Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Varför klaga?(A)

Är det ett människans ogräs att alltid klaga?

Jag tänker att det alltid klagas på att gräset är grönare på andra sidan, är då den gräsmatta vi faktiskt står på bara ogräs?

Det finns ett destruktivt sätt att förhålla sig till sin vardag och det är att alltid klaga på något det kan vara någon på jobbet, grannen, någon bekant eller i största allmänhet samhället man lever i.

Mitt råd är gör något åt saken istället, som ordstävet säger;

"Tänd ett ljus istället för klaga på mörkret"

eller hur, visst är det så.

Det verkar finnas en konsensus hos "klagarna" som ger vid handen att det är just klagande som är samhörighetskänslan.

Alltså, tänk er att vara på fest där det endast är "klagare", du har klätt upp dig du är på festhumör kanske tagit dig en "knaber" hemmavid när du klär dig för fest och så hamnar du hos ett gäng gnällspikar som inget annat gemensamt har än att klaga!

Vilken fasansfull kväll det kommer att bli under förutsättning att du stannar kvar, jag hade gått. 

Nåväl, så gör du något åt din situation och du bestämmer dig för att kanske flytta till ett annat land för att slå ned dina bopålar och vad händer då jo det börjas att klaga igen och det verkar inte finnas något slut på detta.

Då kan vi konstatera att det är människan det är fel på som klagar på allt och ingenting.

Det måste hela tiden finnas något eller någon som är i skottgluggen det här beteendet för oss tillbaks till stenåldern när försvaret av den egna grottan var av livsavgörande betydelse och ett primitivt beteende kom i dagen då dessa människor inte visste bättre.

Idag 20-30 000 år senare är beteendet kusligt likt det som en gång var.

Jag tror inte att någon idag behöver försvara sitt hem på det sättet men det genetiska arvet när det gäller att prata "skit" är så starkt att det tydligen inte går göra sig av med.   

-Vad är det som gör att människor har ett osläckligt behov av att ge sig på andra?

-Är det deras egen litenhet som måste försvaras med påhopp på dem som har en integritet?

-Eller är det ett behov att få sin egen lilla tarvlighet bekräftat av likasinnade och därmed skapa en gemenskap som bygger på en avund.

Den typen av gemenskap är skamlig och falsk.

Varför inte bygga en gemenskap på glädje och vara glad över det du skapat och det du uppnått? det verkar mycket trevligare tycker jag.

Jag vet inte vad det är för mekanism som gör att när du träffat en person några gånger så kommer samtalet ofelbart att halka snett och "skitpratet" sätter igång.

Om jag hamnar den typen av diskussion brukar jag anföra att;

-Varför inte prata med den det berör och sortera ut vad som upplevs irriterande? 

Men det verkar inte möjligt då det kommer in en annan aspekt nämligen feghet och den jag givit förslaget till tittar på mig som om jag vore en förrädare, något jag struntar högaktningsfullt i.

Att tala om för en annan människa att man tycker att den är en skitstövel krävs mod och det är få som har, betydligt lättare är det då att i grupp, ungefär som en flock apor skräna och desavouera en annan icke närvarande medmänniska.

Har man inte annat att göra än att prata skit om allt och alla tycker jag det är dags att flytta till sydpolen och börja odla tomater. 

"Bättre vara på hal is och ha det glatt än gå i lera och sörja" 

Lägg inte energi på att klaga, njut istället och gör dig kvitt de onda andarna!

Att vara dubbelhänt(A)

När jag var liten kille var jag absolut dubbelhänt jag var tvungen att fråga min mor vilken hand jag skulle skriva med eftersom jag inte kunde avgöra det själv, det var ett för knöligt beslut för en 5-åring.

Det råd jag fick, vilket hade sin grund i att den tiden var reservoarpennans, var att använda höger hand för att inte behöva kladda ned mig och skjorta med bläck.

Rådet var absolut logiskt och riktigt med ovan i tanke men jag skulle vilja ta detta ett steg längre och tänja lite på tanken och rådet.

Om min mor istället hade sagt till mig, 

- "Använd den hand som känns bäst",

så hade nog jag bollat emellan mina händer och som vuxen varit dubbelhänt när det gäller att skriva, vilket hade varit en härlig gåva.

Idag i vuxen ålder gör jag vissa moment och saker bättre med min vänsterhand än med min högra, jag skriver med höger och kan inte skriva speciellt bra med vänster dock om jag tränar så kommer nog den färdigheten fram igen.

Att ge våra älskade telningar råd i bästa mening och efter vår bästa förmåga är något som varje förälder gör ett antal gånger under barnets uppväxt och det finns vissa råd som skall givas med hjärtat och andra med hjärnan.

Jag tänker inte här ta upp de föräldrar som på ett vidrigt sätt hetsar sina barn till än det ena och än det andra.

Om ni ser att er unge har fallenhet för något visst låt barnet utveckla den talangen själv i lugn och ro, det kan vara så att det som en 6-åring gör och är bra på inte per c behöver bli det den kommer att utbilda sig till eller arbeta med.

Det är så många faser ett barn går igenom och så mycket som måste undersökas och läras. 

Jag minns mina söner, som är enäggstvillingar, när de var 2-år kunde jag inte göra en sak utan att de skulle undersöka det jag gjort och godkänna att det jag gjort var till belåtenhet.

Denna undersökningsiver tolkade jag som att här var det killar på gång in i granskningsyrken, icke.

De tog helt andra vägar när de blev uppåt 10 år och för en blev det musiken och för den andre K1.

Det är viktigt att låta barnen växa i sin egen takt och jag är mycket stark motståndare till att stuva in ungar i institutioner hela dagar där ett kollektiv skall avgöra vad som skall hända och när.

Mycket bättre för barns utveckling att få gå hemma i sin trygga miljö och under några timmar per dag träffa kompisar.

Jag hade den lyckan att få gå till kindergarten, som det hette på den tiden, och träffa kompisar under 3 max 4 timmar jag minns vad jag tyckte det var roligt att få ohämmat rasa runt

Hemmafrudebatten tycker jag är hälsosam och viktig.

Jo, jag vet att våra små russin gick hos dagmamma men inte förrän de var 2 år och egentligen, med handen på hjärtat, skulle de ha varit 4 år.

Hursomhelst så är det otroligt viktigt att inte pressa ett barn utan låta det vara ifred i sin utveckling självklart med råd och dåd när som barnet själv önskar och när du ser ett naturligt behov av det, barn har ju inte alltid en solklar logisk förmåga, eller hur.

Det finns barn som är otroligt självständiga och som absolut inte vill veta av att någon som de tycker lägger sig i, låt dem då vara och låt dem också ta konsekvensen av sitt agerade.

Detta gäller naturligtvis under förutsättning att det inte är fara å färde då är det en förälders plikt att breda ut vingarna till skydd och mycket bestämt men vänligt förklara olämpligheten i det inträffade.

Jag är inte för en fri uppfostran men är absolut anhängare av fri egen utveckling.

Vill barnet teckna gå till Svanströms och köp ett ton papper och pennor men tala inte om vad som skall tecknas vill barnet spela instrument gå och hyr ett och biter sig detta fast ta med ungen till musikaffären och låt den som jobbar där ha ett resonemang med den spelsugne eller låt barnet börja en teckningskurs och få utveckla sitt eget samtal med läraren, jag kan lova att i båda dessa fall har ni ett barn som vuxit ett par decimeter.

Låt barnen frodas och växa av egen kraft, skydda när det blir för bra. 

 

   

Tystnad! Tagning!(A)

Rubriken är en välkänd fras inom filmens värld men den borde också vara lika välkänd i andra sammanhang. 

Den påkallar koncentration inför en scen och då det skall vara tyst.

I dagens debattklimat är det allt annat än tystnad vid tagning, alla pratar i mun på varandra och ingen varken höra eller lyssnar längre till vad den andre säger.

Detsamma gäller klassrummen där det borde vara tyst och koncentrationen hög men i det sammelsurium som råder kan ingen koncentration hittas det är helt enkelt inte möjligt.

Det är synd och skam att tystnad och koncentrationsförmågan inte får ta plats hur kan man förvänta sig goda resultat i en miljö där det inte finns utrymme för stillhet.

Varför? är det så att idag behöver man diverse oljud för att kunna läsa, radion skall vara på för att man skall kunna titta på tv, plupparna skall ständigt sitta i öronen för det måste alltid vara ett ljud som kommer in det får inte finnas någon tystnad.

Sedan förundras nomenklaturan över den dalande kunskapsnivån hos folket!?!

När jag gick i skolan var det en självklarhet att det var tyst i klassrummet generellt sett, visst fanns det lärare som inte hade förmåga att hålla ordning och skapa lugn och ro.

Jag var en stillsam elev och led ganska uppenbart av att i dessa timmar inte få det lugn som jag behövde eftersom jag inte var något läshuvud behövde jag mer tid och längre startsträcka än övriga därför var stillheten ett måste för mig.

Än idag kräver jag stillhet för att ha möjlighet att göra saker jag kan inte skriva med musik på, inte läsa med andra ljud då försvinner min koncentration. 

Jag stänger dörren om mig och får det jag behöver, tystnad.

Jag vill tro att det är så med människan att lugn och ro är det som alla behöver.

Ett belysande exempel är den modell som blivit förhärskande och gäller kontorslandskap, det finns numer studier gjorda där det visar sig att 25% av arbetstiden går förlorad beroende på att man sitter och lyssnar på vad andra säger, 25% en fjärde-dels arbetsdag är lika med 2 timmar det blir många på 1 år bara på en anställd.

Förr i tiden när man hade sitt kontor gick det bra att stänga dörren om sig och vissa kontor var tillochmed utrustade med en knapp som tände en röd lampa utanför vilket signalerade att den innanför inte ville bli störd utan behövde arbeta koncentrerat.

Idag har vi några tysta rum i kontorslandskapen som skall balansera upp det brus som är, absolut nys anser jag.

Med den moderna byggtekniken kan man göra om dessa landskap så att alla får en tyst plats utan att för den delen ta bort samhörighetskänslan.

Det allmänna bruset av ljud har blivit en sanitär olägenhet så allvarlig att det är dags för ett nytänk och en begränsning av oljudet i skola och på arbetsplatser, det är dags för;

Tystnad! Tagning!  

 


Förstår du inte?(A)

I ett tidevarv där sociala medier härskar är det ibland helt omöjligt att få ett adekvat svar. 

Jag ställer en tydlig och rak fråga och den jag skickat till trycker gilla eller skickar ett tecken som gör tummen upp?!?

Vad är det?

Betyder det att min fråga var bra eller att svaret är gillande eller att det var kul att just jag ställde en fråga till dig?

Inte vet jag, vad jag dock vet är att språket håller på att utarmas i en rasande takt.

Det verkar inte som om någon längre bryr sig eller ens tar reda på vad som menas och framförallt inte vad som efterfrågas.

Det här är en fullständig obegriplighet för mig.

Varför? undrar jag, är det numer helt omöjligt att få ett svar eller ens en yttring än mindre att någon skulle svara med att; "jag är upptagen och ber att få återkomma", det finns helt enkelt inte längre.

Har man inte tid eller inte är intresserad av den som skickat ett meddelande så struntar man i att svara.

Detta sätt att agera accelererar med en svindlande hastighet och det är inte bara ungdomar som agerar på detta sätt de som borde veta bättre, de äldre de vuxna, är precis lika dåliga om inte sämre på att ge återkoppling.  

Och då undrar jag så här;

Förstår inte mottagaren den text jag skickat är mottagaren lobotomerad eller på annat sätt funktionshindrad i sitt huvud.

Ibland tror jag på det förstnämnda då jag ofta möts av ett, ehhhhhhhh eller mmmmmm.

Vad är det för svar, det är lika begåvat som ett par tomma blanka ögon när jag ställer en fråga in persona. 

Utifrån det kan jag förstå att man väljer att inte svara.

Ett annat scenario är när du får svar på något du inte efterfrågat.

Det är om möjligt ännu mer irriterande och ger dig en smula förhöjt blodtryck.

Jag kan inte för mitt liv begripa vad det är som gör vårt modersmål så svårtytt?

Vad är det som gör att vi inte längre kan kommunicera på svenska?

Nä, det skall vara en egen ihopkokad gröt med engelska, då kan vi prata med varandra?!? 

Svenska uttryck duger inte och då börjar det sakta gå upp ett "liljeholmens" för mig, man förstår inte därför att man förstår inte svenska, häpp!

Svårare än så var det alltså inte jag skall inte tala svenska när jag är i Sverige jag skall tala en grötig egenrimmad utrikisk sörja så blir jag förstådd och får då också svar helt säkert.

Undrar vad för typ av svar jag får?

Kommer jag att förstå vad som står eller kommer den som skickar till mig ha ungefär samma resonemang som jag nu har haft.

Tänk att det egna språket kan ge upphov till språkförbistring, det hade jag aldrig trott när jag satt i skolan och plitade på mina uppsatser fylld av förundran över de bokstäver som formades till ord av min penna.

Idag är det ingen som är förundrad snarare förbannad över att behöva skriva något som ingen förstår istället för att utbrista i strupljud som alla tycks förstå.

Jag är glad att jag inte är en del av den utvecklingen; 

Det har jag förstått!