Visar inlägg från december 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Jakt - att skaffa mat eller modernt barbari

Det finns personer som ägnar sig åt något som kallas nöjesjakt, sedan finns de dem som ägnar sig åt tjuvjakt och de som jagar på ett normalt sätt.

Människan har i alla tider varit en art som jagat olika födoämnen allt ifrån rötter till stora djur som blivit inte bara mat utan också verktyg, kläder och skydd mot vädrets makter.

Denna typ av jakt har i modern tid ersatts med tidsfönster när vi jagar olika villebråd i skogen, denna jakt tycker jag inte det är mycket att säga om.

Men det jag tycker är helt förkastligt är det som kallas nöjesjakt och tjuvjakt.

Vem, undrar jag, som är vid sina sinnens fulla bruk kan ge sig ut i naturen för att döda för sitt eget nöjes skull?

Det är inte beroende på att de behöver mat på bordet eller att lägga i ladorna för bistrare tider, nej det är endast för sitt eget höga nöjes skull. För att skapa sig en egen adrenalinkick ger de sig ut i naturen och skjuter ihjäl andra levande varelser som har absolut lika rätt att få leva.

Människan, som visserligen är det mest fasansfulla rovdjuret på denna planet, har inte förmågan att som de andra rovdjuren selektera ut det djur som är gammalt, svagt eller på annat sätt oförmöget.

Det innebär att nöjesjägaren ser ett byte som kan vara fullt friskt och kanske dessutom ledare för sin flock och utan någon insikt skjuter ihjäl detta.

Nöjesjägaren är absolut tillfreds med sin bedrift och allt som oftast sätter upp huvudet av det fallna bytet på väggen.

Jag säger, så fasansfullt är det inte att komma in i ett hem med huvuden uppsatta på väggen eller lik uppstoppade på olika sätt.

Jag själv har aldrig och kommer aldrig att jaga med bössa i avsikt att döda för nöjes skull en sådan nöjesjakt bedriver jag med kameran.

Så mycket mer tillfredsställande är det inte att smyga sig inpå någon av skogen innevånare få en fin bild för att sedan se den avbildade vandra därifrån levande.

Jag vet inte vad som triggar nöjesjägaren, det är uppenbarligen något som jag själv aldrig kan eller kommer att förstå, något i den kemiska sammansättningen i deras personlighet som jag inte har.

Jag är evigt tacksam för att jag inte är en av dem som går ut i naturen på lyxjakt.

Tjuvjakt är något som är otroligt sorgligt, denna styrs av armod och profit.

Jag vågar påstå att alla dem som är tjuvjägare gör det för sitt uppehälles skull.

De finns i andra änden är en uppköpare som slickar sig om munnen när ett tigerskinn kommer i paket.

Den som jagat tigern har förmodligen klart för sig att den är på väg att försvinna, men en desperat situation gör att tjuvjägaren är fast i sin egen fälla.

Förtjänsten tjuvjägaren får är en bråkdel av vad handlaren får vid sin försäljning av skinnet.


Denna typ av jakt borde hela det samhälleliga kollektivet gå samman och stävja för sin egen skull.

Varför?

Om de inte gör det kommer det inte finnas annat än djur i hägn att beskåda och det tror jag inte är en utveckling som något land vill ha.

Ekoturismen ökar och är något som är värdefullt och mycket viktigt att behålla och vårda.

Inte minst med tanke på att vi människor är så ofantligt många och för kommande generationer är det en betydligt trevligare syn att se levande varelser i naturen än på fotografier.

Fotografier på djur som inte längre finns.

Med ekojakt kan vi behålla flora och fauna i olika delar av världen något som gör denna planet till en så fantastisk och mångfacetterad plats att leva i.

Jag säger starta jakten på de som skjuter enbart för sitt höga nöjes skull, de som lyx-jagar är de som endast ser en tjusning i att jaga in en kula i något av de levande konstverken.

Ge dem som är fast i tjuvjägarens fälla något meningsfullt och värdefullt att sysselsätta sig med.

Varför inte som vakter i nationalparker?


Att släpa timmer är en resa på livets hav

Att färdas genom livet i 1,8 knop är ett mycket behagligt tempo och ger en oöverträffad möjlighet att få ett perspektiv på livet.

Att forsla timmer på olika sätt har alltid funnits i vårt land och kommer alltid att finnas. Vi är ett skogbeklätt land vilket gör att gran och fur alltid kommer att vara en del av vardagen.

Hur vi forslar denna råvara har däremot förändrats väsentligt.

Från början via älvar och rännor med mandom, mod och morske män som var balanskonstnärer.

Hur dessa män med långa störar och mod kunde lösa upp en timmerbröt är något av ett under.

När sedan timret kommit ned till kusten samlades det upp och forslades via timmersläpare till sågverken, om dessa inte låg så till att timret hamnade direkt i deras gap.

En timmersläpare, lite beroende på sin storlek, tar oöverträffat mycket timmer med sig på sin resa.

En timmerbil tar 3 buntar en timmersläpare på havet tar c:a 250 buntar med sig.

Det jag undrar är var dessa timmersläpare har tagit vägen.

Idag är det timmerbilar som far kors och tvärs på våra vägar.

Förr i tiden var det mycket vanligt att se dessa ekipage komma stånkande i skärgården man hörde dem långt innan de visade sig. Som liten grabb var det spännande att följa den långsamma färden i sundet.

Jag fick möjlighet att arbeta en sommar på en släpare det var en otrolig erfarenhet.

Att vara helt utlämnad till vädrets makter gör att man får en ny syn på vilken kraft naturen besitter och också vilken kunskap jag måste ha för att kunna läsa av signalerna rätt.

Att inrätta sig helt och hållet efter vädret till sjöss var en lärdom för livet.

Jag mönstrade på och vi gav oss iväg för att hämta vårt släp.

Det är ett ganska hårt jobb att arbeta på en släpare.

Det är en ständig tillsyn av släpet för att inte att tappa stockar då dessa kan ställa till stor skada på andra båtar.

Att färdas i sakta mak genom skärgården är magiskt, du hinner verkligen uppleva att se djur och natur, man blir ett med dem då de inte blir det minsta generade av en släpare som kommer tuffandes.

Jag hade vakten och stod på bryggan en natt, när jag hörde en som jag uppfattade det snabbgående motorbåt närma sig.

Ljudet försvann för en sekund och i nästa hör jag ett otroligt brak sedan tystnad.

Jag slår på våra sökarljus och sveper över släpet och mycket riktigt mitt på släpet stod en större motorbåt av plast.

Jag väcker kapten och styrman som larmar sjöräddning och sjöpolis.

Vi ger oss ut i vår lilla plastbåt ner till haveriplatsen på släpet för att kontrollera hur det ser ut och om det finns skadade.

Det jag konstaterar är att krocken med släpet slagit av motorn och akterspegeln som vid det laget låg tryggt på sjöbotten och att de två personerna ombord var kraftigt berusade.

Tack vare sin berusning hade de klarat sig förvånansvärt bra, de låg lite huller om buller i båten och var rätt förvånade och skamsna när jag tittade ned på dem och undrade vad som hänt.

Sjöpolis kom och tog hand om gubbarna båten drogs av släpet och vi fortsatte vår färd.

Vad som hände med dem vet jag inte men en sak är fullständigt klar, och det är att alkohol och sjöfart, stor som liten, aldrig hör ihop.

Allt medan detta fortgick tuffade vi på, styrman som var en riktig sjöbjörn och utbildad sjökapten var på bryggan och hade ett mycket barskt anletsdrag när jag avlade rapport om allting. Han var av den gamla stammen som gärna tog sig ett järn eller två men aldrig innan vi låg väl förtöjda i hamn.

Väl ute på Ålands hav skulle släpet skulle ses över och detta var min syssla.

Detta var något jag gjorde med stor glädje.

Att se till att timret var väl buntat med sina kättingar och att bultarna var väl najjade, man virade ståltråd i bultens skåror så muttern inte gängade ur, samt att alla lyktor var rengjorda och välfyllda med fotogen.

Detta kunde ta några timmar att gå igenom och när jag var klar stod jag längst bak på släpet och då var det c:a 1 sjömil,1600m, fram till släparen.

Ni får tänka på att släpet var c:a 800 m eller längre, beroende på hur många buntar långt det var. Mellan släpet och båten var det c:a 400 m vajer detta för att vattendraget ifrån båtens propeller inte skall bromsa släpet, det blir ett långt och vackert ekipage.

När jag stod längst bak på släpet mitt ute i Ålands hav och det enda som hördes var ett sakta porlande ifrån stockarna.

Jag satte jag mig ned och såg när solen sakta sjönk ned i havet, allt var stilla och mycket vackert.

Handen på hjärtat kära vänner, nog är det så vi vill färdas.

Det är i dessa stunder som livet ler sitt ljuvliga leende.




Att plåga medresenärer i vetenskapens namn.


Mänsklighetens vetenskap hävdar att djurförsök behövs för att det skall bli ett, för människan, så bra och säkert resultat av en forskning som ingen vet vad den går ut på.

Detta utför människan i mänsklighetens tjänst.

Bra och säkert för människan?

Med vilken rätt utsätter vi andra medresenärer på denna planet för ett fullständigt vidrigt lidande?

Jag ser en film med hundar som har tillbringat hela sitt liv i stålburar och äntligen får komma ut i det fria de sitter där förskrämda, förtvinade och skygga. De har blivit välsignade av en djurrättsorganisation som förbarmat sig över dem.

Skall det vara på det sättet att det är speciella föreningar som får plågade och utsatta själar frigivna?

Har vårt samvete lämnat oss för alltid?

Vad är det för människor som medvetet sätter lidande och förödmjukelse på piedestal och kallar det något annat?

Finns det ingen gräns för vad människor kan hitta när det gäller djävulskap?

Den som inte kan tala kan heller inte göra sin röst hörd och därför behöver de som utsätter en svagare för lidande inte ta någon hänsyn.

Tänk om djuren kunde tala med människospråk då jag tror inte det skulle finnas en forskare som vågar fortsätta.

Tänk er en tribunal där brott mot djuren kunde ta sin början.

Detta innebär förmodligen att många av de som gärna ser sig som hedervärda medborgare skulle återfinnas i fängelse.

Människan tar sig en rätt som absolut inte är förunnat oss vi skall vara inrättade efter allt levande på denna planet som heter Tellus.

Vi kan inte ensidigt utnyttja andra levande kännande djur för vårt exklusiva och lata sätt att leva.

Det är dags att sluta upp och använda levande som om de vore död materia något som många tror det finns en oändlighet av.

Allt är ändligt.

Att utsätta våra medresenärer för vidrigt plågsam forskning är något som måste ändas nu.







Regnbågens barn

Vi är människobarn av vår tid.

Det spelar ingen roll när vi är födda vi är alltid av vår tid.

När vi startar vår vandring finns det ingen begränsning vi ser regnbågens slut.

Denna klarhet slöjas våra ögon då vi kommit ett stycke längre på stigen i vårt liv.

Varför är det så att barn föds med klara ögon? gamla dör med grumliga.

Att få gå sitt liv på regnbågen borde alla som har vardag.

Din äng är grön stubb efter skörden.

Din äng är lagd i träda.

Din äng är ett blomsterhav reflekterande regnbågen.

Livets låga flämtar men lyser än klart.

Du är som en duk på bordet som en sköld i vinden du regnbågens barn som hittar det hemliga hjärtslaget.

En ny dag gryr vi leds in i den.

Älskade regnbågsbarn som dansar på såriga fötter genom törnen och tistlar ni som har tappat hoppet utför klippan men som dansar för vår skull le och le igen, vår förtröstan.

Havängen vid horisonten ligger guldgul.

Jag är mitt ego då slår hjärtat 11 slag för dig.

Den som tror varsamt.

Varsam om sin väg in i luftstigen där vi möts omfamnas och ler emot varandra.

Du och jag är alltid löftet som gives.

Ett blänk i horisonten av en tår som utgjutits i regnbågens gyllene slut.

Din tår är min tår är våra tårar flätas samman av livet.

Sonen och dottern av människan står rakryggad i rättvisa.

Du och jag blir vi som blir dem.

Vi alla är du och jag.

Du är min spegel jag är din reflektion.

Vi är regnbågen.

Livet vill ge oss en väg in i allrummet.

Där vilar vi du och jag efter vår vandring i blommans nektar.

När det är dags att inneslutas i svart sammet ler Oden och säger mjukt;

-Skål!

-Du har vandrat väl nu är du kommen till mig.


Din blick blir klar igen.




Ditt öga

Ditt öga är din själs spegel.

I ditt öga ser jag levnad.

I ditt öga ser jag förhoppning.

I ditt öga ser jag besvikelse.

I ditt öga ser jag ande.

I ditt öga ser jag människa.

I ditt öga ser jag skratt.

I ditt öga ser jag gråt.

I ditt öga ser jag glädje.

I ditt öga ser jag ilska.

I ditt öga ser jag historia.

I ditt öga ser jag landskap.

I ditt öga ser jag kärlek.

I ditt öga ser jag hat.

I ditt öga ser jag sorg.

I ditt öga ser jag tanke.

I ditt öga ser jag famlande.

I ditt öga ser jag bekräftelse.

I ditt öga ser jag godhet.

I ditt öga ser jag ondska.

I ditt öga ser jag glitter.

I ditt öga ser jag dig.

I ditt öga ser jag livet.