Visar inlägg från mars 2015

Tillbaka till bloggens startsida

.....

En rad punkter efter varandra betyder fortsättning följer.

Jag kom ihåg de fina gamla veckotidningarna som innehöll följetonger och när det var som mest spännande avslutades det hela med......

Såsom jag längtade till nästa nummer för att få veta hur det skulle gå.

Nu var det inte bara veckotidningarna som hade denna säljfint utan även serietidningarna löste en eventuell dipp i försäljningen med att lägga ut ett spännande äventyr över fler nummer.

Det finns en härlig kittlande känsla i att fantisera över hur det skall gå, vad skall hända? hur skall de lösa mysterierna som tonar upp sig? fantasin går på högvarv.

Idag är det nog inte så många veckotidningar som har dessa följetonger kvar, dessa har ersatts av serier på tv.

Och här skall sägas att det finns serier och serier, en del är så osläckligt tröttsamma att det inte går att titta på dem men så kommer nu och då de som tar tag i en direkt och jag är lika fast som en gång i veckotidningen.

De serier som grabbar tag i dig är de som sätter fart på din fantasi där du får vara medförfattare i fantasin när du tittar, så skapar du sidoberättelser du expanderar vissa scener, du gör din egen serie inne i ditt huvud.

Hur underbart är det inte att få göra sin egen serie där jag bestämmer vad som skall hända och vem som skall få uppleva vad.

Det är iallafall vad som händer med mig när jag läser något bra eller tittar på en serie som är välgjord.

Få är de alster som ger detta utrymme de flesta är så styrda av formen och tittarsiffror att de blir rent urtråkiga, som ett uttuggat TOY ingen smak, ingen färg, ingen form, kort sagt ingenting.

Den första serien som tog tag i mig på allvar var Forsythesagan alla seriers moder om du frågar mig.

Jag kunde knappt bärga mig tills det var dags att bänka sig framför tvn och njuta.

När sedan den knappa timmen gått, den gick alltid alldeles för fort, ville jag diskutera och fundera vad som hänt och varför men framförallt vad alla trodde skulle hända och varför.

Jag tror jag var lite tidigt ute med detta fenomen att leva sig in i serier, det kom inte in i vardagsrummen på allvar förrän serien Arvingarna "The Brothers" strålade ut ifrån rutan då vet jag att det i allas vardagsrum diskuterades och funderades varför vad hände och hur kunde den göra så emot den.

Visst är det väl underbart med den typen av verklighetsflykt den är nödvändig den är en rättighet och framförallt, den är inte konstig.

Vilken fantastisk serie är det inte som kan gripa tag i oss människor och få oss att gå in i den världen som om den är verklig, det för mig är sann konst.

Jag har på senaste tid hittat nya serier som fångat mig i sitt garn, jag hoppas att du också har det där härliga osynliga garnet omkring dig det är en skön känsla att få gå in i drömmens och fantasins värld.

Som det alltid stod när det var som bäst i dessa magiska följetonger; 

Fortsättning följer......

 

Det var en gång...

Det var en gång ett folkhem.

Efter århundraden av slaveri i ett klassamhälle skulle det äntligen bli lite frihet, rättigheter och en allmän rösträtt i demokratisk anda.

Många var kallade få utvalda att bli demokratins budbärare men de som blev utvalda hade en sanning för ögonen och det var att tjäna demokratin och tjäna den väl.

Det gick som en röd tråd igenom hela samhället att hjon, statare och de som ansågs som förbrukningsvara var lika mycket värda som de höga herrarna.

I detta tidevarv skapades det som vi nu känner som folkhemmet.

Det skulle vara ett hem för alla och ingen behövde känna sig utanför.

Denna gyllene tanke är än i denna dag högst aktuell i det samhälle som kallar sig det mest jämlika och demokratiska i världen.

Folkhemmet skrotades på 1980-talet när den omätliga profithungern slog sina klor i folkhemsborna.

Innan, var det lätt att få ett arbete det var inte överbetalt men det var betalt så man klarade sig.

Efter, var det i stort omöjligt att få ett arbete då det byggde på att ha kontakter eller en imaginär utbildning då arbeten började betalas med fantasilöner.

Efter detta paradigmskifte har det som var var mans egendom, ett värdigt samhälle, försvunnit in i historien med en svindlande fart.

Idag finns det inte ens en rest av det samhälle som en gång stod som modell för andra länder. 

Idag finns endast mammons tempel där folkhemsborna skall slava och de som inte orkar eller kan slängs på den sophög som kallas arbetsförmedlingen.

Den som hamnar utanför arbetsmarknaden har små eller inga möjligheter att komma in igen. 

Då, när industri och bondesamhället gick hand i hand och det fanns utrymme för småskalighet var det inte en katastrof att bli utan arbete det gick att få nytt.

Då, när artigheten och anständigheten var ord som betydde något var det en merit att arbeta länge hos en och samma arbetsgivare det sågs inte som något konstigt eller underligt.

Att få en guldklocka för lång och trogen tjänst var något beundransvärt.  

Idag blir den som stannar mer än 2-3 år på samma arbetsplats idiotförklarad med orden;

-Du måste röra på dig för att få upp lönen.

Fullständig befängt och inte konstigt att det idag är ett kostnadsläge som är så högt att många inte har råd att leva i detta mammons hem.

Det finns en stor andel pensionärer som inte har råd att bo, äta, ja leva anständigt därför att profiten griper vilt omkring sig.

Det finns de som var med och byggde folkhemmet som idag får gå till fattigvården för att få hjälp till att överleva dagen.

De som trodde de var med och byggde något gott för morgondagen är idag betraktade som en börda ingen vill bära.

Mammons tjänare vill att ättestupan åter skall införas så vi blir av med denna icke produktiva grupp, vilket uttrycks på följande sätt;

-De gamla är en för stor belastning på det monetära systemet de luckrar upp soliditeten och sätter därmed landets likviditet på spel, det kan vi inte ha!

Ord som aldrig användes igår har idag blivit bibelord hos mammons tjänare.

I bankpalatsen sitter övergödda kycklingar och kacklar om saker de inte har något begrepp om.

I styrelserummen sitter övergödda kycklingar och kacklar om saker de inte har något begrepp om.

I riksdagen, folkhemssalen, sitter trötta kycklingar och sover då de inte ids engagera sig i det samhälle de blivit framröstade att styra.

På gatan stretar svältfödda människor i snålblåsten och undrar hur deras dag skall gå ihop. 

På arbetsplatserna kämpar de rädda arbetstagarna, med flera tjänster i en, för att inte bli avskedade av profiten som styr.

En iskall grå vind drar in från havet och sveper allt i en dimma och i fattigstugan tog ännu en pensionär livet av sig i ren desperation av att inte kunna göra rätt för sig. 

Mammons tjänare raljerar;

-Kunna göra rätt för sig?!? ord utan någon som helst innebörd.

-Kunna göra rätt för sig?!? det måste vara ett tänk från den gamla tiden.

-Idag finns det ingen som vill göra rätt för sig, hur skall man då kunna tjäna pengar?

 


Det var en gång ett folkhem, en idé om att alla var lika mycket värda, den idén är numer inget annat än blott ett minne.

Go'middag

Minnet är en oöverträffad hjälpreda.

Precist när jag vill och otroligt töjbart när jag behöver, tänk vilken följeslagare.

Vilken gåva är det inte att med sanning i blick kunna säga;

-Det kommer jag inte ihåg.

Att ha ett redskap som är så lydigt som minnet är oöverträffat, vad jag vet har människan inget annat redskap som är så otroligt följsamt.

Du kan alltid skylla på att du inte kom ihåg, vem skall klandra dig för det?

Visst, du kan alltid skriva minneslappar som stöd för ditt " dåliga" minne men dessa kan ju å andra sidan tappas bort eller glömmas bort, inte sant?

-Va, hade jag skrivit upp det? det har jag glömt.

Så går det att hålla på och dribbla när det gäller saker du inte tycker om att göra eller människor du inte tycker om.

Vilket redskap minnet är.

Sedan finns det de med elefantminne de som aldrig glömmer något, allra minst en begången oförrätt.

Dessa är lika jobbiga som de som aldrig kommer ihåg något.

-Tänk dig att du möter en elefant ni har inte setts på ett par år och det första du får höra är när du..... 

Sådant är jobbigt och blir en belastning på det pågående samtalet som du helst av allt vill avsluta för att skynda vidare i rusningstrafiken hem.

Minnet vår mest expansiva följeslagare tänk vilken gudomlig gåva det är.  

-Din fru frågar dig med stadig röst;

-Har du gjort det jag bad dig att göra?

Ditt svar;

- Det har jag.

-Hustrun fortsätter myndigt;

-Vad var det då jag bad dig att göra?

Varpå du avväpnar allt med ett leende och följande svar;

-Det kommer jag inte ihåg men jag vet att jag har gjort det.

Så fantastiskt expansivt att inte ens din hustru har något motmedel, du sjunker nöjd och behagfullt ned i din favoritfåtölj med en skön känsla. 

Alltså;

-Vad var det nu jag skulle komma ihåg?

-Det minns jag inte.

- Men jag vet att jag kommer ihåg det. 

....eller hur!

 

Är glaset halvtomt eller halvfullt

Den eviga frågan om att vara nöjd eller liknöjd.

Hur livet gestaltar sig är helt beroende på hur du tar emot det.

Går du med mungiporna nedåt eller uppåt? är en lika adekvat fråga som glaset.

Livet är den största gåva du har att förvalta och i den gåvan finns din möjlighet din gestaltning.

Människor som är positiva har goda vibbar som går igenom deras kroppar dessa genererar också en positiv gestaltning av livet självt.

Negativa vibbar går tvärtemot.

Om vi krasst skall dela upp människor i glas så finns naturligtvis hela skalan alltifrån till bredden fullt och helt tomt.

Du vill inte träffa någon av dessa ytterligheter utan du vill ha behagliga människor i din närhet.

Vad är det som gör en människa behaglig?

Förmodligen det faktum att glaset är halvfullt vilket är själva sinnebilden för hur man tänker.

En människas tänk är verktyget för hur handlingen kommer att bli och utföras.

Min son sade till mig en gång för länge sedan nu att;

"Det blir som man tänker"

idag är han inte lika säker på detta, men det är jag.

Jag har tagit med mig sonens visdomsord alltsedan de myntades för mig och jag kan säga att, det blir som man tänker, det stämmer alltför väl in.

Och eftersom jag har mig själv som testlaboratorium så kan jag utifrån mina egna erfarenheter konstatera att en välprogrammerad hjärna är en enorm tillgång sett ur alla aspekter där en felprogrammerad skapar otrivsel och enskildhet då ingen vill umgås med dig.

En hjärna kan man naturligtvis programmera om men det tar tid och skall du ha hjälp utifrån tar det mycket lång tid att komma tillrätta med de negativa vibbarna.     

Det finns de som föds till grin-sibbar och som tar på sig rollen som gnällspikar och som skall klaga på allt just därför att de skall klaga på allt.

Jag har alltför ofta hört berättelser om de som träffat en gnällspik på en fika och som efter 10 minuter tittar sig desperat omkring letandes efter nödutgången.

Naturligtvis finns ingen sådan så du är fast 1 timme eller 2, de längsta i ditt liv och när du går därifrån tänker du att det var bortkastad tid, halvtomt glas. 

Ett möte med ett halvfullt glas kan inte räcka nog länge, tiden flyger i sin trivsamhet.

För din egen skull kolla av vilket glas du har och var inte rädd för att ta ett nappatag om du inte är nöjd med den situation du befinner dig i.

Med detta sagt vill jag understryka att säga ifrån vid oegentlig behandling har inget med glasen att göra däremot är hur du säger ifrån absolut relaterat till vilket glas du är.

Forrest Gump fick med sig av sin mor att livet är som en chokladask du vet aldrig vilken pralin du hittar, jag vill addera till detta att att livet är ett glas som du antingen tömmer eller fyller.

Det är ett val du själv får göra.

Mottagningen, halvtomt

Vardagsrumet, halvfullt

i vilket glas vill du vara?  

Skrattmåsar....

Vad är det som är så djävla roligt hela tiden?

Det jag tänker på är dessa ständigt närvarande skrattmåsar.

-Jamen, för fan sluta skratta hela tiden tänker jag när jag försöker samtala med en skrattmås.

-Vad är det som gör att människor idag måste skratta hela tiden?

-Varför går det inte att föra ett normalt samtal längre?

Det skall alltid låta som om man hela tiden har så otroligt kul att de som tjuvlyssnar blir avundsjuka på hur kul de har som sitter därborta.

Flocken med skrattmåsar tittar sig omkring för att konstatera att andra glor på dem och att deras skrattorgie hörs av alla och att alla är avundsjuka.

-Där ser ni hur kul vi har det.

Vilket skitprat säger jag.

Det är en fullständig omöjlighet att alltid ha kul, det finns inte.  

När jag möter en skrattmås blir jag mycket avig och återhållsam i mitt sätt och jag undrar om jag möjligen har glömt knäppa gylfen eller om jag ser konstig ut eller om jag har en bit av lunchen kvar i ansiktet.

-Nej, jag tänker inte så, jag blir istället plötsligt mycket trött och ser mig omkring efter en nödutgång som kan ta mig till en annan plats.

Jag var på en middag och fick en kvinnlig skrattmås bredvid mig, alltså den middagen blev helt förstörd det gick inte att resonera om något och hjärtligt skratta utan det var hela tiden inövade lustigheter som följdes av ett otroligt skränande från halsen, detta var tröttsamt.

Jag har inget emot att ha kul men det som nu har bitit sig fast är falskt, det finns ingen äkta glädje utan en påklistrad fasad.

Var på resa med arbetet och vid en lunch så blev vi två bord och det andra borde skränade på som en skrattmåskoloni gör medan vi satt och samtalade som man gör lagom trötta, lagom bakis och lagom imponerade av maten då en av tjejerna nervöst tittade bort mot måskolonin och försökte att "liva" upp vårt bord med lustigheter och skrän.

En av oss sade åt henne att flytta, hon blev skitsur reste sig och gick varvid vi åter kunde försjunka i vårt mummel.

Efter lunchen kom en av måsarna fram till oss och fällde följande kommentar;

-Fan vad skönt ni verkade ha det på lunchen.

Så är det med att ha roligt det skall vara skönt och inte en plåga, tänk på det ni skrattmåsar som terroriserar er omgivning och som skitar ned med ert skrän.

Glöm aldrig att;  

Ett gott skratt (från magen) förlänger livet! 

 

   

De mördar och förstör i Guds namn

Vem är det som tar sig rätten att förstöra ett ovärderligt kulturarv?

Det finns idag olika gangsterligor som tar sig rätten att mörda och förstöra precis som det passar dem, hur är det möjligt?

Förmodligen beroende på att de länder de opererar i är i sönderfall på ett sätt som gör att dessa grupper kan bilda sina fickor vilket gör att det inte finns inhemsk kraft att motverka dessa barbarer.

Det internationella samfundet har då en skyldighet att hjälpa till och det jag inte kan förstå är varför inte FN kan få en stor modernt utrustad stridande styrka som kan sättas in mot terrorister.

Svaret blir nog politik och åter politik.

Detta ord förstör mer än det bygger.

Det verkar helt enkelt inte gå att enas om hur en sådan styrka skall se ut, vem som skall betala, för att inte tala om vem som skall leda denna styrka.

Allt faller med ordet politik.

Ryssland har ingen som helst lust att deltaga annat än på pappret då man har fullt upp att ockupera Ukraina och Tjetjenien. 

Kina gör ingenting utan bidar sin tid och struntar fullständig i människoliv och kulturarv så länge de ser en möjlighet att komma in i bilden när sönderfallet är totalt och då bygga upp kinesiska protektorat, precis som de gjort i Tibet.

EU?

Här samlas man och pratar i olika städer om vikten av solidaritet man pratar och pratar och.........

Inget händer när EU skall göra något annat än att bygga upp sin byråkratin så att de som sitter i olika församlingar har jobben tryggade.

Allt medan det fasansfulla fortsätter, människor blir slaktade därför att de har fel religion, ser fel ut, har fel kön.

Jag kan inte förstå alla makthavare som fördömer det som inträffar på olika håll i världen men så få eller ingen gör något praktiskt åt det.

Det känns som om det endast finns ett land som tar ett verkligt ansvar vilket är USA men det beror nog på att de ständigt är drabbade av terrorister som inget hellre vill än att förgöra den store satan.

Jag är glad att USA finns som ständig pådrivande kraft för fred och frihet och hoppas att deras låga aldrig kommer att slockna, jag förstår också deras frustration över den flathet som övriga i samfundet visar.

EU är inget annat än ett stort fiasko i denna del.

Svenska politiker med dess tjänstemän är ett hån de är fullständigt verklighetsfrämmande och inget annat värda än förakt.

Att säga att de som ger sig iväg till olika länder för att mörda och förstöra sedan är välkomna tillbaks till Sverige där de skall beredas arbete och bostad är inget annat än sinnessjukt.

Att säga att Sverige skall ta emot terrorister i syfte att de skall av-/omprogrammeras är inget annat än galenskap.

Dessa terrorister älskar Sverige och har där fått det bästa gömstället på jorden.

Jag har inget än förakt för dem som lägger fram dessa tankar. 

Spanien har fängslat och kommer att åtala spanjorer som deltagit i kriget i Ukraina på den proryska sidan, här har man en nykter syn på det som kallas terrorism och tillåter under inga omständigheter spanjorer att åka ut i världen för att mörda och förstöra.

Spanjorer skall försvara och gå i krig för Spanien, punkt.  

Ingen terrorist kommer att bli av-/ eller omprogrammerad, det blir kattens lek med råttan och ett spel för galleriet för att säkerställa sitt skydd så länge de nu behöver det.

Jag undrar vad de svenska politikerna kommer att säga den dag en svensk blir halshuggen eller en självmordsbombare spränger sig själv och en mängd andra i ett köpcentrum i Sverige.

Förmodligen ingenting, en svensk tiger, eller så kommer den verbala smörjan att handla om att man måste förstå vilket trauma de som utför dessa dåd går igenom.

De som mördades och deras anhöriga får enligt svensk politikerlogik skylla sig själva.

Skulle dock någon ur nomenklaturan mördas eller attackeras blir tongångarna helt andra.

Jag har ett förslag skicka ned den nuvarande svenska nomenklaturan att av-omprogrammera terroristgrupper så kan Sverige i lugn och ro återställa den ordning som är förankrad i verkligheten.

Om de svenska politikerna i sin mission blir dödade, våldtagna, torterade, levande begravda?

Jamen, man måste ju förstå vilket trauma de som utför dessa dåd genomgår, eller hur?