Visar inlägg från september 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Jag har blivit av med min oskuld!

Va!?!

Jo, det är sant!

Efter 58 år har jag äntligen blivit av med min oskuld. Oj, säger ni det tog lång tid.

-Ja, svarar jag alldeles för lång tid, men nu är det gjort och det är en enorm känsla. Jag kan bäst beskriva det som en stor frihet och att jag färdas i ett härligt rus. Jag har väl försökt tidigare men liksom inte fått till det.

Det är ju alltid en första gång för allt, eller hur? För mig var det så denna helg.

Men undrar ni, du har ju 2 söner så någon oskuld kan du ju inte vara, eller?

Är snusk det enda ni tänker på??

-Jag har åkt muskelhoj för första gången i mitt liv!!!

Att glida fram i trafiken sittandes på Tors mullrande vagn var otroligt häftigt det var som att känna sig lite bättre lite förmer än alla andra trafikanter.

Tor och Oden själva styrde själva sina mullrande vidunder vilket inte gjorde saken sämre, tvärtom.

Det är en riktigt härlig känsla att sitta bak på och åka med sina söner betänk att det var inte alltför länge sedan som jag skjutsade runt dem.

Nu är det tvärtom, det är trevligt.

Efter en tur i staden bar det ut på motorväg det skulle lågsniffas lite och lågsniffning blev det.

Om jag var rädd, aldrig.

Det jag omedelbart upptäckte var hur bra och omsorgsfullt sönerna framförde sina HDs.

Det fanns helt enkelt inget utrymme för någon rädsla utan endast glädje.

Jag gläds med dem att de har hittat en så fantastisk hobby och jag gläds otroligt att de gör detta tillsammans.  

Jag kan säga att jag längtar till nästa tur eller skall jag vara ärlig och säga, att jag själv vill ha!!

En slumrande lusta har väckts.

Att åka HD är något långt utöver det vanliga kan jag meddela.

Jag förstår nu varför sönerna så intensivt och oupphörligt pratade om detta med HD med en pappa som själv dillade om varvstinna "pungrasslare".

Jag har alltså tidigare varit inne på streetracer, det är jag inte längre. 



Vilka som är på bilden ovan?

Vilka tror ni!!

Tänk att livet kan le så vackert.

Sverige håller på att drunkna i sig själv

När en kropp börjar blir gammal skickar den ut signaler om att den inte klarar av vissa saker längre, detsamma gäller för Sverige.

Den samhällskropp som inte alltför länge sedan var vital, levande och med ett rättvisepatos har idag ansökt om att få skriva in sig på hemmet för de som inte vill och kan längre.

Hur det har blivit att Sverige tog så fel i vägskälet emellan att vidareutveckla en fin tanke som heter välfärd till en tanke som heter spara är en gåta.

Sverige drivs inte längre av en entreprenörsanda där kluriga och fantasifulla människor är ledande, nej Sverige av idag styrs av byråkrater.

I byråkratens värld finns inget av framåtanda utan endast en total ängslan av att inte göra fel. Med det tankesättet skapas inget detta är nu vad som händer i Sverige, ingenting.

Vi har idag en byråkrati som om vi vore 25-30 miljoner innevånare, är detta rimligt?

Naturligtvis inte, om ett samhälle tillåter den byråkratiska sektorn att växa ohämmat blir konsekvensen den att skattetrycket åker i höjden.

Den sektor som genererar arbeten och ser till att det finns någon skatt att ta ut minskar oroväckande.

Var skall pengarna tas ifrån till detta samhälle Sverige som är i, vad som inom IT kallas, en loop?

En loop innebär att en instruktion administrerar sig själv istället för att utföra det den skall göra.

Det finns också ett annat uttryck som heter "overhead" det är när man är så upptagen av att sköta sig själv att man fullständigt struntar i andra.

När du väljer att administrera dig själv tar du inte del av det som händer därute. Du har helt enkelt inte ork, tid eller lust du har nog av att försöka hålla dig själv flytande.

Svensken i denna smet tröstar sig med en konsumtion som kan kallas beroende. 

Det verkar som om det är viktigare att köpa än att hjälpa, detta är en väg som leder till, ingenting.

Byråkraterna hittar på en massa konstigheter för att ha något att göra ty de är så många att självklart rullar flertalet av dem sina tummar.

Det senaste i byråkratdjungeln är folkbokföringsregistret instiftat av överste byråkraterna;

politikerna i riksdagen.  

Vem har glädje av att veta att jag bor i lägenhet 1602? jo byråkraterna. Vi närmar oss en kritisk punkt då vårt samhälle är på väg över i att vara en totalitär stat precis som de forna kommunistländerna var.

Där hade byråkraterna absolut kontroll på sina medborgare vilket börjar bli en del av sanningen också i Sverige, detta skrämmer mig oerhört.

Vårt land är inte ett land som det diskuteras alltför mycket om runt middagsborden i övriga Europa, varför? Därför att vi ligger i utkanten och är ett land i marginalen. Detta borde vara en alarmklocka om något då våra politiker slår sig för bröstet och likt ett mantra från igår hävdar att "Sverige är fantastiskt", tyvärr är det inte så.

De byråkratiska organisationerna vars anställda vi med vår skattsedel avlönar och ser till att de har ett arbete att gå till är överhuvudtaget inte det minsta tacksamma. De ser oss icke byråkrater som något nödvändigt ont.

Men de som är övergödda glömmer vilka som ser till att de har mat att ställa på sitt bord tak över sina huvuden och framför allt en anställning att gå till. 

De tar sig friheten att se sig som förmer och bättre medborgare än vi övriga, med vilken rätt? 

Om utvecklingen får fortsätta att som nu fritt skena kommer Sverige inom en ganska snar framtid att ha vidareutvecklats ifrån att idag vara ett tjänste-/servicesamhälle till att bli ett byråkratsamhälle och därmed når Sverige vägs ände.

Alltmedan detta händer vanvårdas våra gamla, olycksaliga medborgare hamnar i byråkraternas godtyckliga spindelgarn. 

Byråkraterna tvår sina händer och utbrister;

-Vi har inte gjort någonting.........

Just det, i Sverige händer ingenting.

Sverige håller på att dränkas i sig egen oförmåga.

Ingen orkar längre bry sig.

Älskade hårdrock!

Denna krönika skall jag tillägna den musik som ligger mig varmast om hjärtat hårdrocken och en musiker som alldeles för tidigt och under tragiska omständigheter lämnade oss;

Cliff Burton.

Cliff var den som lade om och utvecklade kursen till vad som idag är det begåvade Metallica.

Enligt mitt tycke var Cliff Burton den absolut främste av alla basgitarrister inom hårdrocken.

Han var orubbligt ärlig och totalt begåvad.



Varför är hårdrocken så mytomspunnen, så omtyckt av så många?

Helt enkelt därför att den är ärlig.

Hårdrocken ger sig aldrig ut för att vara något annat än det den är.

Den ger sina utövare och sina lyssnare en total upplevelse och är samtidigt ytterst utmanande.

Att fylla arenas eller stora konsertlokaler kräver en absolut hängivelse ifrån de som utövar. Det går inte att gå in på scenen och tro att du är hårdrocksmusiker, gör du det kommer du obönhörligen att bli avslöjad av publiken och dödförklarad.

Är det något som en hårdrockspublik är bra på så är det att dödförklara.

Hårdrockspubliken är den bästa av alla de är också absolut ärliga i sitt krav att konserten skall starta i 180 knutar och gå i mål i 560 knutar med högtalarna öppna på vid gavel.

När du som musiker har en fullständigt hängiven publik framför dig finns det helt enkelt inget utrymme för fusk.

Min första hårdrockskonsert var Deep Purple i konserthuset Stockholm tidigt 1970.

Jag blev fullständig och totalt urblåst till kropp och själ, vilken underbar känsla var inte det!

Sedan dess har ingenting varit sig likt i mitt liv.

Ok, jag var och såg Rolling Stones 1965 på Cirkus i samma stad men det var inte riktigt samma grej. Häftigt? javisst, men mer polerat var det allt även om Stenarna gjorde allt för att förstöra sitt rykte.

Där har vi en sak till som endast finns i denna värld, det att hårdrockarna behöver aldrig anstränga sig att förstöra sitt rykte, de har nämligen inget.

Ryktet som företeelse har aldrig landat här, tackochlov.

I hårdrocksvärlden finns endast konstaterandet.

Det blir röj per automatik därför att alla vet vad som gäller, det är ingen som tror vilket är otroligt befriande.

Det är väl därför en lyckad fest benämns Rock'n'Roll, eller hur?

Jag har också haft den stora förmånen att få se Jimi Hendrix ett antal gånger vilket var mer att bli hög på musiken än att få skallen vederbörligen urblåst.

Jag älskar verkligen fortfarande att gå på hårdrockskonserter och jag har kommit upp i den ålder när en försvunnen hörsel inte är något konstigt längre.

Detta gör att jag njuter i fulla drag och går ifrån konserten med en magnifik tinnitus, lomhörd och med ett leende som har knutit en rosett bak i min nacke.

Kan det bli bättre än så ?

Aldrig.

Det som också är så fantastiskt är vilken kvalité som hårdrocksmusiker håller.

Jag skulle lätt kunna lista upp 100 musiker, döda som levande, som hade och har så mycket större fantasi och briljans än de flesta andra som idag håller på.

Det trasslas för mycket med datorer, vilket genererar för mycket ettor och nollor, sanningen att säga alldeles för många nollor.

De som håller på med t ex pop/rock idag verkar sätta försäljningssiffrorna först det är därför det inte blir bra eller ärligt menat.

Och så har vi skivbolag som ställer till det och som också de endast tänker på pengar.

Det experimentella som fanns är helt borta vilket är tråkigt.

Musiken skapades på andra villkor och de band som än idag håller ställningarna skapar på samma sätt nu som då, de sätter musiken först.

Ärligheten och begåvningen är hårdrockens adelsmärken.

När dessa två slår följe blir det ingenting annat än ren magi.


Skapelsens krona ?

Vi människor slår oss gärna för bröstet och kallar oss för skapelsens krona. Hur förhåller det sig egentligen med det? Är vi människor den varelse på jorden som har bästa förutsättningarna att klara sig?

Alltsedan jorden skapades har naturen laborerat med olika skapelser i form av växter och djur och det har alltid varit en dominerande djurart på vår jord, idag är det människan.

Människan har lyckats med det inget annat djur har lyckats med, nämligen att ta sig ut i rymden vilket är en stor bedrift i sig. Vi har också lyckats att bemästra de element här på jorden som vi normalt inte vistas i, haven och luften.

Det är egentligen otroligt vad vi har lyckats att åstadkomma på en mycket kort tid.

Hur ser det då ut med hur vi behandlar våra medresenärer på denna jord?

Det finns hos människan något som inte finns hos någon annan levande varelse, en avsiktlig ondska.

Människan plågar varandra med krig där inget är heligt där alla moraliska spärrar släpper. Det finns ingen gräns för de vidrigheter som människor gör i krigets namn.

Kan vi plåga varandra på ett utstuderat sätt, varför skall vi då ta någon som helst hänsyn till de som vi kallar djur.

Idag där vi har ett hyfsat upplyst samhälle med hyfsat god insyn finns de saker som fortfarande är dolda.

Om vi inte hade modiga organisationer som gjorde oss uppmärksammade på vad som försiggår, skulle en hel del av dessa vidrigheter inte komma till allmän kännedom.

Det känns som om det finns en utspridd attityd att de som inte kan tala inte heller kan känna.

Så fruktansvärt fel är inte detta.

Att påstå att boskap på väg till slakt inte skulle känna dödsångest är fullständig gallimatias.

Klart att de känner, varför blir det annars en sådan stress?

Om det inte var stress och ångest skulle inte elektrifierade påfösar-pinnar behöva användas. 

Inte alla men tillräckligt många pälsuppfödare håller sina djur under helt oacceptabla former.

Om nu det är viktigt med pälskvalitén, varför ser man inte till att hålla djuren under bra förhållanden?

Istället väljer man för trånga gallerburar utan ordentliga golv.

Jag tycker det är helt förkastligt att vi tar oss rätten att exploatera våra vänner för lyxkonsumtion.

Varför gör vi detta?

Pengar är svaret, det är alltid pengar som är svaret i dagens värld.

Att vi människor tar oss rätten att avsiktligt utsätta våra medresenärer här på jorden för ett stort lidande och för en, inte alltför sällan, plågsam död är oursäktligt.

Vi tar oss rätten att förstöra naturen med avverkning som inte är proportionell och utförd med omsorg.

Det skövlas för att på kort tid tjäna pengar och därmed förstör vi hemmen för de som lever och bor där.

Detta är inte bara förkastligt det leder till vår egen undergång.

Människan skapelsens krona?

Ytterst tveksamt. 

Grannen i hissen

Moffe och jag bor högst upp i vårt hus där har vi en äldre dam som granne.

Hon är mycket älskvärd och hon är lika nyfiken på oss varje gång vi träffas vilket vi tycker är trevligt.

Vi pratas vid om ditt och datt som man gör här i Malmö vilket också är ett trevligt drag något som du absolut inte hittar i Stockholm.

En dag när vi stötte på varandra och stod och väntade på att hissen skulle komma upp tittade hon på oss med sina ekorrpigga ögon och tyckte att vi sågs nog inte så ofta.

Det äger sin riktighet konstaterade vi hon är ganska tillbakadragen och lever, såvitt vi kan förstå, ett stillsamt liv i sin lägenhet.

Moffe och jag å andra sidan far och flänger som riktiga globetrotters vi har också Spanien nu som vår adress där gillar vi att vara.

När hissen var framkörd och vi packat in oss säger vår granne plötsligt alldeles ur det blå;

-Det är också ett sätt att ta sig fram på.

Och så plirade hon på oss med sina pigga ögon.

Moffe och jag tittade på varandra och var som fiollådor i våra ansikten.

-Ja, mässade vår granne, det är också ett sätt att ta sig fram på och nu som en fråga till oss.

Vi var nog ännu lite längre i ansiktet och definitivt förvirrade.

Jag frågade undrande;

-Hur menar du?

-Att ha det trivsamt, svarade vår granne.

-Jaha, svarade vi med en mun osäkra på om vi förstod vad hon menade.

Tyvärr utvecklade vi inte den delen av samtalet och det slog mig så här efteråt att det hon sade var otroligt härligt.

Tänk er själva;

Att du tar dig fram i tillvaron genom att ha det trivsamt är ju alldeles lysande.

Istället för att klaga på allt och alla istället för att se problem och hinder i varje situation istället för att gå omkring med dystra tankar istället för att vara konstant orolig, har du det trivsamt.

Tänk tanken så inser ni vilken granne Moffe och jag har.

Kärleken är till för alla

Jag vill ärligt och rakt göra klart från början att jag är inte någon vän av homosexualitet jag personligen tycker att det känns fel, detta är min åsikt som jag har rätt till. 

Det har inget att göra med hur jag ser på homosexuella som människor de är i min värld som folk är mest något annat vore konstigt för mig att tro.

Med detta sagt vill jag fästa uppmärksamheten på något som jag tycker är ovärdigt i vårt samhälle,

Svenska kyrkans attityd till homosexuella.

Jag är inte religiös i den bemärkelsen att jag går i kyrkan regelbundet och jag skall också erkänna att jag inte är medlem i Svenska kyrkan. Jag är religiös på mitt sätt  jag tror på det goda.

Kyrkorummet skall vara det heligaste i vårt samhälle när det gäller kärleken och prästerna skall som Jesu lärjungar predika kärlekens budskap.

Hur ser det då ut ?

Vi har ett förhållningssätt i kyrkan som inte ger de homosexuella rätt att precis som ett heterosexuellt par gifta sig i kyrkorummet, detta är enligt mitt sätt att se det inte förenligt med Jesu kärlek.

Hur kan det vara möjligt att 2 människor som har funnit kärleken, gemenskapen och vill leva med varandra inte skall få välsignelse av Gud därför att en präst inte vill viga dem.

Har prästen vetorätt över Gud?

Är Gud emot samkönade äktenskap ?

Svaret på dessa frågor är naturligtvis nej.

Jag är absolut övertygad om att Gud ser kärlek framför hat på vår jord.

Den Gud jag känner gör det.

Det jag också tycker det är minst sagt konstigt är att vår ärkebiskop inte en gång för alla gör klart att i den kyrka han representerar är det kärleken som står högst upp på dagordningen och ingenting annat.

Jag tycker det är märkligt att ett samhälle som kallar sig det modernaste inte har kommit längre än att det tillåter sig att vara intolerant när det gäller kärleken emellan människor.

Vi är alla människor

Det är sorgligt för mänskligheten att vi inte kan enas om att vi alla är människor.

Hur kan det vara så att ett kön står i vägen för en utbildning eller en lysande karriär?

Vi håller fortfarande på och tragglar om våra kön vilket är fullständigt ointressant.

Vad menar jag med det?

Då frågar jag så här;

Är det en människas intellekt, själ och hjärta eller kön som går i skolan och lär sig saker för att sedan omsätta denna teoretiska utbildning i praktisk handling?

Det är just detta som är det sorgliga i könsdiskussionen man - kvinna.

Jag anser att det inte finns något skillnad emellan könen när det gäller att utföra en praktisk handling det finns möjligen en fysisk begränsning när det gäller riktigt tunga arbeten.

Det som finns är olika begåvning men det har absolut ingenting med könet att göra.

Det är verkligen trist att ta del av debatten när det gäller t ex styrelseposter.

Om det nu är så att männen har abonnerat på dessa poster sedan urminnes tider är det då inte dags att börja förstå att det finns fler som vill, kan och vågar.

Ja, det där med vågar stannar vi upp vid ett litet tag.

Det brukar ju heta i debatten att det inte går att få tag i kompetenta kvinnor till dessa betydelsefulla poster.

Jag är inte så säker på att det är fallet jag tror snarare att det handlar om att du som ensam kvinna inte vill sätta dig i en miljö som känns fientlig.

Jag arbetade en gång på en avdelning som, vid tiden, bara hade en kvinna anställd  och under ett möte sade hon;

Jag undrar hur ni, vi killar alltså, skulle klara av att arbeta med bara tjejer? hon var inte så säker på att vi skulle klara det.

Om vi män tar detta omvända resonemang till oss tror jag att vi där och då skulle kunna sluta att resonera i termer om kön och istället se oss alla som människor för det är ju det vi är.

Tyvärr är det ju så att det resoneras utifrån ett manligt och kvinnligt perspektiv och inte utifrån ett mänskligt och detta sätt att se det på är lika med att stänga ute 50% av mänskligheten något som absolut inte kan vara målet och något som ingen har rätt att göra.

Min far hade många idéer om mycket men en sak han var bra på var att inte göra skillnad på oss syskon vi är 1 syster och 3 bröder. Det vi grabbar skulle klara skulle också vår syster kunna göra.

När hon och jag idag sitter och resonerar om detta tycker hon att han var jämlik något som gläder mig, varför?

Min far var född 1912.

Idag skriver vi 2011 och vi har inte kommit lika långt som honom i hans jämlika tankesätt i den frågan .

En annan sak jag tycker är otroligt märklig och som absolut förtjänar att uppmärksammas är detta med lönen.

Kan någon förklara för mig varför vi i detta land som kallas Sverige inte har lika lön för lika arbete?

Vi har inte kommit så långt i jämställdhet som vi gärna tror och framförallt har vi inte den människosyn som vi så gärna och ofta skryter med.