Visar inlägg från mars 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Våldtagen

Jag läser en fullständigt vidrig artikel om en kvinna som blivit våldtagen av 8 invandrarpojkar i flera timmar denna artikel är upplagd på en blogg all heder till Helena Palena för ditt mod, länken till denna artikel är här:

parnassen.wordpress.com/2012/03/14/atta-pa-en-kvinna-valdtakten-i-mariannelund-vi-ska-hamta-en-tjej-och-knulla/

Det är något så otroligt vidrigt att det knappt inte finns ord att beskriva.

Det som är än värre är när dessa vidrigheter försvaras det är utan motstycke och jag kan inte förstå hur det är möjligt att ens tänka tanken.

Men det har Lisa Magnusson krönikör hos Metro gjort länken följer här:

http://www.friatider.se/inte-sa-konstigt-att-invandrare-valdtar

Hur tänker varelsen?

Ja, jag får använda epitetet varelse då hon har utvisat sig själv ifrån att vara människa.

Det finns ingen rätt i världen att behandla andra människor på detta sätt.

Jag vill att alla som läser detta tar del i och aktivt visar sitt avståndstagande från att skända och förnedra andra människor.

Jag vill med denna krönika starta en proteströrelse som på alla vis öppet visar sitt förakt när det gäller våld starkare emot svagare när det gäller förnedring starkare emot svagare.

Jag hoppas att du ansluter dig till:

NU ÄR DET NOG! 

Tankar en söndagseftermiddag

Söndag eftermiddag sitter vid köksbordet och tittar lite slött på skärmen som är vit och tom, tankarna vandrar;

Dead-line kl 17 imorgon, hur skall det gå till? har inte en idé än mindre någon struktur vad jag skall skriva om.

Tittar på Moffe tvärs över bordet, som sitter i ett berg av spansk-lexikon, läroböcker och anteckningsblock, hon har skeppan full, hur skall jag få mitt skepp att lätta ankar?

Vi skulle visst skriva något om den senaste lektionen.

Det är absolut stiltje både i sinne och kropp, jag reser mig upp och fixar varsin kopp kaffe måste ha något att samla tankarna med.

Sätter mig och lägger upp fötterna på bordet knäpper händerna bakom nacken och låter blicken svepa ut genom fönstret upp till de askgrå molnen.

Hur skall jag formulera den senaste lektionen? tänker jag, det var nog musiken som tog tag i mig mest därför att det var en hel del oväntat.

Jo, så var det, en del musikval var absolut oväntade.

-Mmmm, tänker jag vidare, hade inte en susning om att Jane Birkin spelat in afrikansk musik, nja det hittade jag inte på youtube men jag hittade en spännande chanteuse.

Det är konstig det här med musik, litteratur ja kanske all kultur eller konstformer att de är verkligen som snabbmat. De konsumeras med en enorm hastighet, fort till nästa spännande, hinner inte dröja oss kvar.

Tänker på Thomas Tranströmer, nobelpriset i litteratur, hur länge har han inte funnits i våra liv hur mycket eller ofta har vi inte läst hans dikter?

Det verkar som om han redan är glömd, konstigt.

Ja, tillbaka till Jane Birkin, hon slog igen med att stöna fram en sång tillsammans med, tror jag, sin kille, ja jag vet inte, men ivartfall slog hon igenom stort, och nu?

Jag frågar Moffe om hon kommer ihåg Jane Birkin hon tittar forskande på mig och svarar;
-Hon med Je T'aime eller hur?

-Jo, svarar jag idag är hon vissångerska, ok svarar Moffe och återvänder till sina läxböcker.

Mina tankar går vidare, idag går de absolut, inget spring i mitt huvud.

Vad var det mer, javisst de gamla godingarna Tom Petty och Simon&Garfunkel.
Jag har varit på konsert och sett dem, Tom Petty i USA, det var häftigt, amerikansk rockpublik är absolut rolig och spontan, ett djävla drag var det.

Simon&Garfunkel i Stockholm för evigheter sedan, det är otroligt vad tiden rusar iväg.

Tänk, mina små telningar fyller 30 år i år.
Det är ju inte klokt! jag som minns så tydligt när de ringde ifrån Danderyds sjukhus och meddelade att det nog var läge för mig att komma dit eftersom jag skulle bli pappa.

Att vara pappa, det är stort, tillbaks till lektionen,
Vad hände mer?

Broder Daniel dök upp fast det var nog inte Broder Daniel utan mer en spröd tjej som sjöng, hette hon Anna Hertsman? Kanske, kommer inte riktigt ihåg.

Tänk att jag har så svårt för namn även om jag har lärt mig massor av knep hur jag skall komma ihåg namn så glömmer jag bort hur jag skall göra och då blir det ju för fan omöjligt att ha koll.

Har det med åldern att göra?
Nä, det tror jag inte på, har alltid varit dålig på att komma ihåg namn, innebär det att jag alltid varit seg i bulan? Hoppas jag inte, tänk om folk omkring mig uppfattar mig som seg, mja det får jag bjuda på vid snart 60 år.

Det är en fördel med att vara uppe i åren jag blir lite mer förlåten när jag inte hör eller kommer ihåg.

Lomhördhet har nog inget med åldern att göra utan mer de 1000 hårdrockskonserter jag varit på.

Nu skulle mina söner tittat på mig och frågat;
-Du farsan, har du verkligen varit på 1000 hårdrockskonserter?
-Tja ungefär, skulle jag då svara lite svävande för att i nästa sekund tillägga med ett leende, nej inte riktigt.

Nog för att det blivit många men inte så många, att gå på konsert är det bästa jag vet, klassisk som rock.

Tänk vad tankarna drar iväg, funderar jag vidare, detta att sitta och glo ut i ingenting och tänka på vaddå?

Inte vet jag det känns som om tankarna spelar in just nu, gör ett program som jag skall titta på senare, när min kropp är lite mer alert. Just nu känner jag mig mer som någon slags dvd-brännare.

Tillbaka till lektionen! mer musik en engelsk symfoniproggrockgrupp, vilket ord!, har fått mig att skubba gata upp och gata ned till olika musikaffärer, tack för att Folk å Rock finns, vilken affär!

Det är väl det som är meningen med kulturen det finns så mycket att upptäcka.
Är det därför som kulturen har blivit snabbmat? Att det finns för mycket?

Jag hoppas aldrig att det är sant.

Just det, jag fick låna en rulle som jag inte sett, skapliga skådisar med i den.
Det är roligt med bra filmer precis som med bra musik eller en bra bok jag blir förförd och försvinner in en annan värld.

Den dyker upp med sitt eget magiska skimmer, fantasins värld, och det är otroligt häftig att få vara en del av den.

Rummets resa

Hon slog sig ned på stolen och betraktade rummet.

Stolen hon satt på var klädd i grön sammet och hon trodde att träslaget var mahogny, tänk att hon aldrig hade frågat.

Det luktade gammal cigarrök i rummet detta var hennes morfars rökrum. Ett speciellt rum där det röktes var något som alltid fanns i dessa lägenheter.

Hennes blick drogs till fönstret som hade blyinfattade rutor med olikfärgat glas.

Runt fönstret hängde vinröda gardiner som stoppade ljusflödet en smula och gjorde att rummet låg i lite dunkel.

I det dunkla ljuset glimmade ett rökbord i mässing där en humidor tronade. Hon lät blicken svepa längs golvet till den stora äkta mattan som låg på parkettgolvet den bröt verkligen av med sin coboltblå nyans, tänkte hon.

Hon såg på vitrinskåpet som innehöll föremål ifrån resor hon hört talas om så många gånger, föremålen var från när och fjärran. Bäst tyckte hon nog om elfenbensfigurerna de satte igång hennes fantasi. I hörnet av rummet finns en stor inbyggd soffa, tänk så många gånger hon hade slängt sig i kuddhavet.

Rummet bar på så många minnen från hennes barndom, tänk den nu slitna puffen som hon suttit på många gånger och lyssnat på berättelser och sagor. Hon konstaterade nyktert att den nu antingen fick slängas eller kläs om.

Blommorna i rökrummet trivdes, konstig nog kan det tyckas, och dessa var densamma som alltid olikfärgade pelargoner och den eviga gullrankan. Mormor var mycket konservativ när det gällde blommor, hon kunde inte låta bli att skratta lite för sig själv när hon mindes de, ibland ganska hetsiga, diskussioner som hon och mormor haft kring just blommorna.

Så var det detta med gullrankan som klättrade uppför väggen med hjälp av små nubb den fästs med, hur kunde de göra? så tänkte hon det går ju inte att varesig ta ned den eller flytta den.

Tapeterna var av imiterad läderbrokad och hade absolut sett sina bästa dagar, det här rummet behöver verkligen renoveras sade hon högt för sig själv.

Ut emot hallen var det ett valv i det hängde ett draperi av samma kulör som stolarna har, draperiet kund hängas undan, när rökseansen var över, med hjälp av stora tofsar som hennes morföräldrar hade köpt i orienten.

Hon tänkte att detta rum är en berättelse om de många resor som gjorts.


Lillian vände sig om och kände en smula vemod i sitt bröst. Det var sista gången hon skulle stå där i hallen och titta in igenom de rum hon så väl kände.

Hennes morfar och mormor hade på kort tid gått bort och hon saknade dem redan otroligt mycket.

Hon tyckte om deras lägenhet den andades frid och vänlighet och hon hade som barn haft många lyckliga stunder där.

Det hon bäst minns var när hennes mormor lärde henne att sticka och virka något något hon haft stor glädje av.

Hon kom ihåg hur hon stickat sig igenom sin skilsmässa hur hon haft en glädje av att inte ta till flaskan när hon kom hem ifrån jobbet utan tog till sin stickning.

Mormor var den gamla skolan av husmor och hon ansåg att Lillian också skulle ha god kunskap om det som rör matlagning, konservering och styckning.

Lillians mormor var den som styckade köttet när morfaderns jaktlag hade haft lyckan med sig.

Lillians far och mor hade tragiskt omkommit i en bilolycka varför det hade varit helt naturligt att morföräldrarna tagit hand om den lilla flickan på så sätt fick Lillian ett hem som var av en helt annan slag än det hon hade haft.

Hon mindes hur hennes mormor hade varit ett enormt stöd för henne under denna svåra tid att förlora mamma och pappa på en gång var en så svår förlust att hon kapslade in sig.

Åren gick och även om såret inte läkte kunde hon bära smärtan något bättre.

Nu stod hon i hallen och hennes tankar virvlade.

Hon tänkte på hur de hade åkt på utflykter tillsammans och hur hennes morfar hade berättat om historia, naturvetenskap, litteratur och kemi. Hennes morfar var mycket framstående när det gällde organisk kemi. Lillian hade på så sätt fått kunskap i både teori och praktik.

Denna uppfostran hade banat väg för hennes karriär som läkare hon hade bestämt sig för att studera medicin och sedan gå med i läkare utan gränser.

Hon hade varit i de mest skiftande miljöer och då hon är barnläkare hade det varit så stimulerande och givande.

Det var kanske hennes eget svar på sin föräldralösa uppväxt.

Att få hjälpa barn som befann sig i den situation hon själv varit i gav ett slags lugn och en smula inre frid.

Hon vände sig om och gick ut genom hallen till det mindre kapprummet och låste noga efter sig.


Flytt-gubbarna kom dagen därpå och började att bära ut de möbler som skulle säljas på auktion.

-Det var en djävla massa möbler mässade den äldste av dem, det kommer att ta oss hela dagen.

-Jo, jo svarade den andre, tänk på att de som bott här har ju gjort det hela livet.

Den äldre flytt-gubben funderade en stund och tillade,

-Tänk att bo i en och samma lägenhet hela livet det måste bli tråkigt.

Vad han inte visste var att Lillian och hennes morföräldrar var resenärer i både tanke och kropp.

Det hade aldrig varit tråkigt att bo där det hade varit en ständigt pågående resa.

Lillian kom till tågstationen i god tid hon tyckte om att vara i god tid, stress är inget ord som finns i hennes värld.

När tåget lämnade stationen tänkte hon, nu är jag på en ny resa med mina morföräldrar och den här gången kommer vi inte tillbaks.