 2 länder och det är här som problemet infinner sig.

Alltför många kategoriserar nordbor som skandinaver vilket är ungefär samma sak som att säga att även fransmän och italienare är iberianer det vill säga att de också bor på den Iberiska halvön.

Ingen skulle komma på den befängda tanken att göra så men när det gäller den skandinaviska halvön är det tydligen inte lika viktig, varför det är så är för mig en gåta.

Det är en lika stor skillnad i folkkynnet mellan de nordiska folken som det är mellan de latinspråkiga men också ungefär samma likhet när det gäller språken.

Skandinavien består av 2 länder Norge och Sverige inget annat och det är folken i dessa länder som är skandinaver inga andra.

Jag läser i tidningar om att det bor så och så många skandinaver här på Costa del Sol och jag blir lika trött varje gång, varför?

-Jo, därför att skribenten inte tagit sig tid att undersöka fakta och skriver därmed inte korrekt.

Det kan tyckas vara en petitess men jag har blivit en granskare av de olika sätten som finns att uttrycka saker och ting på. 

Det jag tycker är att det är en allmän förslappning i media när det gäller källgranskning, för att inte säga att den är obefintlig.

Det verkar som om ingen längre ids ta reda på fakta utan man skriver lite på måfå och det som stör mig mest är att läsarna accepterar detta.

Denna förslappning ger till slut en helt skev bild av vad som är sant eller inte och hur den reella verkligheten förhåller sig.

Idag är det kvantiteten och inte kvalitén som gäller och i cyberrymden är det ingen som bryr sig vad som är rätt i en artikel och sagde skribent blir hyllad för hur många som varit inne och läst artikeln.

Detta förfaringssätt sprids likt en gräsbrand och det gäller att synas och ha mest markeringar så man kan gå till sina sponsorer och skryta och därmed få ett förlängt förtroende.

Att sanningshalten är lika perifer som granngalaxen Andromeda är det ingen som bryr sig om med mottot:

"Syns du inte finns du inte"

Har ni hört något så otroligt befängt lika befängt som Walllenbergarnas:

"Att verka men inte synas"

dessa 2 sentenser är något av det dummaste jag vet.

Viktigt att tänka på vad man skriver, viktigt att veta vad man skriver, viktigt att veta vad man skriver om.

Det är ganska självklart tycker jag.

Förhåller man sig till det man skriver med ett kritiskt öga kommer man alltid att synas och framförallt man kommer att verka i rätt riktning och även då synas, med all rätt.



Nu förstår ni!! 

Varför hälsar inte svensken?(A)

Vad är det som gör att svensken inte hälsar på andra svenskar och blir tyst när andra svenskar kommer in i ett rum.

Detta fenomen som svensken tagit med sig ifrån hemlandet blir särskilt tydligt utomlands.

När man sitter i en buss eller restaurant och pratar och det kommer in ett sällskap så går det omedelbart att komma fram till om de är svenskar eller inte.

-Hur då?

-Jo, om de pratar och hör att det är andra svenskar där tystnar de ofelbart, de tittar ned i backen och deras öron blir jättestora.

De ger sig inte, som andra nationers medborgare gör, till känna utan agerar som kyrkmöss.

Jag vet inte varför det är på det sättet om det har med det svenska folkkynnet att göra eller att man skäms inför sina landsmän eller om det är så att man helt enkelt vill kunna tjuvlyssna för att sedan förfasa och begabba sig hemma.

Det fanns under 2:a världskriget en uppmaning om att;

"En svensk tiger"

den var tänkt att du vid den tiden skulle tänka på vad du sade vilket hade sitt berättigande då och samtidigt att man skulle vara modig som en tiger.

Idag verkar det som att det där med att hålla tyst har slagit rot i svenskars huvud, något som är mycket irriterande.

Det är tillochmed så att när du är i andra svenskars sällskap skall du hålla en måttligt hög röstnivå.

Alltså, jag bor i Spanien och spanjorer har en mycket hög röstnivå skulle jag då inte få bli engagerad som svensk och prata med hög röst?

Helst inte, du drar på dig blickar, den enda ursäkten för att vara högljudd är när du tagit dig en snaps eller två.

-Vad är det för trams?

Det kanske är så att svensken måste ha alkohol i blodet för att våga släppa loss och då också ge sig tillkänna inför sina landsmän.

Hur det än förhåller sig med den här saken är det ett jobbigt fenomen istället för att kvickt och lätt bara utbrista i ett, Hej!

Man behöver inte inleda ett ingående samtal om Nietzsche utan bara ge sig tillkänna.

Det verkar som om svensken är livrädd för att det skall bli ett samtal med någon man inte känner vilket ju vore fasansfullt, eller hur!

Tänk då när du är inbjuden till en fest där du bara känner värdfolket hur gör du då?

Applicera hur du då agerar och uppför dig även så i det offentliga rummet så tror jag att även svenskar emellan kunde få det lika trevligt som folk från andra nationer har.

Sluta upp med att blänga säg vad du tycker och framförallt hälsa när du vet att det finns andra svenskar där du går in.

Det verkar som om svensken är så förkrympt i sitt sätt att förhålla sig till sina medmänniskor att det är nästintill är obehagligt att bli föremål för kontakt.

I Sverige är det en osynlig lag att man inte pratar med varandra man hälsar inte på varandra man ser över huvud taget inte varandra det kan ligga en skadad människa på gatan och ingen bryr sig.

Min fråga är;

Tycker du svensk att det är ett trevligt sätt att förhålla sig till din medmänniska?

-Inte!?!

Sluta då upp att uppföra dig som om du vore i Sverige!

Se din medmänniska! 

Tystnad förgör en människa, konversation förlöser densamma.


 


 

Medelålders klimakteriet-män

Vad är det som gör att medelålders män i klimakteriet är så outsägligt trötta och tråkiga att ha att göra med.

Dessa gnällspikar går omkring i världen och med en fullständigt överlägsen precision avgör hur allt skall se ut och vara.

Om det är någon som har ovett att motsätta sig deras sanning blir det ett fasligt galande på dessa luggslitna tuppar.

Då får omvärlden minsann reda på vilken idiot omvärlden är och hur lite omvärlden vet om just sin omvärld. 

Detta gaggande kan bli mycket tröttsamt för att inte säga plågsamt.

Ni vet de där underbara mupparna Waldorf & Stattler som sitter på sin balkong och alltid vet mest och bäst har ett förtjusande raljant sätt mot sin omvärld.

Denna typ av gubbe är absolut möjlig att stå ut med alltså när det sker med glimten i ögat och med en stor portion intelligens.

Emellertid när det är gnäll och kommentarer som kommer ifrån gallan då är det omöjligt att stå ut med.

Jag gjorde en gång en frågesport och tänkte att det skulle vara hyfsat svårt något att bita i för deltagarna, vad händer?

Jo, man ifrågasätter dels om jag kollat av att svaren är riktiga dels kommenterar att detta var den sämsta omgången någonsin.

Jag replikerar då att de skall inte skylla sin egen dåliga allmänbildning på mig.

Vilket föranledde ett otroligt fräsande och spottande varvid jag bad dem draga år helvete och förklarade omgången avslutad och att vinstpotten gick vidare till nästa gång.

Till detta skall läggas att vinstpotten varav en ansenlig summa pengar som dessa surbukade gubbar hade tänkt sig lägga vantarna på, tji fick de. 

Det fanns ett engelskt tv-program som heter "Grumpy old men" som intervjuade olika kändisar och som jag skrattade gott åt. 

Deras halsbrytande kritik på olika företeelser i samhället var kvickt, lekfullt och framförallt begåvat.

Hade någon enda i publiken till frågetävlingen varit det minsta begåvad hade den personen klarat frågorna men framförallt också lättat upp stämningen med en skön kommentar.

Jag stod vid ett övergångsstället och tryckte på knappen för att få grön gubbe bredvid mig stod en surgubbe som med hög röst, för att jag skulle höra och förstå, att han tänkte minsann inte trycka på knappen för att inte stoppa upp trafiken.

När det blev grön gubbe började jag att gå över gatan och döm om min förvåning när gubbskrället också började gå över jag vänder mig då om och talar om för honom att han skall gå tillbaks och stanna kvar på trottoaren tills det blivit röd gubbe igen och då gå över gatan.

Han blev rätt lång i synen men sade ingenting till saken hör att den gata som vi skulle korsa var Fleminggatan, starkt trafikerad.

Alltså när det klagas för att klaga och inte därför att det finns skäl blir det tröttsamt likaså med de ändlösa kommentarerna från självutnämnda ordningsmän.

Jag satt på ett kafé och kunde inte undgå en surbukad gubbe i övre medelåldern som satt och ondgjorde sig över min hembygd, Stockholm.

Gubben själv var ifrån Skåne och han hade bott i Stockholm i några år så han visste hur allt var och förhöll sig där.

Det var både sorgligt och intressant att lyssna, ja jag tjuvlyssnade kunde liksom inte låta bli, han hade inte en siffra rätt han hade inte förstått något och inte lärt sig något om staden, allt han beskrev var fel.

Jag orkade inte säga till honom att sluta vilket jag borde ha gjort för han var i ett sällskap på 4 och hans käft gick glödhet där de andra lyssnade.

Det är detta som är jobbigt med dessa gnällspikar och självutnämnda allvetare de tror sig förmedla riktiga uppgifter som dessutom, enligt dem själv, är viktig information.

En annan sak med dessa gnällspikar är att de luktar illa många av dem har inte vett att hålla skiten ifrån sig.

Jag kan inte förstå att man inte duschar och använder deodorant frekvent. Det gäller naturligtvis inte alla men bra många är vandrande snuskburkar och det är inte trevligt.

Att de dessutom har mage att gnälla på omvärlden när de så flagrant smutsar ned med odör är för mig en gåta.

Skall man vara en gubbig gnällspik i klimakteriet skall man vara en väldoftande sådan.

Tänk vilken partyhöjare en väldoftande, fyndig, kvick, begåvad och snabb i repliken-klimakteriegubbe är.

 Då har vi fastslagit att gnällspikar skickar vi på sophögen men de som spikar en fyndighet bjuder vi in till festen.

Jag undrar vad det är som transformerar en driftig man till en tröttsam gubbe, det måste vara något kemiskt fenomen som händer, eller är det det som vi kallar livserfarenhet?

Det är väl just så som dessa gubbar vill kalla sitt malande, där vi andra har en helt annan benämning.

 

Klassens innegäng(A)

Ni har alla säkert haft ett innegäng i den klass där ni gått.

Det där gänget man så gärna vill vara med i men som endast ett fåtal utvalda får vara med i och de som är med är väldigt märkvärdiga och ofta går med näsan i vädret och uppför sig som det passar dem själva.

De sitter alltid längst bak i bussen på klassresan, undrar varför egentligen?

Är det ett utslag av rädsla?

Jag har av någon outgrundlig anledning aldrig känt någon dragningskraft till att vara med i dessa gäng jag har helt enkelt inte imponerats av dem utan tyckt att de var ganska så tråkiga och förutsägbara i sitt sätt att vara.

Jag skall berätta om en händelse som fullständigt fick mig att tappa hakan och få mig att näst intill tycka det var löjliga figurer i dessa gäng.

Till saken hör att jag är en utpräglad individualist och inte är beroende av gängtillhörighet, visst har jag varit med i olika gäng men inte därför att jag måste utan därför att jag då ville det.  

Nåväl, de killar som var med i "gänget" lade alltid beslag på de hippa tjejerna eller i vart fall trodde jag det. 

I detta gäng fanns det de som trodde de kunde ta sig rätten att behandla mig som de ville, jag lämnar pennalisten som gick i min klass därhän han mobbade mig därför att jag tyckte om samma tjejer som han och fick hela klassen med sig bakom detta. 

jag har inte förlåtit honom och kommer aldrig att göra så. 

Där har jag givit mig själv ett löfte att när jag ser honom så skall jag nita honom även om jag är 80 år, så se upp christopher von sivers(cvs).

Om jag är långsint?

-Ja,i det fallet.

Om det inte är bättre att förlåta?

-Inte i det fallet.  

De här andra var i sammanhanget ganska så beskedliga men ändå nog så besvärliga ungefär som mygg en sommarkväll.

Men de var tillräckligt otrevliga för att jag skulle vilja umgås med dem.

Jag började träna karate i akt och mening att stärka min kropp och därför att jag tyckte det var roligt och som genom ett trollslag blev alla så vänliga, du och bror med mig, värst var hycklaren cvs.

Jag förstod aldrig den påklistrade vänskapen och det dröjde inte länge förrän den tog slut, jag var aldrig tillmötesgående och tyckte att det var enbart skönt att bli av med den.

-Varför jag inte nitade honom då?

Det har jag också undrat och kan inte ge något bra svar på det, nu är läget, bättre sent än aldrig.

Nu var det så att jag fick en fråga ifrån "stekargänget" om det var ok att de kom till mig en lördagskväll, fest tänkte jag och svarade i min nyfikenhet; 

-Visst det går bra.

Jag fixade för egen del att dricka och ställde upp en grammofon och laddade med rockskivor för att det skulle bli lite kul och drag, men vad händer?

När de håriga pojkarna kommer frågar de om jag har serietidningar?

-???

Jag förstod ingenting, men det visade sig att dessa pojkars lördagsnöje var att sitta tysta och stilla i var sin fåtölj och läsa serietidningar!!

Att jag blev mycket förvånad och besviken är alldeles självklart men jag fick också insikten att det vara mammas små pojkar som i skolan spelade ut en roll på andras bekostnad men själva var de hur ynkliga som helst.

Här hade jag trott att vi skulle festa för att sedan gå ut på disco och ha det trevligt med tjejer.

-Icke!

När sedan denna urtråkiga kväll var avklarad ville en av dem att jag skulle följa honom hem då han tyckte det var obehagligt att gå ensam.

Jag tar mig för alla pannor jag har när jag tänker tillbaks på detta.

Vid ett annat tillfälle med andra så kallade "håriga pojkar" i klassen skulle vi festa en lördagskväll men inte heller då blev det något.

Den jag var hembjuden till lämnade mig i sitt rum och gick och tittade på tv med föräldrarna de andra som skulle komma stannade helt enkelt hemma.

Där satt jag i hans rum och drack min medhavda alkohol själv tills han behagade visa sig igen då jag med väl valda ordalag talade om vad jag tyckte om hans beteende. 

Jag gick ut själv i Stockholmskvällen och hade hur kul som helst.

Min fundering idag är;

-Jag undrar vad de hippa tjejer som samlades kring dessa hippa killar tänker idag.

Istället för en kille som var på hugget fick de uppleva en liten pojke som sätter sig till rätta med en serietidning eller glor på tv, detta måste ha varit en enorm besvikelse.  

Det är det enda goda, för min del, med att bli mobbad och att få insikt om de serietidningsläsande och tv-tittande stekarna är att jag låter ingen trampa på mig idag och jag har inga som helst problem att lösa tvister eller ta diskussion med dem som tror sig stå över andra människor.