Visar inlägg från september 2013

Tillbaka till bloggens startsida

En längtan (A)

"Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin. 
Och jag ska skriva en sommarvisa med sol och blomdoft i melodin" 

Så skaldar Mats Paulsson i sin "Visa vid vindens ängar".

Det finns en längtan till det skira det sårbara och det som doftar.

En längtan till det liv som innebär en jämn lunk visserligen med hårt arbete men utan stress i avgaser.

-Vad är det då som gör att landsbygden avfolkas och människor i en aldrig tidigare skådad omfattning flyttar in till betonggårdarna?

I en betonggård luktar det i en trädgård doftar det.

Skillnaden är en avgrund djup.

Runt om på vår planet är det en enorm folkvandring som gör att stora arealer mark/landsbyggd ligger helt öde.

-Varför flyttar människor mot bättre vetande in i dessa gigantiska betonggårdar?   

Förmodligen är svält och fattigdom mycket bidragande faktorer.

Det finns olika typer av svält antingen den fysiska hungern som driver oss att söka upp platser där vi kan få jobb och därmed köpa mat. 

Den psykiska svälten, hungern som är en föreställning om att är det bara många människor på en plats så är det rätt och då också ger en tillfredställelse av att själv ha gjort rätt.

Dessa förhållningssätt leder människorna likt myrstigar in i en värld som egentligen är oss helt främmande.  

Väl inne och bosatt i betonggården dröjer det inte särskilt länge förrän en längtan innfinner sig.

En längtan till trädgården, och det som mäniskorna då gör är att noga kartlägga alla eller i vart fall de flesta grönområden som finns.

Nu är det så att bor det 10 miljoner människor i en betonggård så finns det inte plats för alla att vistas i de grönområden som lämnats kvar.

-Vad händer då?

-Jo, horder vallfärdar ut på landet för att få uppleva det som de en gång flyttade ifrån.

-Undrar varför det i vårt moderna tidevarv skall vara så otroligt svårt att skapa möjlighet för människor att få bo där de föds?

-Undrar också vem som är vinnaren, den som flyttar in till en betonggård eller den som väljer att bo kvar i sin trädgård? 

"Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin. 
Och jag ska skriva en sommarvisa med sol och blomdoft i melodin" 


  

Ingen förväntan (A)

Att inte ha någon förväntan är det lika med att du är död?

-Ja, jag menar inte fysiskt död utan själsligt död.

-Vad gör du med ett liv som är utan förväntan och utan förhoppning?

-Tänk att inte hoppas på att vinna när du spelat på lotto, stryktipset eller travet.

Att inte känna den där pirrande känslan och lite nervösa förväntan vid första träffen med någon som kanske blir din livspartner.

Det låter förskräckligt tråkigt och innehållslöst.

Det är det du inte vet om och som bara kan vara en gissning som är livets krydda, det där okända som du endast kan spekulera ikring som gör livet spännande.

Det finns de som, i en svepande gest, säger att det tjänar ingenting till. 

-Vad är det som inte tjänar något till?

-Att leva?

-Varför är vissa så negativt inställda att de aldrig ser en möjlighet utan endast svårigheter och hinder?

Om alla hade det tänkesättet skulle vi fortfarande bo i stengrottor.

Ingen hade utvecklat sättet att fiska, jaga, odla och därmed hade ingen utvecklat vårt sätt att bo.

Om ingen hade ids att vara nyfiken att ha en förväntan, var hade vi varit idag?

Vi hade inte haft glödlampan, bilen, cykeln eller pc.

Vi hade inte haft ett utveckalt språk och det skrivna ordet hade vi förmodligen inte känt till.

Det är alla de som haft en förväntan, längtan och nyfikenhet som fört oss människor framåt, de är våra hjältar och dem vi skall se upp till och i tanke försöka efterlikna.

Om alla vi försökte tänka framåt istället för bakåt skulle vi ha en ännu bättre värld.

Att äga förväntan är att hjälpa mänskligheten en liten smula, ibland föds ett IKEA ur den förväntan, tänk på det.

 


"Tänd ett ljus istället för att klaga på mörkret", buddistiskt ordstäv.


Mammas gata (A)

Jag minns mammas gata som om det vore igår.

Varför gör jag det? och varför är det mammas gata?

Förmodligen igenkänningsfaktorn har man trampat samma gator i ett halvt sekel skulle det vara konstigt om man inte känner igen sig.

-Och mamma?

-Tja, måste bero på att jag varit en del av henne i 9 månader närmare än så kommer du inte en annan människa inte ens din hustru eller man.

Så, då är vi där på mammas gata, tryggt och bra, inga större åthävor.

Sedan innfinner sig tonåren och vad händer? 

Allt, jag menar allt blir annorlunda.

Inget är längre tryggt, invant och bekvämt.

Allt känns ovant och kantigt du har liksom en stickig tröja på dig som gör ditt humör synnerligen retligt.

Detta är den tid när vi lär oss att mammas gata har konkurrens i form av en aldrig sinande ström av okända spännande nya gator med okända spännande nya människor och framförallt oändligt spännande nya möjligheter.

Detta är den tid då vi blir nyfikna på nytt ungefär som när vi var barn.

Skillnaden är att vi som barn är de tusen-frågornas.

Som tonåringar är vi de tusen-testernas.

Allt skall provas, inget fel med det.

-Betänk, tonåren varar i 6 år vilket är en ganska avsevärd tidsrymd. 

Det vi inte provar och kommer underfund med i tonåren kommer att ligga latent i kroppen för att förr eller senare undersökas.

Spelar ingen roll om det sker i 30-/40 års ålder eller kanske senare det kommer ifatt dig och du kan bara ge efter och testa.

Så löper livet vidare på nya stigar som ger ny kunskap och insikt.

Mammas gata?

Den ligger långt bakom dig när hjulen snurrar med överljudsfart.

Så en dag börjar hjulens fart att sakta mattas du kommer in i en annan lunk.

Så börjar promenaden längs minnets allé och helt plötsligt utan minsta ansträngning tycker du att du är tillbaks på mammas gata.

Allt känns igen tryggt och bra det är bara det att den här gången är det inte mammas gata, det är din egen upptrampade stig du tittar tillbaka på.

En sann stigfinnare använder mammas gata för att skapa sin egen väg.   

    


Ett ögonblick (A)

Våra liv är ett ögonblick mätt med jordens tidsaxel, vad gör vi med det?

En del ödslar sitt liv andra vårdar sitt liv några ödelägger sitt liv.

Vad vi än gör med det så är det vårt och är vår finaste gåva.

Att få leva livet fullt ut finns det något som heter, vad är det?

-Det beror naturligtvis vem du är och vad du värdesätter.

Ett liv rymmer så oerhört mycket varje sekund och minut är fylld av intryck.

Det är väl ganska fantastiskt att vi har en tid som är vår alldeles egen.

När jag var yrkesverksam, ja alltså var städslad i annans tjänst som det så vackert heter, knotade jag alltid över att jag inte ägde min egen tid och var mycket avundsjuk på pensionärerna då det enligt mitt förmenande kunde gör exakt vad de ville med tiden.

Nu är jag där, inte pensionär på riktigt än men äger min tid i så motto att jag kan göra vad jag vill med den, och det jag slås av när jag tänker tillbaka är att när du är mitt i karriären är det extra viktigt att du tar tag i din tid och bestämmer över den del du kan så mycket det bara går.

Det jag menar är att om du vårdar dig om din del av tiden blir den inte ödelagd, förspilld eller du känner att den sprungit iväg.

Jag ångrar idag att jag inte var mer omsorgsfull om "min" tid när jag var yngre. 

Hade jag varit det hade jag haft mer tid som jag uppfattat som värdefull och också  positiv.

Ett ögonblick hade då varit en ocean istället för en liten pöl.