Visar inlägg från januari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Att bli eller inte bli avskedad

Varför är det så svårt att bli av med politiker?

Vad är det som gör att just tjänsten som politiker medför en omöjlighet att bli av med dem som inte håller måttet?

Och varför kan inte jag, en politikers arbetsgivare, avskeda den jag anser inte är lämplig?

Inom andra yrken kan du bli friställd av en hel mängd orsaker det som nu är vanligt är svepskälet arbetsbrist, är det något man borde kunna friställa politiker för är det arbetsbrist.

Det finns på tok för många politiker som inte gör något och som borde kunna friställas med omedelbar verkan.

Varför skall skattebetalare med sina surt förvärvade pengar göda ett system som aldrig verkar få nog under förevändning att det är demokrati.

Vad det än är, är det ingen demokrati.

Inom de politiska partierna finns ingen demokrati de är toppstyrda och om du vill vara med på resan gör du som samhället iövrigt, håller käft och röstar på det som partitoppen sagt åt dig att tycka.

Det har funnits förslag att minska antalet politiker i församlingar runt om på klotet men dessa har alltid stupat under förevändning att de alla har så mycket att göra och att arbetsbelastningen på de som blir kvar då skulle bli omänsklig.

Samtidigt ser vi gång efter annan hur trötta politiker sitter och slaggar i sina parlament, vad är det för ordning?

Om en arbetsgivare fann dig sovandes på jobbet skulle du med omedelbar verkan bli sparkad, men en politiker kan inte bli sparkad i vart fall inte under mandatperioden.

Jag tänker i denna krönika inte gå in på despoter och de galningar som med tvång, våld och mutor håller sig kvar vid makten de förtjänar inget annat än att få försmäkta i fängelse.

Om du som arbetstagare för förmåner så blir du beskattad för detta om en politiker får förmåner så glömmer de snabbt bort att de fått dessa och hävdar att de gjort allt enligt protokollet och hade ingen aning om att de måste redovisa semesterresan till Mauritius för hela familjen utan hävdar kavat att det var en tjänsteresa i akt och syfte att studera kokosnötodlingarnas inverkan på landsbygden.    

Det är fullständig ohållbart vilket mygel och smussel som försiggår och att det inte går att avskeda en politiker som uppenbart bryter mot lagen, det är inte demokrati.

Om du har en tjänst som innebär att du får utnyttja taxi så är det underförstått att du skall redovisa dina kvitton till din arbetsgivare, det behöver en politiker inte göra.

Att spendera skattepengar som om de vore sina egna är politiker bra på och att sedan komma med idiotiska och osanna förklaringar gör dessa politiker lekande lätt. 

Återigen skulle du beslås med lögn inför din arbetsgivare blev du omedelbart avskedad eller i bästa fall fick en varning.

Inget av detta händer en politiker som likt en gås låter obehaget rinna av sig för att gå vidare i sin förmånskarusell, allt medan du och jag står och ser på och inget kan göra åt saken.  

Som Björn Afzelius skaldade;

"Ja, herrarna blir hjältar, men folket det blir dömt

Och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt"

 

 

Musikprofiler som går ur tiden

I en strid ström lämnar musikprofiler jordelivet och det som slår mig är att de alla är i 70-års åldern.

Det är tråkigt när musikprofiler som jag har sett i konsert inte finns längre, de har varit en del av mitt liv och plötsligt är de borta och eftersom musik är en stor del av mitt liv så blir det tomt och jag inser att även jag kommer, inom en inte alltför avlägsen framtid, att skåla med Oden.

Jag är inte den som går och gruvar mig inför det oundvikliga men jag tänker tillbaks på alla konserter jag varit på under åren som gått och den vandringen längs minnets allé är glädjefylld. 

Det jag funderar på med allvar är varför det är i 70-års åldern som musikerna lämnar oss, är det deras vilda leverne som gör att kroppen inte orkar längre?

Jag tror att det är så, vi vet ju alla att -60 och -70-talen var vilda och otämjbara och fullständigt sanslösa i sina excesser. 

-60-talet var jag med endast det sista året när det gäller att leva livet, men -70-talets första hälft var jag på bana för fullt och är det så att leva på det sättet är det inget som man klarar hur länge som helst.

Musikerna levde sina liv i 720 knutar och någonstans tar det stopp, för en del väldigt tidigt och för en del lite senare sedan finns det de som ingenting verkar bita på, de kan missbruka sin kropp på ett sätt som gör att de känns odödliga.

Hur det nu än är så är alla dessa musiker som lämnat oss saknade då de spred glädje och storartad underhållning med sina konserter.

Det finns några som hänger i och drar vilket är kul då ett par av dessa har sagt att de vill se hur gammal rock n' roll kan bli.

Jag anser att rocken är en musikgenre som aldrig kommer att dö den kommer att leva för evigt.

Det finns idag några band som klarar av att fylla stora arenor och det är just rockband.

Det som är ett stort bekymmer och som jag har skrivit om tidigare i bloggen är att musik idag inte görs för musikens egen skull utan endast för att tjäna pengar vilket gör mycket av den samtida musiken själlös.

Det är ingen som idag skulle våga göra ett konceptalbum om någon skulle föreslå det skulle de som investerar i musik idag omedelbart slå ifrån sig.

Det finns heller inga oberoende och icke-kommersiella skivbolag något som det fanns gott om på 70-talet.

Då fanns det en experimentlusta och en nyfikenhet på vad som fanns runt hörnet, idag ger man fan i vad som finns runt hörnet och tittar på den senaste låten som har slagit och gått bra och så kopierar man den.

Det är av just det här skälet som de musikhjältar som gått ur tiden är så svårt saknade och aldrig kommer att glömmas därför att de tilläts vara pionjärer eller så ställde de skivbolagsdirektören mot väggen och förklarade att om de inte fick göra sin musik gick de till ett annat bolag, sedan var den diskussionen över.

Skulle någon artist göra så idag slängs de ut på gatan och porten blir för alltid stängd. 

Precis som människan konsumerar alltmer snabbmat konsumeras alltmer snabbmusik, en förskräcklig utveckling om du frågar mig.

Ordet gitarrhjälte finns inte längre, tänk så många det funnits under de senaste 100 åren. 

Jag vet inte var det tog slut men kan konstatera att vill du idag lyssna till en riktig gitarrhjälte idag får du söka dig till jazzen, rocken fostrar inga nya.

Inget fel i det tvärtom det är nog så att jazzen idag är den enda musik som tillåter musikerna att fritt disponera över sin talang.

Det är tyvärr ingen jazzmusiker som fyller arenor, möjligen om det är en jazzfestival.

Jag hoppas att den utveckling som musiken idag har är snabbt övergående och att de sanna pionjärerna åter få ta plats i skivstudios istället för att de är tvingade att sitta vid en pc och göra musiken.

Den digitala utvecklingen är säkert bra och nödvändig men jag hoppas att man tar ett steg tillbaks och spelar in master analogt igen så vi får tillbaka det varma runda mjuka ljudet istället för ett själlöst kliniskt ljud som inte har förmåga att skänka samma tillfredsställelse.

Låt musiken och dess musiker blomma av egen kraft och inte med hjälp av helt onödig växtnäring så kommer vi att få tillbaks våra upptäcktsresanden.


Rester....


Min mor var suverän på att ta tillvara rester och med dessa komponera den mest sagolika pyttipannan.

Då, var det ett måste att ta tillvara på matrester för att få det att gå ihop hushållsmässigt, idag slängs det mer mat än någonsin samtidigt som fler människor än någonsin svälter ihjäl därför att de inget har att äta.

Den rika delen av världen har inte en tanke på att skänka dessa berg av mat som slängs, vilken cynism.

Hur kan det förhålla sig så att 1% av mänskligheten äger 50% av tillgångarna vad är det som gör att vi har så svårt att dela med oss?

Om man tittar i naturen och hur naturen självt hushållar med sina tillgångar blir man snabbt varse att, om människan inte funnes, det alltid är tillgång på mat och när det inte är det föds det helt enkelt inga ungar.

Den ekvationen har människan för länge lagt bakom sig och nu är vi i rask takt att bli 8 miljarder på denna lilla planet.

Om naturen fick bestämma skulle vi vara några miljoner inte mer, varför kan vi inte tänka på det?

Istället roffar människan åt sig allt mer i allt snabbare takt och lämnar ett öde landskap bakom sig.

Jag undrar när naturen kommer att på allvar slå tillbaks och på vilket sätt det blir.

Kanske poolerna smälter och dränker allt, eller att haven dör, eller att sötvattnet tar slut.

Något av detta kommer att hända det är jag säker på då allt har ett slut på vår vackra planet.

Vi har fått ett sagolikt arv som vi på det skamligaste sätt förslösar.

De arma människor som lever sina liv på soptipparna i hopp om att hitta något att äta eller något som går att sälja vill nog ingen hellre än att få ett gott mål mat, en bostad med tak som skydd, ved att elda med emot regn och kyla och rent vatten att dricka.

Jag får inte ihop ekvationen 1% äger 50% om den inte ändras och vi råkar ut för svår torka på delar av jorden kommer vi att få se en folkvandring utan dess like och de som kommer är så desperata att de kommer att slåss för sin överlevnad.

Tänk 1-2 miljarder människor eller mer på flykt undan törsten.....

Det är absolut dags att totalt tänka om och börja fördela och då handlar det om att fördela jordens resurser sedan måste de som kallar sig moderna människor lära sig hur man tar hand om rester för att göra en god pyttipanna.

Så länge man inte kan detta och så länge det slängs mat i en allt snabbare takt kommer vi obevekligt att vandra rakt emot ättestupan och när vi väl står framme vid kanten och tittar ned i avgrunden är det för sent att tänka:

-Hur var det nu mamma gjorde sin goda pyttipanna. 


När fan går på torra land(A)

Det finns de som alltid klarar sig undan sitt ansvar genom att med en självklarhet skylla på andra.

-Jag undrar hur de mår och framförallt varför de gör som de gör och med vilken rätt de gör som de gör?

Jag följer som sagt inte längre inrikespolitiken i Sverige men när vi får besök därifrån så är det oundvikligt att inte tala om vad som händer i det lilla landet i norr.

Jag hade inte klart för mig att det utlysta nyvalet i mars 2015 var inställt och att de politiska partierna, förutom Sverigedemokraterna, har gjort en överenskommelse sinsemellan att alltid stötta varandra oaktat hur fördelningen i mandat ser ut.

-Min oundvikliga fråga blir då;

-Har Sverige rätt att längre kalla sig en demokrati?

Inte som jag ser det, i mina ögon har nu landet med hjälp av den politiska nomenklaturan förvandlats från att vara någon sorts demokrati till att bli en minoritetens diktatur.

Detta är en iochförsig logisk utveckling på något som varit på gång alltsedan Ny Demokrati såg dagens ljus.

Vi minns alla Bengt Westerbergs barnsliga och oprofessionella uppförande på valdagskvällen när han likt en trotsig tonåring vägrade att sitta i samma soffa som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister, ett utomordentligt fånigt beteende som vi alla trodde tillhörde gårdagen, men icke.

Nu har dagens politiker upprepat dessa fånigheter och dessutom kryddat anrättningen med att avskaffa demokratin.

Den hetskampanj som SD varit utsatt för är att jämföra med det som hände i Nazityskland, Kina och Sovjetunionen, något jag tidigare skrivit om i bloggen.

Min orubbliga uppfattning är att du har rätt till vilken trosuppfattning du vill så länge du håller dig inom just demokratins gränser.

Ultravänstern i Sverige har sedan år tillbaks tagit sig rätten att med våld försöka skrämma oss andra att ansluta till deras trosuppfattning, något som ingen vågar fördöma.

När SD, med vissa undantag, vill få oss att tro som de gör inom de etablerade demokratiska ramarna då möts de av mobbens skrän och våld där gränsen för vad som är anständigt och vad som låter sig göras i möblerade rum inte finns. 

När de gäller att håna dem som tror på SD är det fritt fram att gå till personangrepp det finns ingen moral, ingen heder allt är tillåtet och alla medel ok.

Ju värre ett personangrepp på en SDsympatisör är dess mer applåderar och skränar mobben.

När nomenklaturan råkar ut för liknande angrepp förfasas och gnälls det utan slut.

Alla medier tar upp det som ett ohyggligt angrepp och som om det vore ett skott emot demokratin. 

Lustigt hur olika en och samma sak tolkas beroende på vilken sida du väljer att befinna dig på.

Då Sverige är ett mycket litet och inskränkt land och det är många som är beroende av jobb för sin inkomst inom detta lands gränser så man håller käft och accepterar vad som händer med det sinnessjuka mottot;

"En svensk tiger"

Såsom jag hatar denna sentens!   

Så är nu demokratin avskaffad i Sverige med allas goda minne och tystnad!

Detta är en skam och inget annat, fan går på torra land i Sverige!

Jag är, som sagts tidigare, fundamentalistisk demokrat och liberal och jag är glad att jag inte längre är en del av en diktatur, jag sörjer det land som en gång var och har medlidande med ett folk som är gisslan hos en skränande minoritets-mobb.

Vad Sverige skulle behöva är en rejäl demokratisk revolution där dagens politiker slängs ut och döms till livstids samhällstjänst så de får ta hand om baksidan av det de själva skapat.

Deras bostäder kan vi börja med att upplåta till alla flyktingar och så samlar vi politikerna i de omänskliga förläggningar som de anser att medmänniskor på flykt skall bo i årsvis.  

Svenska politiker, skränfockarna och media är en skam för landet det är dags för svenska folket att stå upp och säga ifrån.

-Jag undrar varför det aldrig händer?

Vi får nu säga:

DDR-Sverige en diktatur i tiden.


 

 Den nya svenska riksdagen.   

Döden en del av livet(A)

Döden är en oundviklig del av våra liv.

-Varför har vi så svårt att prata om denna del av livet?

-Är det därför att vi inte vet vad som finns på andra sidan eller är det så att vi helt enkelt är rädda för det okända?

Denna del är något som vi alla möter oaktat vad vi har varit i livet och är lika säkert som att vi har fötts en gång.

Prominenta person får sin födelsedag och dödsdag firade men alla vi andra faller i glömska, det tycker jag inte känns bra.

Alla liv är lika värdefulla alla människor är lika värdefulla men alla handlingar är inte lika värdefulla och dessa är därmed inte värda att bli ihågkomna.

-Är det utifrån det vi har agerat som gör hur vårt eftermäle blir?

Jag vet inte hur det är att möta döden men jag vet att jag har den lysande Astrid Lindgrens ord ringande i mina öron;

"Man skall leva sitt liv så man blir vän med döden"

-"Vän med döden"

Jag undrar; 

alla de som inte lever sina liv så att de är vän med döden innebär det att de då blir ovän med döden och innebär det i sin tur att de får en plågsam och/eller utdragen död?

Döden är ett ord som vi inte gärna eller alls diskuterar jag vet att detta inte var föremål för någon som helst penetration i skolan.

Beror det på att ämnet är så tabubelagt eller så känsligt att det inte går att prata om?

Jag vet inte det heller, men jag vet att de personer som gör sin död synlig alltid kallas modiga, skall man vara modig för att möta döden? det skall man absolut vara och på ett lika modigt sätt som man möter livet skall man möta döden då det är en del av livet.

Allt har ett slut på denna jord för somliga ett för snabbt slut för andra ett för långt slut.

Det som gör det svårt att tala om döden är att den är definitiv och oåterkallelig, livet ger dig möjlighet till många chanser att göra om eller ändra dig eller förbättra dig, döden ger ingen sådan chans. 

Och det är väl det som gör det så svårt att sitta över ett glas vin och diskutera döden jag vet inte att människor gör det, jag tänker på nobelpristagarna de diskuterar aldrig döden utan alltid möjligheternas morgondag då det är mer positivt.

Men eftersom döden är en del av livet så borde den diskuteras flitigt så att man hinner med allt man vill här i livet om du lever som om du vore odödlig kommer du med säkerhet inte att hinna göra allt det där du ville göra, döden hinner ifatt dig.

Men om du lever som om varje dag vore den sista och har i åtanke att din tidslinjal är x antal år så kommer du att leva ett fullt och rikt liv och du kommer inte att ha ångest när du möter döden utan kan med ett leende konstatera att; 

-Mitt liv har varit gott.

Det är då du får en god död.  

 

 

  

Året är 2015...

Tänk om man kunde få göra sig en önskelista för det som skulle hända i ett nytt år vilken present skulle inte det vara.

Det första jag skulle önska mig var att exploateringen av Arktis och Antarktis omedelbart stoppas och att ingen fick rubba balansen där.

Vidare skulle jag önska att John Lennon var i livet han var en kämpe som gjorde skillnad för miljoner och åter miljoner människor.

Jag skulle önska att alla våldsamma tankar raderas ur människors huvuden att vi alla börjar tänka som Dalai Lama...

att han fick tillbaks sitt land Tibet som Kina så brutalt ockuperat.

Att 2015 blev ett musikaliskt fyrverkeri utanpå det mesta med konserter i världens alla hörn istället för krig i världens alla hörn.

Att vi människor slutar att resa murar och istället river dem som finns både de fysiska och psykiska. 

Att människorna lär sig hushålla med jordens resurser och att de som är ofattbart rika inte blev så ofattbart rika utan att fler fick sitta till bords.

Att det ofattbara djurplågeriet emot vissa av våra medpassagerare på vår planet slutar upp och att vi istället ser på dem som våra likar med lika rätt att finnas till och färdas i frihet precis som vi människor hävdar. 

Att Jimi Hendrix klev upp på scenen och expanderade våra sinnen igen.

Nedskräpning av vår natur är ett stort bekymmer både på land och till sjöss det verkar som om vi tror att hav och land är outtömligt stora vilket naturligtvis inte är fallet, till slut har vi fyllt upp vår värld med skräp.

Vem kommer att städa?

Att det fria ordet förblir fritt att det inte endast är den fria tanken som giltigförklaras.

Att ett ord alltid skall vara och förbli fritt är en självklarhet om mänskligheten skall överleva ett samhälle som tystar sina medborgare är dömt att gå under.

Det spelar ingen roll hur detta sker att det sker är det som är fasansfullt.

Att få gå på konsert där de gamla mästarna uppträder, tänk att få se Mozart eller Beethoven musicera vilken ynnest vore inte det.

Det finns mycket man/jag kan önska inför 2015 men det jag mest av allt önskar är att min älskade Moffe och mina älskade söner med familjer får ett fantastiskt år fritt från bekymmer, 

ja och så att du min käre läsare får det hur bra som helst.

Året är 2015, det år då allt blev lite bättre skall vi ta i hand på det?

Bra!