Visar inlägg från februari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Jobba på!

I landet Sverige finns det en motsägelse av det mer svårtydbara slaget.

Faktum är att medborgarna i detta land kommer att tvingas arbeta tills de stupar, eller i vart fall tills de är 67 år.

Och här kommer motsägelsen nämligen att arbetsmarknaden endast är till för de som är mellan 25 - 40 år!?!

Övriga göre sig icke besvär!

Hur går denna ekvation ihop?

Det gör den inte och det kommer att bli en kraschlandning av sällan skådat format. 

Det har utkristalliserat sig en elit som tror sig äga rätten att förmedla och tillsätta arbeten efter ett eget godtycke och detta godtycke stavas, ålder.

AF, arbetsförmedlingen har för länge sedan abdikerat ifrån sin roll som just är/var att förmedla arbeten till de som inga har.

Om AF försvann imorgon skulle ingen och jag menar verkligen ingen märka någon skillnad, framförallt inte de ansvariga politiker som vurmar för denna koloss på lerfötter.

De som idag verkligen förmedlar arbeten är unga människor i rekryteringsbolag som har som första och enda prioritet att tillsätta de som de känner igen.

Vad jag menar med det?

Om jag som 60-åring kliver in hos ett rekryteringsföretag så kommer ofelbart jag och den som rekryterar att hamna på kollisionskurs av den anledning att den som rekryterar är 25-30 år och uppvuxen i en helt annan tidsanda än jag.

Då förstår ni hur det fungerar, de du känner igen är de du rekryterar och så fungerar det i landet i norr och ja förresten nog i de flesta länder.

Problemet med Sverige är att befolkningen är liten och minst sagt ålderstigen stora pensionsavgångar gör att urvalet minskar snabbt.

Och då är det fullständigt obegripligt att några få småbarn, på ett i sig smart manövrerande, erhållit mandatet att avgöra vem som skall få ett arbete och vem som skall stämpla.

Jag som medborgare i Sverige vet att om jag blir arbetslös vid 40-45 är det oerhört svårt att komma tillbaks in igen om jag inte har ett stort kontaktnät.

Om jag blir arbetslös som 55-åring spelar inget kontaktnät i världen någon roll det blir en ökenvandring i 12 år tills pensionsåldern infinner sig.

Kanske att det kommer att gå att ta ut pensionen lite tidigare men räkna inte med det.

Ja, så kommer då dagen när jag slipper förnedringen och kan börja plocka ut min pension problemet då är att jag inte fått någon påfyllnad så den blir liten och det är inte säkert att jag kommer att klara mig, återstår att begära socialt understöd.

Detta understöd tär på de gemensamma resurserna och därför är det obegripligt att det sitter småbarn och skall bestämma.

Jag undrar när den svenska arbetsmarknaden kommer att bli homogen igen?

Förmodligen aldrig!

De som nu skor sig på andras elände har det för bra och likt en terrier biter de sig hårt fast i köttbenet. 

Attityden hos dem som sitter i förarstolen idag är att när du är över 40 år skall du slänga dig utför ättestupan. 

Det känns som om Moder Svea har fått hår-löss i hjässan.

Du Svea, det finns starka medel emot hår-löss, gå till apoteket och köp dig en tub tvätta håret noga, så kan vi alla få ett anständigt liv och ett arbete att gå till oaktat ålder. 

     

 


Hur står det till?

När vi svenskar möts ställer vi ofta frågan; 

"Hur står det till" eller i en modernare version "Hur är läget"

Det är en trevlig och artig öppningsfras, det som förvånar mig är svaret som kommer farandes i luften och som jag än i denna dag inte riktigt förstår;

-"Jo'rå de e jämna plågor"

-???

Alltså, vad är det som är jämna plågor?

Är det att den jag just mött har plågor i sin kropp eller är det att personen har det plågsamt i livet? 

Och framförallt vad är det för plågor som är jämna?

-Ja, inte vet jag.

Jämna plågor är för mig något olidligt som jag definitivt inte vill uppleva.

Eller är det så att jämna plågor avspeglar den tid vi lever i, att ingenting får vara riktigt bra.

Då undrar jag; 

-Varför får det inte det då?

Nu är det naturligtvis så att sättet att svara är en jargong ett talesätt men likväl en avspegling av ett kulturarv.

När du ställer frågan till en amerikan så får du alltsomoftast svaret att det är fantastiskt, det rockar, etc.

Det avspeglar en kultur som har ett positivt sätt att närma sig vardagen.

Ett annat sätt att svara på frågan hur du mår är;

"Man får ta en dag i taget"

-Alltså?!?

Är det inte det vi gör, alltid?

Jag vet inte att det finns någon som kan klara av att leva flera dagar samtidigt.

Nåväl, då tar vi en dag i taget, vad svarar man på det?

Ja, den vanligaste följdfrågan är väl;

-Har det hänt något? 

-Ja, sedan är cirkusen igång och du förbannar dig själv att du inte bara glatt vinkade och skyndade vidare.

-Jamen, då har vi en annan parameter som kommer in i bilden, vi vill inte visa oss oartiga och inte stanna för att prata bort en stund.

Så där står vi i snögloppet och slasket för att lyssna till ett idisslande som vi egentligen inte lyssnar till.

Så skiljs vi med ömsesidiga löften att;

-Jodå, visst skall vi träffas över en öl och snacka.......

Vi kan inte fort nog skynda på stegen bort och när vi är i full galopp igenom snörusket, på väg till den hägrande affären där vi har en rabattkupong som nu skall användas, stöter vi ihop med en ännu en bekant;

-Och du får frågan;

-Tjena hur är läget?

Svaret kommer helt automatiskt och utan en nanosekunds betänketid;

-Jo'rå de e jämna plågor!?!

 


    

En fråga?

En fråga jag undrar över är;

-Vad ger unga människor rätt att behandla äldre som om de är avfall, sopor, smuts som kommit in i systemet?

-Jag undrar hur det har blivit att unga människor inte längre visar äldre någon som helst respekt?

Alla blir vi äldre och det är då ofrånkomligt att det alltid kommer att finnas de som är yngre.

-Vem har givit de unga mandatet att särbehandla de som de tycker sitter i vägen, de äldre, med en arrogans, nonchalans och rent översitteri i sitt agerande?

De reser sig inte när en gammal kommer in på bussen utan sitter och skrålar och skränar som om de är Guds gåva till oss andra.

Ingenting kan vara mer felaktigt och framförallt är det så att de äldre har en en mycket större mänsklig kunskap än dessa skitungar som tar sig för att uppföra sig svinaktigt.

Det jag inte kan förstå är hur samfundet är funtat som accepterar denna utveckling.

Jag fick lära mig av min far att ta av mig mössan i hissen att alltid hålla upp dörren för andra, oaktat vem, var har den artigheten tagit vägen?

Jag höll upp dörren för två mödrar som var på väg ut ifrån en matvarubutik dragandes på varsin barnvagn, fick jag något tack?

-Nej!

Det kändes som om de tyckte att det var självklart att jag skulle hålla upp dörren.

Alltså, far åt h-e!

Ett leende och ett tack hade varit på sin plats.

Det verkar som om de gutturala ungdomar som befolkar vår jord idag inte kan uttala orden tack och förlåt.

Två ord som betyder så oerhört mycket för mottagaren och som är så enkla för avsändaren att använda eller, ja borde vara enkla att använda.

Det finns något som heter personlig integritet detta begrepp kommer ingen att veta vad det betyder om några generationer, jo förresten de som då kommer att kallas nördar.

Är jag en nörd idag så är jag förbannat stolt över det!

Fram för den artiga nörden!

Eller kanske man skall gilla läget och inte ha skyldighet att göra något överhuvudtaget längre, jag anpassar mig till dagens totala nonchalans och självgoda själviskhet.

Jag kommer att skita på dagens ungdomar jag kommer att i alla sammanhang bete mig emot dem som de beter sig emot mig. 

Är det en värld värd att leva i?

Tja, tydligen är det så det kommer att bli ett antal generationer framöver själviska dynghögar som trampar runt utan att överhuvudtaget tänka tanken på att det finns ett ord som heter solidaritet.

Död åt den svinaktiga skitstöveln som inte respekterar andra människor.

Tänk så många unga idag som kommer att få gå en ökenvandring när de är gamla och efter den vandringen hamnar de i saltgruvan som kanske ålderdomshemmen då kallas.

Om jag tycker synd om de skitungar som tar sig den plats de inte har förtjänat idag?

Inte en nanosekund!

Frågan jag ställde?

-Jo, vem är det som skitar ned sätet på bussen där jag skall sitta?


 

Var har eftertänksamheten tagit vägen?

Vad har hänt med axiomet, "Tänk efter före"?

-Ja, inte vet jag men det jag vet är att eftertänksamhet inte står högt på dagordningen.

Varför är det så att den du för ett resonemang med helt plötsligt får en glansig blick eller svarar inte vid en mail-konversation.

Du har förmodligen ställt ett krav eller argumenterat för något som gör att mottagaren behöver tänka efter.

Och vad händer? jo en trist attityd flyter upp; 

-Såå skitjobbig han är den där gubben, han kommer alltid med en massa synpunkter och snackar en massa som jag inte vill höra.

Det är i dessa situationer som man hamnar i ett kommunikativt ingenmansland, i ett vacuum. 

Ett tomrum omsluter de som borde vara som kommunicerande kärl.

Det är vid dessa tillfällen som jag i mitt stilla sinne undrar varför är jag här just nu, vad ont har jag gjort för att vara i denna situation just nu.

Samtidigt som jag blir förbannad på den jag kommunicerar med och tänker;

-Vad är det för fel?

Jag ber om en liten tjänst och vad händer?

-Jo, den som mottagit min begäran gör inget alls eller så får jag fel sak utförd eller så skickas det något jag alls inte bett om.

Då tänker jag att, har jag uttryckt mig alldeles galet eller har mottagaren inte lyssnat eller förstår mottagaren inte vad jag sagt?

Hursomhelst är det olidligt tröttsamt att behöva be om samma sak gång efter gång.

Varför lyssnar ingen längre?   

Varför pratar vi med varandra överhuvudtaget?

Det som blivit axiom idag är "Tänk inte prata bara"

Vad är det då som sägs?

-Ja, säg det.

Jag vet inte men jag vet att kommunikationen idag är som en krokodil stor mun små öron.

Det är en utveckling som är såå ointressant alla som skall övertyga alla andra om sin egen förträfflighet, kacklet i gården är totalt.

-Vad som hände med min begäran? 

-Jag väntar fortfarande!

 

 

Tenerife(A)

Tenerife, den gröna förföriska ön i kanten av Afrika som behagfullt flyter i oceanen.

Att göra ett besök på den gröna av kanarieöarna är en fröjd för alla sinnen.

Vädret på den södra ön är magiskt skönt den norra ön har ett mer växlande och spännande klimat och så finns kungen själv, Teide.

Detta berg med sin mystik sin storslagenhet sin absoluta närvaro är en del av denna ö som gör att Tenerife blir en absolut upplevelse.

Människorna som bor här, Tinerfeños, är vänliga, gladlynta och även om de översköljs av turister varje år är de rätt nyfiken på vem du är.

Prata lite spanska och dörren till ön öppnar sig. 

Naturen här ligger inte långt efter Madeira och har ett alldeles eget växt-/djurliv som för den intresserade är ett eldorado.

Du kan vandra i denna natur med stor behållning och på nära håll ta del av en ö som formats för evigheter sedan.

Vägarna är antingen smala och branta med hisnande stup eller bekväma motorvägar som tar dig ifrån norra till södra ön på c:a 1,5 timme.

Den lokala maten är superb likaså vinet, Tenerife kan stoltsera med att de har vin som endast odlas där och ingen annanstans. 

Det beror på de speciella klimatförhållanden som råder.

En djupdykning i musiken är en fröjd och en mycket speciell upplevelse det är verklig folkmusik som skapats och formats av generationer.

Karnevalen som hålls i Santa Cruz i februari är en av världens största festligaste och överdådigaste ja alla -gaste ni kan tänka er.

Om ni inte tänker att åka till Rio de Janeiro flyg till Tenerife, ni kommer inte att bli besvikna, tvärtom vågar jag påstå. 

För den som är nöjeslysten finns Playa Americas och Los Christianos där dygnets timmar inte räcker till.

Om du vill ta det lugnt och luta dig tillbaka är den lilla byn Los Gigantes underbar och motion får du också där.

Att knata upp och ner i backarna sätter ganska omedelbart spår i bildäcken, som krymper vilket inte gör ont.

En resa till Tenerife är inte att åka iväg på en solsemester, att åka till Tenerife är att göra en resa i tid och rum.