Visar inlägg från mars 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Varför flyttar man utomlands? (A)

En flytt oaktat vart den går är en förändring frivillig eller påtvingad och har därmed olika utfall.

Om en flytt är av tvingande skäl kan den vara en plågsamhet som fördärvar och ger en negativ spiral som blir destruktiv, det är nog något vi alla vill slippa.

Att däremot flytta frivilligt med siktet inställt på något bättre mer spännande eller intressant är enbart av positiv karaktär vilket genererar vällust i kroppen.

När man flyttar utomlands är det ett mycket stort steg att ta och när du gör denna stora operation bör det vara väl genomtänkt och planerat annars kan det lätt bli ett snedsteg som gör att du vurpar och det blir en belastning istället.

När du flyttar utomlands kan det vara av ett antal skäl och de är dina egna och du ger dig därmed en ram att förhålla dig till. 

När flytten till ett annat land är med pensionen som förtecken är det en lustfylld resa helt plötsligt finns det möjlighet att välja och vraka det bästa ur den värld jag finns i.

När du så slår ner dina bopålar börjar en process av assimilering till det nya landet en flodvåg av nya intryck dina sinnen blir sprängfyllda och du går, kanske det första året, på högvarv och landar inte riktigt.

Dock, efter en tid har du gått igenom allt det där som alla gör och vardagen kommer att ta en alltmer fast kontur om rutinerna som nu blir vardag.  

Det är då som flytten blir en verklighet i ditt liv en påtalad del som du inte kan ta bort, annat än på det sättet att du flyttar igen.

Att flytta kostar på så det är nog inte den första lösning du kommer att tänka på utan den att söka upp likasinnade att dela din tid med.

Inget fel i det, då det är där du känner igen dig och känner en samhörighet.

Det som händer i 9 fall av 10 vågar jag påstå är att du söker upp ställen och föreningar med medlemmar som är från ditt eget land.

Så får du i ett främmande land hittat den dyrk som fungerar lekande lätt i låset.

Den andra vägen är att stå vid dörren och mecka med kombinationslåset som innehåller allt det där som kan te sig svårlöst språk och kultur.

-Vilken väg skall man välja?

Det måste vara upp till varochen att ta det beslutet dock infinner sig en intressant fråga att fundera på;

-Är den flytt jag gjort endast kroppen som rört sig eller har jag verkligen flyttat i tanken också?  

En flytt utomlands kan vara betydligt enklare än man tror och inte statusmässigt känslig.

När du bosätter dig i en ny stad i utlandet har du säkert undersökt en del innan och blivit fäst vid en speciell del, vem skall ha synpunkt på det? 

När en flytt sker inom t ex Sverige finns det hur många som helst som har synpunkter på vart du drar ditt flyttlass till, det går inte att göra sig fri ifrån, jag vet av egen erfarenhet.

Jag bosatte mig i ett fullständigt otänkbart område i Malmö och trivdes något så in i vassen bra!

Men fick självklart höra att "där kan man inte bo" jodå går visst hävdade jag. 

En annan sak som var tröttsamt var att stöta på människor som inte ens visste var detta område ligger i den stad de levt i, i 30 år eller mer!?!

Ni skall då veta att Malmö är en liten stad med c:a 300 000 invånare.

Nu bor jag utomlands som sagt och för mig är svaret/svaren på frågan;

-Varför skall man flytta utomlands?

Följande;

-Frihet!

-Jag kan andas!

Jag kan vara den jag är! 

Hur skönt är inte detta att kunna välja en annan väg!

En otrampad väg som innebär tusen och en möjligheter.

Ta chansen och gör som Kierkegaard skrev;

"Att våga, är att förlora fotfästet för en stund,

"att inte våga, är att förlora sig själv" 


 Sätt foten på en ny väg!


 

Saliga äro de troende (A)

Jag är en troende ateist, kan man vara det?

-Ja, jag är det.

Låt mig förklara vad jag menar.

Jag tror på det goda i människan inte något väsen eller någon påhittad figur som sitter på molnets kant och tittar ned på oss.

Nej, en människa som ser mig rakt i ögonen på lika villkor är vad jag tror på.

Det där med att se ned på fick jag nog av redan i 18-års ålder då jag tog mitt beslut att lämna den statliga institution som inte annat kunde än att varje söndag deklarera vilken eländig syndare jag var.

Jag varken kände eller känner mig som en särskilt eländig syndare utan mer som en ordinär människa med fel och brister men också med en del positiva inslag.

-Ja, det vill jag iallafall tro.

Det finns en religion som jag tycker är fantastisk, som inte har till sin grund att tillskansa sig rikedom, makt, ägodelar och genom oändliga krig tro att de kan frälsa de som de påstår inte bättre vet, det är buddhismen.

Tänk att de som skall bli munkar först måste göra en vandring i livet där de lär sig att leva på samhällets golv, vilken insikt ger inte det.

Kan ni tänka er en svensk präst leva som en tiggare bland de hemlösa på gatorna i minst 2 år?

Idag är det mer mammon vi helgar vi identifierar en rik människa som framgångsrik men en som har ett rikt inre liv och går i sina tankar och kanske oprovocerat ler eller gör en min ryggar vi ofelbart inför och bedömer som lite knäpp.

-Då undrar jag vilket som är det mest berikande, att äga miljoner på banken i form av pengar eller att äga miljoner tankar/idéer i din inre bank?

-Ja, jag vet att pengar är makt och en del vill påstå att det är det enda verkliga maktmedlet av idag.

-Då infinner sig frågan;

-Var har sentensen, "tron kan försätta berg" tagit vägen?

-Är det ingen som tror på sin inre styrka längre, är det ingen som vågar låta sin inre låga brinna klart och starkt längre?    

-Är det kollektiva tänkandet så viktigt att individen inte ses och om du har en stark inre tro skall den då utplånas till förmån för ett kollektivt gråväder?

Jag är uppvuxen på 60-talet det årtionde då allt var möjligt då t ex det bildades musikgrupper av de mest skiftande slag och alla fick plats och ett eget utrymme.

Idag är det strikt uppdelat hur du tar dig fram i den världen och också hur du tar dig fram i yrkeslivet.

Det är helt omöjligt, att som jag gjorde ibland, sitta och dagdrömma dig ut igenom fönstret ett tag för att få näring till din hjärna.

Jag påstår att den som har ett rikt inre liv också har ett rikt yttre liv det finns så mycket du kan göra och ta dig för när fantasin får fritt spelrum.

Tänk på barnen i deras lekar, där finns det ett absolut utrymme för improvisation leken i sig medger detta.

Jag skulle vilja se en styrelse där de leker skeppsbrott i styrelserummet jag är ganska säker på att det skulle ge oanade nya vinklingar på hur detta företag skulle skötas och vilken kurs som skulle anläggas.

Vad har allt detta med tro och religion att göra? 

-Allt!

Om du har en tro på människan och har du en tro på livet är det väl där som religionen har sitt ursprung, tron på det goda.     

Jag anser att människor av idag inte ger sig själv möjligheten att utvecklas till den de egentligen är, vilket enormt slöseri är inte det med talang och gör att samhällen blir tråkiga och enkelriktade.

Låt den individuella tron blomma och var inte rädd för att visa vem du är och tro på din inre kraft våga vara den du är, med den kraften som då frigörs är det min tro att våra samhällen kan undgå en undergång.

Låt inte enfalden vinna låt mångfalden triumfera.

Våga tro!

Våga se ditt inre ljus!

  


Morgonstund har guld i mun (A)

Det sägs att morgonstund har guld i mun,

Att vara uppe med tuppen, 

Pigg och nyter på morgonsidan,

Man skall ta tillvara på dagen,

Upp och hoppa!

alltså WTF!?!

och jag säger,

jaha, ja inte för mig i vart fall!

Alltså så här ligger det till;

Jag är ingen morgonmänniska har aldrig varit, jag piggnar till runt lunch ungefär och innan har jag varit tomt stirrande i en skärm och druckit ett dussin koppar med kaffe utan någon som helst effekt.

Jag är en kvällsmänniska och kan inte förlika med att man skall gå upp i ottan, varför?

-Inte vet jag vad man skall göra då, sitta och gäspa och längta tillbaks till den varma goa sängen.

Det är ju ren tortyr att tvinga upp människor som inte har rytmen i den tidiga morgonen.

Det finns en uppfattning att den som inte är uppe i det jag kallar sen natt har varit ute och slarvat kvällen innan, vilket nys!

Finns inget som är så jobbigt när alla morgonmänniskor skall ha upp alla andra tidigt och sedan framåt kvällningen skall det vara tyst.

-Varför det?

Det är då jag piggnar till och vill lyssna på musik och starta upp debatter och ja, leva livet.

-Då skall det vara tyst!

Jag har förståelse för de som inte har min rytm, varför har de ingen förståelse för min?

Alltid samma visa, trots att det numer finns något som heter flex-tid på arbetsplatserna, det är iallafall finare att vara där tidigt och med hurtfriska steg storma fram till kaffeautomaten än att komma släntrande med ögonen vid knäskålarna runt 9-tiden.

När sedan de hurtfriska stormar hem vid 4-5-tiden med minen att, jaja sitt du där nu går jag hem, så förstår de inte hur skönt jag tycker det är när hurtbullarna avlägsnar sig och jag får arbetat ifred.

En dag fick jag frågan;

-Va, var det någon som svarade när du ringde så sent?

-Jo, sade jag det är vi kvällsmänniskor som gör de verkligt stora affärerna! inte utan skadeglädje i rösten.

-När ni morgontalibaner har fullt upp med att se ut som om ni är hypereffektiva är jag effektiv i resultat inte fiktion.   

En god morgon är en god kväll i min värld.

 


Vem kan segla förutan vind? (A)

Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?

-Jo, de som skor sig på andra.

Det finns en parasitism som breder ut sig i en rasande fart och som skor sig på de som är ärliga eller inget har att sätta emot.

Vi har idag en ny kapitalism som inte tvekar att plundra andras plånböcker så mycket det går.

Banker som ger låg eller ingen inlåningsränta men inte tvekar att sätta en hög utlåningsränta med motiveringen att verksamheten måste gå ihop.

En utlåningsränta som sedan stadigt höjs med samma motivering att verksamheten måste gå ihop.

Varför är det så att banker oberoende i vilket land de är verksamma, alltid skall ha en gräddfil att färdas i och då ofta med motiveringen att "om vi låter den finansiella sektorn gå omkull drabbas tredje part" vilket skulle vara du och jag med andra ord.

Vi drabbas ju ändå och vi har inget att sätta emot när bankerna ändrar sina villkor vi har att rätta oss därefter vilket är synnerligen irriterande.

Om du har ett sparkonto med en överenskommen inlåningsränta så kan banken ensidigt ändra den och då skall vi inte tro att de höjer den, nej de sänker den futtiga ränta jag har med hänvisning till att "det har blivit dyrare".

-Vad är det som blivit dyrare? frågar jag.

-Allting, får jag till svar.

-Vad är det för ett svar?

Sådär håller de som kan segla utan vind på, de använder min vind till att segla med, de använder mina åror till att ro med, de använder mina pengar till att sko sig med.

Det är det som kallas tärande och så långt från närande det går att komma.

En annan grupp som använder stulen vind och stulna åror för att ta sig fram är den privata vården och omsorgen.

-Vad är det för varelser som ger småbarn vatten och bröd till frukost?

Det är det man i gamla dagar sade att fångar fick när det satt på fästning.

Jag kan inte börja att förstå vad det är för system som tillåter detta. 

-Vem är personen eller personerna som står bakom denna skamlighet?

Inte vet jag, men en sak är säker och det är att de som ägnar sig åt en verksamhet av den här typen inte har den minsta gnutta medmänsklighet.

Det finns endast ett intresse av att tjäna stora pengar och det snabbt, vilken cynism är inte det.

Det värsta är när politiker försvarar detta vansinne med att "man måste anpassa sig efter en ökande kostnadsproblematik och då är detta ett effektivt medel".

-???

-Är en människa stor som liten "en ökande kostnadsproblematik"?!?

-Ett effektivt medel??

Är det så att politikerna helst vill ha effektivt blekmedel som tar bort alla fläckar? vilka då skulle representeras av dig och mig alltså de övriga medborgarna.   

Hur vore det om dessa politiker tar sitt eget ansvar och uppsöker ättestupan?

-Icke, finns inte en uppfunnen än som skulle för en nanosekund tänka tanken att överge sin inkomstbringande tjänst med fina förmåner.

Men de som inget har skall ge ännu mer och sedan upprörs det politiska etablissemanget över att vanliga människors vardag inte stämmer överens med politikernas gräddbulle.

Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?

-De samvetslösa!  

 


En vit lögn(A)

En lögn är en lögn är en lögn.

Eller är det inte så?

Kan det vara så att en lögn är en sanning. 

-Har en lögn blivit en sanning?

-Har en sanning blivit en lögn?

-Vad är det som avgör om en sanning är en lögn och en lögn sanning?

-Har jag rätt att förmedla en lögn som är en sanning och en sanning som är en lögn?

Teoretiskt sätt är jag som människa underställd att vara trovärdig och sanningsenlig, hur är det med den saken egentligen?

Det heter att för att inte t ex såra en medmänniska tar man till en vit lögn, 

-Jaha!?!

En lögn är en lögn är en lögn!

Det går inte att komma runt detta faktum.

-Jamen invänder du, jag friserade sanningen lite jag ville inte vara elak, 

-Jaha!?!

En friserad sanning är en lögn, eller hur?

Vaddå, inte vara elak?

Den person du givit ditt falska tyckande till går i en tro som inte är sann.

Att ta till en vit lögn är ett fattigdomsbevis det visar på att du inte har den verbala förmågan att uttrycka dig på ett icke sårande eller nedsättande sätt med mindre än att du måste ljuga.

Om du skall fortsätta att ha en trovärdighet i ditt ljugande måste du bli sanningsenlig.

En sann lögn är den sanning som är en lögn. 

En lögn som är sann är den som inte ljuger.

I en lögn finns en sanning och den sanningen är falsk.

Ingenting i en lögn är sant eller nästan en sanning.

Det finns bara en sanning och den är inte en lögn.

Vi har försökt konstatera/undersöka om en vit lögn är ok om den är till för att man inte skall såra en medmänniska.

Ändå är en lögn en icke sanning.

Just därför är en lögn en sanning som inte är sann.

Eftersom vi inte skall ljuga har vi kvar en sanning som inte är sann.

-Vad har vi kvar av sanningen?   

-Lögnen!

-Vad har vi kvar av lögnen?

-Sanningen!

-Har de bytt plats med varandra, kan jag inte längre lita på vad som sägs?

Om lögnen inte längre är en lögn och sanningen inte längre är sann är det en verklig värld jag lever i, eller en spegelvärld?

Om spegeln är sanningen vad är då det den reflekterar?

 

  

Varför svarar du inte?

Idag har en standard etablerat sig som jag finner utomordentligt tröttsam, att inte svara.

Om du inte vill svara i telefonen är det en sak men att inte svara på skrivna meddelanden eller muntligt tilltal är något av det mest oförskämda som finns.

Telefonen/mobilen har alltsomoftast en digital svarslåda där du kan lämna meddelande det är mycket vanligt att göra så och inget konstigt.

Nu kommer vi till det som har spritt sig som en gräsbrand vilket är att inte svara när jag konverserar.

Jag har otaliga gånger skrivit sms eller mail eller andra meddelanden till olika personer bara för att konstatera att jag inte får något svar.

Jag har skickat samma sak flera gånger, om det hjälper?

-Icke.

Jag undrar varför det har blivit en sådan nonchalans emot medmänniskor.

Jag kan med diverse hjälpmedel idag se om mottagaren har läst det jag skickat och om så är fallet och jag inte erhåller svar skickar jag en gång till, ofta förgäves.

-Är det så att strömmen med information idag är så stor att vi blivit avtrubbade och inte orkar ta emot och svara?  

Enligt min mening är detta resonemang snömos.

Om du får ett elektroniskt meddelande ifrån någon du känner finns det alltid tid och rum att svara och om du inte känner igen den som skickat meddelandet svara då med en fråga.

Jag tror att det beror på en elektronisk snorkighet som har brett ut sig man skiter i att svara därför att man inte vill, inte ids. 

Det är så lätt idag att skylla på cyberrymden och hävda att "jag har inte fått något mail".

Med den bortförklaringen tror då den jag skickat meddelandet till att det är vattentätt, vem kan ifrågasätta cyberrymden? det vet ju alla att det försvinner en hel del där.

Jag säger återigen, snömos.

Idag är teknologin så förfinad och driftsäker att dessa undanflykter inte har någon giltighet längre.

Att inte svara när det blir en besvärlig eller jobbig situation har blivit legio istället för att ta tjuren vid hornen och ta diskussionen väljer man istället att bli tyst.

Radiotystnad var något som man ägnade sig åt under krigen, idag har vi ingen som helst anledning till att vara elektroniskt tysta. 

Det är en lathet och/eller ett ointresse som gör att den jag konverserar med inte tar sig tid eller lust att svara. 

Nu skall det också sägas att det är inte bara när det kan bli jobbigt eller besvärligt som det inte svaras, det finns tillfällen när det inte svaras ens på de mest vänliga meddelanden, något jag finner alldeles häpnadsväckande.

-Sedan när är ett vänligt meddelande inte värt att svara på?     

Vet inte det, men jag vet att med den här utvecklingen, om den fortsätter, kommer konversationen att tystna och det enda som kommer att höras är knapptryckningar när människor sitter med sina mobiler och spelar spel.

Då har människan förlorat och elektroniken har vunnit, vem har påstått att robotar tillhör en fiktiv framtid?

De är redan här. 


 


Nålsögat

Utan att egentligen tänka på det iakttager vi våra medmänniskor och bedömer det vi ser.

Det innebär att vi klassificerar en medmänniska som bra eller dålig vilket är en otrolig förolämpning.

-Vad vet jag vilken sorts person det är som står framför mig?

Ett skal har ingenting med innandömet att göra.

Det enda jag vet är det jag ser vilket inte säger någonting.

-Vad vet människan som står framför mig vem jag är?

Förmodligen ingenting och alltså lika lite som jag.

Här står vi alltså två personer som inte vet något om den andre och likafullt har vi en massa tankar och idéer om vem den andre är.

-Vad är det som sätter fart på denna tankeverksamhet?

-Fördomar!

Visst är det så att våra fördomar styr oss och utifrån dessa sätter vi etikett på och stämplar vår omgivning.

Vi har alla en uppväxt och där de flesta har haft föräldrar som tyckt en hel del, detta kallas arv.

Vi ärver ifrån våra föräldrar hur vi skall förhålla oss till vår omgivning.

-Bra eller dåligt?

Det går inte att svara så enkelt på denna fråga en uppväxt är ett helt spektrum av intryck bra som dåliga det viktiga är att vi när vi blivit en smula mer vuxna har förmågan att skilja ut ett bra sätt att tänka från ett dåligt.

Även barn har en misstänksamhet emot nya kompisar och det är inte alltid som den nya kompisen möts med entusiasm.

För den vuxne har denna misstänksamhet blivit större med multipelverkan och när vi blir gamla har vi sällan eller aldrig ork att träffa nya medmänniskor utan håller oss till familjen som vi vet vilka de är och hyfsat bra vet hur de uppför sig. 

Så står vi där med en ny medmänniska ungefär 1 meter ifrån oss och vad gör vi?

-Vi granskar! 

Vad som sägs, hur det sägs och hur den personen rör sig om det finns konstiga omotiverade, som vi uppfattar det nervösa, rörelser.

Tänk vad vi utsätter vår hjärna för istället för att lyssna på och prata med den vi nyss träffat.

Jag undrar om vi inte lite till mans har nervösa vindlingar i vår hjärna som borde kopplas ur och istället slå på det positiva tänket och se en möjlighet i det nyligen inträffade mötet.

-Är det en genetiskt nedärvd funktion att förhålla oss avvaktande till nya människor tills vi vet om de är vänner eller fiender? 

Det kan vara så och det genetiska arvet skall på intet sätt förringas men ibland blir det för bra hur vi bemöter andra.

Ibland är nålsögat för trångt och inskränkt och ibland blir den nagelfarande iakttagelsen en belastning istället för en tillgång.

Ibland är vi så till den grad arroganta att vi inte ens låtsas att se och höra.

Tänk dig att du är på en fest där du är nykomling och du skall konversera med dem som sitter runt dig vid middagsbordet men de vänder sig bort och väljer att prata med de invanda vännerna, det är mobbning.

Vilket misstag är det inte att inte vara nyfiken på våra medmänniskor, vilken fattigdom det är att inte lära känna nya människor.

Det heter att om du missar ett tillfälle så kommer dig tusen åter, tänk om detta var det tillfället då ditt liv för alltid kunde skrivas om.